Om bildsyn.

Läser Micke Bergs blogg https://mickebergphoto3.blogspot.com/2021/01/workshops-fungerar-det.html på inrådan av Bengt Björkbom här på FS.

Idag snöar det elakt och det är inte svårt att hålla sig inomhus. Jag plockar lite förstrött i en bokhylla och drar ut en pocket, R. Broby-Johansen Bara konst. (En dansk produktiv konstvetare på sextiotalet.) Så läser jag det återigen, de där texterna om hur människan för trettiotusen år sedan redan då kunde avbilda på ett naturalistiskt sätt. Om de ville. Och att vetenskapen, när bilderna återupptäcktes hade svårt att acceptera att de inte var falsifikat. Men uppenbarligen fanns det individer som hade bildsyn redan då. Både de som utförde bilderna, men inte minst, de som såg bilderna, läste och förstod både form och berättelse.

Det jag främst fastnar för i Mickes blogg är tanken om bildsyn. Är bildsyn något man kan skaffa sig eller är det på något sätt medfött. Är det en förkovran eller ett resultat av DNA? Arv eller miljö. Såna frågor blir nödvändiga. Jag  har arbetat som bildpedagog i ett helt yrkesliv och tanken väcks så klart om detta yrkesliv var helt tillspillo. Eller har det gjort någon nytta. Ibland tror jag att bildsyn kanske är en kunskap som människan skaffar sig genom en intuitiv process. Både i skapandet som i läsandet. En intuitiv process som kanske kan smörjas lite grann med en eller annan kurs, eller workshop som det ibland heter. Fast workshop är väl när deltagarna befinner sig på samma nivå, i samma utvecklingsfas. I ett ömsesidigt samtal. Kurser får väl betraktas som mer undervisande. Någon lär ut handgrepp eller förhållningssätt och sånt. Och delar ut uppgifter. Och det är så klart ett sätt att lära sig en hel del. Men bildsyn? Jag tror att bildsyn hänger ihop med mer än själva bilden. Om bilders undertext. I gatufoto och liknande, inte nödvändigtvis, gärna med en underton av empati eller humanism. Alltså, att känna människans närvaro, fotografens närvaro och uppsåt. När bilder blir något mer än komposition eller nån slags prestation.

(Bild: Seminarium-bildanalys Konstfack nån gång tidigt sjuttiotal. Pentax spotmatic, Takumar 90mm Tri-X. Några oprickade dammkorn kvar.)

Inlagt 2021-01-26 17:24 | Läst 600 ggr. | Permalink
Hej Gunnar.
Spännande frågor du berör. Jag hade en teckningslärare, som var berömd konstkeramiker under mina skolår. Han satte högsta betyg på mina tecknade alster. Sedan bytte jag stad och skola inför den sista högstadieåret. Den nya läraren sänkte mitt betyg med två steg till en trea..... Jag frågade varför och fick till svar att det fanns andra som behövde ett högt betyg bättre... I det fallet hjälpte det inte med bildsyn jag slutade teckna och gå på de lektionerna.
I vuxen ålder ringde jag upp fotoskolan i G-by för att höra om det var någon idé att söka utbildning där. De frågade om jag hade någon fotografisk grundutbildning men det hade jag inte. Jag hade bara varit med i O-hamns fotoklubb ett halvt år. Jag blev avrådd och de sa att det inte gick att komma in den vägen om det inte var något speciellt med bilderna.. Jag är envis av naturen och skickade in en serie bilder tagna med min Nikon D3000. Det var visst sex stycken i en serie om rock n roll.... Jag blev kallad på intervju och ett par veckor senare kom intagningsbeskedet. Så det är nog mer arbete och eftertanke som skapar bra bilder. Fota och ta om tills det blir bra. Inga genvägar. Fotoskolan lärde mig hur jag ska se på bilder och att fundera över vad fotorafen förmedlar... Det har jag skivit om en del här. Nu är de bloggarna borta.
Nej nu har värmen stigit i mörkrummet så jag kan kopiera lite.
Ha de så gott och var rädd om dig i snöstormen
Jerry

