Fading memories. Om stora bilder och raster.

Sådär ja. Nu är den uppe, sju liter tapetklister, arton A0+, en inte helt trygg stege och en byig lokal sidvind. Fading memories, en hyllning till empati och altruism så som det gestaltade sig år 1981 när Gottsundaskolans elever samfällt sittstrejkade för en utvisningshotad (rotad) syrisk familj. Fler skolor hakade på, det blev demonstrationer och jo faktiskt, de utvisande myndigheterna lyssnade och familjen fick stanna. 
Jag arbetade på skolan som teckningslärare, hette det fortfarande då, och den här bilden plus några negativark till finns i mina pärmar.

Jag blev inbjuden av konstföreningen Konstjord i Gottsunda centrum att göra "väggmålning nr 12", en slags stafett där konstnärer avlöser varandra med ett verk som sitter uppe ett halvår innan det ersätts av ett nytt. Jag valde att arbeta fotografiskt, väldigt inspirerad av ett projekt som den franska regissören Agnes Varda gjorde tillsammans med en hyfsat ung fotograf, JR. Porträtt, med arbetar- eller lokal anknytning bilder. Kopierade och uppklistrade på väggar och platser i genuin miljö. Det visades en film på SVTplay för några år sedan. Jag har sett en del av bilderna i franska småstäder och nånstans i hjärnvindlingarna föddes nog en tanke om att nåt sånt här vill jag också göra. Och tillfället gavs!
Bilden, naturligtvis ursprungligen analog, är uppdragen till 570x360 cm, punktuppbyggd (bitmap) och rastrerad till 0,5 lpi raster. Det visade sig vara lagom för att uppnå effekten av att bilden så att säga framträder  när man betraktar den från sex, sju meters avstånd. Kopiorna är gjorda på 90 grams papper, tunt med andra ord och helt enligt Agnes Vardas recept. Följsamt men vilket visar sig, endast medger ett försök vid monteringen. Det är ett ruggigt sårbart material att jobba med. 
Ursprungsnegativet är Tri-X fotat med en Nikon F och 28mm.

Empati och altruism är ju inte direkt paradgrenar i dagens politik. Nåt parti gnäller mycket över segreationen men är samtidigt själva mästare i att utöva det. 
( Och det slog mig att min bild lirar rätt bra med Carolina Falkenholts (jättekänd) bild på väggen intill. Punkter, händer. Bilden finns på baksidan av Gottsunda centrum i Uppsala och sitter uppe till slutet av oktober, gissningsvis.)

Om det dokumentära gatufotot.

Eller hur man nu ska uttrycka det. Häromdagen kom jag att bläddra i Sven Auréns bok om hallarna i Paris. Med foton av Tore Johnson. Boken kom ut 1967 på W&W. Och hade sin grund i det faktum att de ryktbara hallarna, les Halles i, det centrala Paris skulle utlokaliseras till Paris utkanter. Slutet på en månghundraårig epok av urban mat och livsmedelshantering. Sånt sätter sina spår i det gastronomiska Paris.

 
   Det är fina bilder. Rejäl tidstypisk svärta, givetvis en aning förstärkt av dåtidens reproteknik och ”reprosmak”. Men det som slår mig är att merparten av bilder i dag skulle platsa utomordentligt i gruppen Gatufoto här på FS, eller för all del på något annat ställe där gatufotografer flockas. Men bilderna är och syftar till att vara dokumenterande, och illustrerande. Det finns en text, med bildtexter, som går hand i hand med bilderna. En kronologi och berättande rörelse, både bildmässigt som textmässigt. Men, som sagt och trott, bilderna har fler kvaliteter än de rent berättande och det kan naturligtvis bero på att de har fått den tidens patina de förtjänar. De har fått ett utökat uttryck. Dokumentärt och därutöver något mer. Inte nödvändigtvis ”schysst komp” eller ”bra fångat” utan en annan mer ogripbar dimension. Inte helt mätbart. Kanske tidens gång sedd i bild. 

(Place des Vosges Paris. Ett antal kvarter från de gamla hallarna som numera lever kvar i namnet på en tunnelbanestation – Châtelet-Les Halles.)

Om bildsyn.

Läser Micke Bergs blogg https://mickebergphoto3.blogspot.com/2021/01/workshops-fungerar-det.html på inrådan av Bengt Björkbom här på FS.

Idag snöar det elakt och det är inte svårt att hålla sig inomhus. Jag plockar lite förstrött i en bokhylla och drar ut en pocket, R. Broby-Johansen Bara konst. (En dansk produktiv konstvetare på sextiotalet.) Så läser jag det återigen, de där texterna om hur människan för trettiotusen år sedan redan då kunde avbilda på ett naturalistiskt sätt. Om de ville. Och att vetenskapen, när bilderna återupptäcktes hade svårt att acceptera att de inte var falsifikat. Men uppenbarligen fanns det individer som hade bildsyn redan då. Både de som utförde bilderna, men inte minst, de som såg bilderna, läste och förstod både form och berättelse.

