Värme, ett kärt samtalsämne

På väg hemåt från morgondopp och morgonspringrundans ritual möter man sommargrannar. Två ord om gårdagens värme, dagens förväntade, algsituationen i viken. Hon har stått på ostlig, vinden, en vecka nu. Vattnet är njutbart varmt vilket i samma mening innebär omedelbar algblomning, vilket i sin tur innebär en mindre njutbar badupplevelse. Inga kallsupar är det som gäller.

  Nu sker saker mer och oftare, något som i ögonblickets titt är svårt att verifiera. Att ha ett mer övergripande synsätt på klimat och väder. Vi har det fortfarande rätt njutbart, vi har inte haft några skyfall, 2018-torka är fortfarande inte här. 40 grader varmt,  nä. Men att titta på klimat och väder överhuvudtaget ska inte vad det sägs ske genom ett sugrör.
   Vad man kanske hellre ska titta på och fundera på  är konsekvenser av temperaturhöjning, inte bara här hemma utan  globalt. En översvämning i Pakistan syns kanske inte hemma i Sölvesborg men drabbar attans många människor nånstans långt bort. Människor som människor om  man säger. (Men sånt här ska  man inte skriva om på FS, då blir en del sura. Fast det är svårt att låta bli. Jag tror att den här frågan ställdes för bortåt femtio år sedan i tidskriften Foto, saknad aldrig glömd.)
   Men nu till min fråga- hur gestaltar man sådana här frågor med bild, i synnerhet fotografiskt? Dokumentärt eller något mer? 
   Kameran i fickan. Skuggan av en typisk sådan fotograf ska så klart vara med. Dokumentärfotografiets bästa verktyg. Alltid närvarande och till hands.

Pia Hultgren (som för övrigt är en duktig seglare har jag hört) förklarar lite grann (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/paverkar-klimatforandringarna-sommarvadret)

På väg mot dramats epilog

Vi har ett myrdrama i huset.
Livets tunna väggar är en samling essayer av författaren och poeten Nina Burton. Om myror bland annat. Om nyttan av myror. Om att iaktta myror. Och humlor, bin och många andra småkryp. Hennes texter kan vara bra att ha i bakhuvudet när man är i ett pågående myrdrama. Eller kanske snarare nu med dramats epilog innanför händelsehorisonten.
   Allt tog sin början när ett av barnbarnen upptäckte väldigt många "flugor" på glasdörren ut mot trädgården. Och vad ser man, svärmande svartmyror. Uppe i taket ett sällsynt stort samhälle precis på väg mot take off. Nu snackar vi migration. Välkommen Invandrarverket, här har ni nåt att bita i.
     Att invänta flyttning, att bida tiden? Nä, vi förbereder oss på något mellan handgriplig avhysning och regelrätt krig. Första vapnet - dammsugaren. Det bor många myror i vårt tak och våra väggar. Dammsuger man i ett hörn tittar de ut i ett annat. Andra vapnet -kemisk krigföring. Vi använder bara medel godkända av Genévekonventionen. Taktiken är att smuggla in gift till drottningen och när hon i sinom tid dör upphör samhället. En trojansk häst liksom. Det tar tid. Ett utnötningskrig tar sin början, dammsugaren, kemin. Vi funderar  på om det eventuellt går att hyra in en myrslok från någon djurpark.
   Här om dagen upptäckte vi ett nytt drag i myrsamhället. Evakuering, abandon the ship. De små liven tittar fram i takspringan och bokstavligt lämpar ner ägg och avlidna kumpaner. Många ägg och myrlik är det. Med lite välvilja skulle man tro att det rör sig om flyttstädning. Det finns samtidigt något rörande i det hela. De små liven, nåt försök att överleva, att de uppenbart arbetar med ett gemensamt mål. Att de kommunicerar.
  Migration eller flyttstäd? Ho vet. 

Vi inväntar epilogen.