PS spännande bildDS
Svar från mombasa 2021-01-26 20:20
Hej.
Din nye lärare begick något som var på gränsen till tjänstefel, eller rakt ut sagt, tjänstefel. Hen stödde sig säkert på riktlinjerna i hur det relativa betygssystemet skulle hanteras. Det var en del lärare på den tiden som inte hade fantasi nog att inse att gausskurvan som skulle visa fördelningen av betygen inte gällde en enskild klass, inte heller en enskild skola, utan ett genomsnitt i riket.
Och så är det kanske så att du hade bildsyn vilket visade sig i dina inskickade bilder. För bildsyn är inte utbildningspoäng eller kurser. Det kan nog vara till en viss nytta för den grundläggande bildsyn man har och övning och erfarenhet är aldrig fel. Men som sagt hur och vad bildsyn består i är fortfarande lite oklart. Vi får jobba på den frågan helt enkelt.
Ha det gott
/Gunnar S
jerrysoderberg 2021-01-26 20:44
Ett litet inlägg....
Det fanns en poet i Kalmar som var ganska inne på 80-90-talet. Bengt Cidden Andersson. Han sa något i stil med:
--Det handlar om att kliva åt sidan, kliva ur sig själv och betrakta....
Det är väl det jag beundrar hos många fotografer. Att de tar ett steg åt sidan och ifrågasätter. Det känns som om det är något som upphört inom foto, att det blivit mer centrerat runt egot och de egna känslorna, den egna spegelbilden..... Det nya nuet/jaget?
Ha de gott
Jerry
Svar från mombasa 2021-01-27 17:42
Hej. Ja det är nog inte bara i fotosvängen det individualistiska och jag-centrerade har tagit över. Så klart att en fotograf som ofta är ensamföretagare i nån mån behöver odla jaget, men det är inte det du, eller jag ,är ute efter. snarare att fotografen blir ett större avtryck i bilden än både innehåll och eventuellt personage. Så det där med att kliva åt sidan är nog inte dumt uttryckt. Nåt lite mer ödmjukare förhållningssätt både till sin egen förmåga och sin egen roll i bildprocessen vore fint att se. Vem vet vad vi får se.
/Gunnar S
Ja det är en fråga som tål att funderas på. Han är nog lite motsägelsefull när han skriver: "Så, jag tror att bildsyn är medfött, något man utvecklat tidigt som barn. Relatera till människor, tror jag också är något man lärt sig som barn." Är det medfött, eller utvecklat tidigt, som barn? Eller bådadera? Jag tro på bådadera, och att det inte bara krävs vissa genegenskaper, utan det krävs att man utvecklar dessa egenskaper att känna, tidigt i barndomen som han skriver. Men en del förmågor att se, tror jag man kan utveckla även långt senare i sitt liv, precis som du skriver. Det han menar är nog att känslan för människor i sin närhet, att känna empati och medkänsla och att kunna relatera till det, är något man utvecklar tidigt. Och då är det sedan lättare att få det att lysa igenom i bilderna också. Har man inte kunnat, eller fått möjlighet att utveckla dom förmågorna tidigt, har man fler berg att bestiga, oavsett vad det är man pysslar med tror jag.
Svar från mombasa 2021-01-26 20:19
Hej
Jag tror också att bildsyn är ett vidare begrepp än bara en förmåga att åstadkomma bra bilder. Det behövs mer. Och som du skriver att det kan vara en egenskap som grundläggs i tidig ålder tror jag på.
Och visst kan man öva fram många egenskaper genom att addera kunskaper och erfarenhet. Men en skicklig fotograf har inte alltid bildsyn. Naturligtvis beroende på vad vi menar med bildsyn. Men Jag tror att Micke är ute efter den där känslan för människor.
Ha det gott
/Gunnar S
Föds man musikalisk?Många gör det många gör det inte. Föds man med att förmedla en bild, med några få ord?Eller inga alls, många gör det men inte alla
.Det viktigaste är att se bilden innan man tar den, Vad får jag själv för känsla när jag ser det här framför mig?Den känslan vill jag spara och begrunda..Men alla ser det inte så, dom tar bilden ,läst på, i fotböcker, om triangelkomp, gyllene snittet, färgkombinationer, riktade bilder,sneda bilder, störande moment.
Jag var själv i den fällan för femton år sedan , och kritiserade andra som borde göra så och så.
Att ta en bild som fastnar och tilltalar, är som en sammafattning av en kort bra berättelse eller novell som man inte glömmer.Sen hur man går till väga....Fin bild .En av tjejernas blick, lite av osäkerhet gör biden intressant.
/Bengt H.
Svar från mombasa 2021-01-27 19:03