Det jag främst fastnar för i Mickes blogg är tanken om bildsyn. Är bildsyn något man kan skaffa sig eller är det på något sätt medfött. Är det en förkovran eller ett resultat av DNA? Arv eller miljö. Såna frågor blir nödvändiga. Jag  har arbetat som bildpedagog i ett helt yrkesliv och tanken väcks så klart om detta yrkesliv var helt tillspillo. Eller har det gjort någon nytta. Ibland tror jag att bildsyn kanske är en kunskap som människan skaffar sig genom en intuitiv process. Både i skapandet som i läsandet. En intuitiv process som kanske kan smörjas lite grann med en eller annan kurs, eller workshop som det ibland heter. Fast workshop är väl när deltagarna befinner sig på samma nivå, i samma utvecklingsfas. I ett ömsesidigt samtal. Kurser får väl betraktas som mer undervisande. Någon lär ut handgrepp eller förhållningssätt och sånt. Och delar ut uppgifter. Och det är så klart ett sätt att lära sig en hel del. Men bildsyn? Jag tror att bildsyn hänger ihop med mer än själva bilden. Om bilders undertext. I gatufoto och liknande, inte nödvändigtvis, gärna med en underton av empati eller humanism. Alltså, att känna människans närvaro, fotografens närvaro och uppsåt. När bilder blir något mer än komposition eller nån slags prestation.

(Bild: Seminarium-bildanalys Konstfack nån gång tidigt sjuttiotal. Pentax spotmatic, Takumar 90mm Tri-X. Några oprickade dammkorn kvar.)

Manipulationer och annat sånt. Ett evigt ämne.

Bild med särskild hälsning till Joakim KE Johansson :-). Tri-x. Antagligen sent åttiotal. Repan i negget får vara kvar. Något berättar den också.

Med vissa mellanrum dyker frågan om fotografiets objektivitet och sanningsförmåga upp. Ofta då skruvad mot frågan om manipulation eller inte. Vilket de flesta debattörer då finner en knivsegg att positionera sig runt. Vad är en manipulation? Vad är tillåtet? När passeras gränsen. Lustigt nog verkar ändå diskussionerna oftast mynna ut i något slags konsensus.
Bilden i sig är alltid en förenkling av verkligheten. Vore den inte det vore det heller ingen bild. En karta måste alltid ha en upplösning understigande verkligheten. Att bilden alltid är en förenkling och därigenom i någon mån en manipulation, något utelämnas, borde inte vara orsak till någon större förvåning. Dessutom ska väl fotografens val av utsnitt också betraktas som en manipulation, ett utelämnande av något.
Men om man ändrar på kontrast eller färgtemperatur? Det är väl frågan om en anpassning, att göra bilden rimligare, trovärdigare. Det råder nog samförstånd om detta. Så frågan om när man så att säga passerar gränsen för det "tillåtna", var är den?
Eller man kanske ska uttrycka det så här. Är det den som berättar en historia som ska ansvara för sanningshalten (lycka till alla skönlitterära författare) eller är det kanske lyssnaren som ska besitta förmågan att förstå när berättelsen blir för bra för att vara sann? Jag tycker att det är en bra och relevant fråga i beskrivningen av en kommunikationsprocess. Fritjof Nilsson Piraten sa nån gång att en bra historia kan alltid göras lite bättre. Det betyder så klart inte att fotografen har carte blanche att fabulera hur mycket som helst, allt förutsätter att mottagaren kan läsa av berättelsen.
Frågan som borde dyka upp är då kanske hellre frågan om fotografens uppsåt. Är uppsåtet att ljuga eller att förbättra en bild? Kan jag som läsare känna tillit till fotografen? 
För ett tränat öga är en manipulation oftast möjlig att avslöja. Eller borde man i stället säga "gå med på". –Jag ser din "manipulation" och jag förstår ditt syfte och varför du gjort den.
Bild och fotografi är i sina bästa stunder ett samtal mellan två röster. 

Oavsiktlig humor?

Läst på insändarsidan i lokalbladet:”...Om jag sitter på en pub tillsammans med en, obs en, kamrat på varsin sida av ett bord med ett ansiktsavstånd på konstaterat minst 1,5 meter. Minskar jag då ytterligare risken att smitta min kamrat om jag sätter på mig en godkänd mask? Om även min kamrat sätter på sig en mask. Minskar då risken att jag blir smittad medan vi avnjuter våra öl? Frågorna torde endast med ett ja kunna besvaras.”

(Man kan kanske tänka sig nån slags filtrering av ölen då...)

En bira i Pariskvällen. Känns väldigt avlägset. FujiX10.