Mitt i andra halvan av juli

Högsommar, det märker man på att naturen och kvällarna blir tystare. När tystnade den sista trasten? Och en massa andra grejer.
   Fotografiskt ointressant period, i allafall från min horisont sett. Väder och sånt inbjuder inte till foto, åtminstone inte med NikonF och Kentmere 100ASA innanför slutaren. Man vill ha mer dramatik i vädret, mer svartvithet. Även om värmeböljor är en form av väderdramatik i sig, så saknas de dramatiska och fotogeniska himlarna som uppstår när varmt möter kallt, det där som man kan se i morgonens äggkastrull. Det händer något, det rör sig. Om sånt här ska man helst inte skriva om på  FS bloggar. Ett "temata non grata" eller vad det nu heter. Då blir folk sura.
   Men, om vi tittade på de stora händelserna med  det fotografiska ögat, om vi använde fotografi  som språk. Och  beskrev händelserna i  världen, allt från väderhändelser till demonstrationer i  Israel mot regimens politik, eller vad som händer i USA, vilka avtryck kommer sådant att sätta på genrer som till exempel street photography.  Att nyhetsfotografiet gör det är nog tveklöst,  men hur landar annat fotografi? 

I helgen har jag deltagit i en konsthändelse, den årliga Konst på ön. Två dagar konst (av varierande slag om man är snäll, högt och lågt om man är sanningsenlig) men ändå rätt roligt. Jag delar tält med en fotograf med faibless för det vackra (vilket kan innebära omänskligt tidiga morgnar och båtturer ut till skären för att fånga just den där optimala soluppgången, och med lite tur få med en havsörn eller nåt annat flygfä.) Det här är ett exempel på fotografisk hängivenhet. Blir det bra bilder? ( Vi diskuterar smak, bild och vad som gör en bild bra i två dagar.) Ja, det blir det. För trots att bilderna är utmärkta såväl till teknik som komposition så fattas dessbättre den lilla komponenten, den som betraktaren själv måste addera. Betraktarens närvaro i bildläsningen. Och vad det är som betraktaren behöver addera för att förstå bilden kan nog variera. Det behöver nödvändigtvis inte vara ett punctum. Kanske snarare betraktarens egna erfarenheter kopplade till motivet, som illustrationer till betraktarens egen berättelse, eller association.

(Själv ställer jag ut några små akvarellteckningar och några oljor, mycket långt ifrån perfektfotografi. Men horisonten som betydelsefull bildkomponent har vi bägge gemensamt.)

Lugnet

Tisdag morgon. Lugnt i huset. Flocken har dragit vidare på nya äventyr. Morgonens springrunda och sen morgondoppet. Idag inbjuder temperaturen äntligen till ett flertal simtag. Man sitter och torkar, nattens tankar rinner ut och ersätts av horisont. På alla sätt behagligt.

(kameran på fickan) 

Och nu, gratineringen!

1 liter vatten 1 liter enkelt vitt vin 2 msk salt
5 vitpepparkorn 1 st gul lök
2 st vitlöksklyftor 2 st små morötter
1 st lagerblad några persiljekvistar
1 tsk timjan förutsatt att man har 50 snäckor, men jag har på ett återhållsamt sätt nöjt mig med ett tjog så ingredienserna till lagen halveras alltså.
   Nu är sniglarna klara att koka i cirka tre timmar i en lag enligt ovan. Skalen kokas en liten stund i en lösning med vanlig målarsoda och vatten samt borstas rena. Nu sker alltså själva långkoket av snigeln i ovan beskrivna lagen och vinbergsnäckans färd mot delikatessen escargot bourgogne närmar sig slutfasen, själva gratineringen. En klick smör med vitlök, lite salt, något citronsaft, finhackad persilja i skalet. Därefter själva snigeln och det hela försluts med en klick smör. Gratinera tills smöret bubblar och fräser.

 Gratineringen som här sker i ugnsfolie och i utnyttjande av grillens värme. Och, voila! Färdigt? Smakfullt? Gott? Ja på alla för egen del. Skepsis från resten av bordet.
   Om man bortser från ett batteri av associationer till både sniglar, blötdjur och vad det vara månde. ( Vi slukar gärna ostron, moule marinere och  andra blötdjur.) Vad dricker man till, bortsett från vatten. En lager eller en Pinot Noir kanske. Projektet avslutat för den här gången och läggs till handlingarna.