Hej. Jag tror nog att man i viss mån har såna där förmågor med sig från början, det vill säga att man har vissa egenskaper som tillsammans kan leda till musikalitet till exempel. Inte nödvändigtvis, det bör nog stimuleras tidigt i livet. Vad egenskaperna består i kan man nog forska på, men som den oförbätterlige darwinist jag är tror jag att de var för sig har någon slags nyttighet. Fotografiskt minne, synestetiskt tänkande, spatial förmåga och sånt finns nog med i receptet. Sen ska ju inte egenskaperna slumra. Och för det behövs antagligen nyfikenhet och lust. Tror jag.
Ha det gott
/Gunnar S
Tack för ett verkligt intressant blogginlägg. Jo jag tror man föds med en viss talang vad gäller bildsyn. Som det också är med musik. Men det kräver träning och åter träning för att hålla det vid liv. Jag tror att det handlar om ljuskänslighet och vana att förstå hur ”form och yta” blir till fotografisk bild och intuitivt veta de begränsningar som ligger däri. När det sen kommer till att fotografera människor, som jag oftast gör, så handlar det om att vara helt närvarande och att visa det för den man plåtar. Kanske t o m låta bli att ta bilden ibland. Jag tror också att man ska försöka vara så öppen som möjligt inför platser och möten när man fotograferar. Att inte låta ”överjaget”, tankar och åsikter, styra själva bildens tillkomst utan mer låta bilden ”komma till dig”. Detta förutsätter att man vet hur ens kamera och teknik fungerar i varje given situation. Jämförelsen med ett musikaliskt jam ligger nära till hands för mig. En bra bild är för mig alltid ett ackord. Ljust eller mörkt, vackert eller dissonant. Men alltid berörande.
Sally Mann, Koudelka, Petersen, Strömholm och Diane Arbus är några som, tror jag, hade och har detta i sig utan att närmare reflektera. Dom bara gör det. Med känt resultat.
Svar från mombasa 2021-01-27 19:22
Hej och tack för titten
Ja, att det är något medfött är något jag lutar åt också. Gissningsvis är det väl ett antal (rent av vid första påseende disparata) enskilda förmågor som tillsammans blir en utgångspunkt för något som kan liknas vid en talang. Och att man sedan uppmuntras till att håll på, nyfikenhet som stimuleras och utrymme för lust. Till att börja med, något som sedan kanske utvecklas till hängivenhet.
Det du skriver, att kanske inte ta bilden tycker jag är en sympatisk inställning som påminner om Jerrys här ovan, om att kliva ur och ställa sig vid sidan. Det finns nog en parallell mellan musikalitet och bildsyn. Och det handlar kanske om nån slags förmåga till improvisation, en tillit till sin egen förmåga. Och att man som improvisatör jobbar i ett sammanhang, kanske med en grupp, eller som Keith Jarrett i improvisation med något som bara närvarar i hans eget huvud. Och visst finns Diane Arbus bilder i mitt huvud, jag kan plocka fram dem när jag vill, men det innebär inte att jag har vare sig förmåga eller kapacitet att landa ens i närheten. Men jag tror att Arbus, precis som de andra du nämner, på något sätt finns där i bildbakgrunden. Som ackord man har hört, som en klang, en kontrast, och så vidare...
Ha det gott!
/Gunnar S
Intressanta ord. Jag tror att många av våra förmågor till bildseende, musikalitet, ordskapande kan vara medfödda till större eller mindre del, men att det gäller att vårda och öva dem för att de ska kunna blomma ut. Även med talang behövs det träning för nå till ens fulla potential. Som Ingemar Stenmark sagt - "Ju mer jag tränar desto mer tur har jag". Inte helt oviktiga saker för att förmågorna att ska kunna blomma är uppmuntran och konstruktiv kritik. Och nyfikenhet. Utan nyfikenhet fastnar man i det invanda och kommer inte vidare oavsett om det rör sig om bildkonst, musik eller litteratur.

Hälsningar Jörgen
Svar från mombasa 2021-01-28 18:43
Hej
Ja ett visst mått av "medföddhet" är nog högst troligt. Vilka små egenskaper det sedan är, som evolutionen har hittat på, som samverkar kan man säkert forska på. Och träning, öva, men också hitta sin egen lyhördhet för sitt eget och andras bildspråk. Så det där processfotandet, en "rulle" om dan är nog inte fel när allt kommer omkring. Att teckna är att se heter en liten essay av John Berger. Man kan nog säga att fota är att se.
Ha det gott
/Gunnar S