Åka båt

Vi tar en tur med S/S Blidösund, en av landets få kvarvarande koleldade ångfartyg. Till Svartlöga den här gången. Där ute träffar vi ett par konstnärer och pratar bild. Svartlöga by har något speciellt i lugnet och luften. Svårbeskrivligt men högst behagligt. Och mycket elände hamnar i bakgrunden när vi sitter på en mjuk klipphäll med vår matsäck och samtidigt iakttar en hord tärnor med sina ungar på det närmaste strandskäret. 
   Och åker man ångbåt är ett besök i maskinrummet nästintill obligatoriskt. Där är det trångt och ljudligt på ett mycket rytmiskt sätt. Speed-shuffle är rytmen. Ett tillfälle att skruva på 12mm aps-c. Så glömmer jag naturligtvis att fråga eldaren om namnet.

Ett sätt att flera sätt åka båt. Och att reflektera lite över stockholmarnas sentimentala vemodighet över sitt närområde; Stockholms skärgård. (Och jag som inte ens är stockholmare.) Något att rent av återkomma till nån gång. När andan faller på.

Att glädjas åt; Ungrarnas ohörsamhet vad gäller Prideparader.

Naturfoto och matfoto

 Tidskriften Sveriges Natur låg i brevlådan i dag. En publikation med hög fotografisk svansföring, med all rätt också prisad. Och i detta nummer en ledare som inte skräder orden. Politiskt käbbel? Eller en beskrivning av sakernas tillstånd?  Hursomhelst, en chefredaktör som vågar.
   Man kan läsa om fågelmålaren Lars Jonsson eller om granbarkborren och varför granar blir stressade i ett tidigare nummer. Eller nåt annat matnyttigt. (Lämplig längd för hemlighusläsning.)

Jag hittade ett par japanska lyktor som hängt med sen förra året, ni vet de där brandgula. Testar lite olika exponeringar. En macrosläde vore så klart kul att ha. Men det har man inte.
   En annan tanke som uppstår är det här med vinbergsnäckor. Matnyttigt tycker en del (däribland jag) och så finns de andra med diametral åsikt. Umgås alltså med tanken på  att samla  in ett  tjog, vilket kommer vara snabbt gjort  och  ingen större  brandskattning av det lokala beståndet. Escargot är en läckerhet, en synpunkt som inte delas av resten av familjen. Processen är lite omständig, har gjort den tidigare, men inte svår men lite pillig. Alla råvaror finns på plats, utom smöret, så det är väl bara att sätta igång. Rapporter kommer framledes. Men först ska ett tjog, eller rent av två dussin plockas.

(President Trump levererade idag en klockren oneliner: " – Israel och Iran har varit i krig så länge att de inte vet vad i helvete de håller på med." Det gäller nog han själv också. En tanke som så klart har väldigt lite med escargot provencale med saken  att göra.)

Med sju gärsgårdar under kudden...

...eller var det sju sorters sillar?
Midsommar, vårt alldeles egna vemodiga, sentimentala och melankoliska tillstånd. Det har man inte i tropikerna. Där håller man sig med andra uttryck för vemod och melankoli. Milonga triste, saudade. Bossa, fado, chanson. Blues fast på ett annat sätt och med en annan botten. Tonlägen som inte så ofta syns i dagens fotografi. Eller har jag fel? Är det fotografiska uttrycket i dag präglat av ett slags stämning, fin de siecle? Kanske inte överallt i världen, men på flera håll understött av den här mjuka mattpappersrepron och bilder som liksom berättar om, ja nåt iallafall. Frågan kan vara berättigad i en tid där den politiska verkligheten ofta tangerar något existensiellt. Eller kanske snarare, där existensiellla frågor, frågor om humanism, altruism och empati förväxlas med politiskt käbbel.
Osorterade tankar i årets kortaste nätter. Puck i en Midsommarnattsdröm.

Gick ut i trädgården i akt och mening att fotografera natten. Kom inte längre än till konstaterandet att färg och gråskala skiljer sig på flera sätt. 
Trevlig midsommar ändå!

Läser en text om Rune Jonsson

Göran Segeholm, den oförtröttlige banérföraren för bildanalys och bildförståelse har ett nyhetsbrev-Bildspråket. I det senaste skriver ha om Rune Jonsson, en inte oviktig person i svensk fotografi. Historikern, pedagogen, författaren och redaktören, men som fotograf rätt okänd i de breda lagren. Rune Jonsson säkerligen känd hos ett 0räkneligt antal bildpedagoger och fotografer som mött denne genuint intresserade fotopersonlighet under hans många år som lärare på Konstfack och skribent i fotosverige. Däribland jag själv. Det hände då och  då att jag senare i livet träffade Rune i något fotosammanhang, en utställning, på tåget eller en gata nånstans. Det blev alltid ett samtal om fotografi, ibland längre och inträngande, ibland om situation krävde något kortfattat, så alltid initierat och engagerat.
   Rune som fotograf är lite förenklat flanörfotografen där varje bild, som Göran Segeholm påpekar, står på egna ben för Rune hade nog dessutom förmågan att hitta guldkornen i sina egna negativremsor. Kleinkunst skriver Segeholm och det är nog något att skriva under på. Gatufotografer i gemen borde titta närmare på Runes oeuvre. Där finns något att lära av.
   Åsikten att fotografi, politik och samhällsfrågor går hand i hand fick jag bekräftad av Rune som var mycket kunnig i fotografiets historia. 

(Bild av typen flanörfotografi. Kyrktrappan i Reggio Emilia, en förmiddag och stundande bröllop. Fuji X10)

Morkullan, inte så mycket om

Trot eller ej men nog drog morkullan över taknocken när jag gick för att kasta vatten  nyss (som det heter på gammaldags läkarspråk). Är det ett tecken i skyn? Kanske.  
  Vad mer på ön. Rensning av avloppsrör hör kanske inte till de mest attraktiva sysselsättningarna. Bilder på det besparas läsaren. Bästa grannen har både högtryckspolningsapparat inklusive en "iller", en arton meter lång slang med ett litet munstycke i framändan som gör att slangen matar in sig själv i rörsystemet. Och så åker den in och man drar ut den långsamt fram och tillbaks. Det kan finnas väldigt mycket i ett avlopp. (I London lär man ha hittat en över trehundra ton vägande fettklump i avloppsnätet.) Till slut rinner vattnet hyfsat rent och klart. Dagens pyssel.

Så är det ett stohej i Los Angeles också. En president som inte smyger. Och nu hettar det till i Israel-Irankonflikten. Man vill gärna njuta av försommarens fägnad, det går väl så där. Och Gaza, där har förnuft, empati, mänsklighet lämnat planeten för länge sedan.
   Sånt här ägnade sig fotografer med att försöka gestalta för decennier sedan. John Heartfield var bara en av många. Men det fanns också många andra som verkade i samma anda, att gestalta, berätta, bekräfta det de sett. Sådana som Walker Evans, Dorothea Lange, Margareth Bourke-White, Ben Shan, Arthur Rothstein med flera. Alla de verksamma i FSA, Farmers Security Administration. Denna association till stohejet i  Los  Angeles och nu flera städer. När ska det gå upp för Trump  et consortes att det amerikanska välståndet till stor del beror på alla  dessa lågavlönade immigranter. Men tacksamhet över det är väl inte Trumpismens paradgren. 
  (Här försöker någon  bringa ordning i den allmänna röran. Går väl så  där.)