Färg, svartvitt

När man ändrar en bild i färg till svartvitt (gråskala) åker ögat snålskjuts på det faktum att ögat (hela synapparaten inklusive en del rent intellektuella förmågor) snabbt formulerar frågan Vad. (Vad-var-när-hur-kedjan). Ögat uppfattar tomatskivor och, antagligen, blad av basilika. Ögat ser rött och grönt. Med en skvätt balsamico, lite flingsalt och kanske några klipp gräslök ser ögat lite mer. Det är här nånstans ögat börjar  interagera med andra sinnen. Luktsinnet, smaksinnet. Sinnets förväntningar.

Fotografi är inte det absolutas konst precis som alla annan bildkonst och bildkommunikation inte heller är det. Det krävs en mottagare (reciever) och en återkoppling tillbaks till  sändaren (transmitter) för att kommunikation ska uppstå. Och alla de frågor som, förhoppningsvis uppstår i betraktarens öga. Bilden som bekräftelse, bildens som nyfikenhet, bilden som bevis.
  Det är kanske därför bilder med lite mer entropi än en tallrik med tomatskivor kan irritera betraktarens synapparat. Att kryssa förbi det irriterande och behålla den oskuldsfulla tilltron till idyllen. Vilket får mig att tänka på arbetarförfattarna en gång i en tid långt före min, de som flyttade ut till syrentorpen för att verkligheten, depressionen med allt vad en sån innebär och det avlägsna stöveltrampet straxt bortom händelsehorisonten oroade på ett nästan fysiskt sätt. (Jag läste helt nyligen om Erik Asklunds trilogi; Bröderna i Klara. Av flera skäl. En viss connection till Erik S finns.)
Kontentan av detta är, skiva inte tomater. Det krånglar till det.

Förintelsens dagar

Så var det där med den självpåtagna rätten att sortera och utvälja människor. Som dyker upp i alla möjliga sammanhang.

Om vidrigheterna i Auschwitz-Birkenau svårligen låter sig fotograferas och att platsens minne gör sig så obönhörligt hört.
Therezienstadt låter sig fotograferas, och det fotograferades och filmades på den tiden nazismen begav sig. Man dokumenterade sin egen historia om den goda nazismen, filmiskt såväl som fotografiskt. ( https://youtu.be/P9V6d2Y1WjE?si=PbGi7s4AQVki1Sk5 Filmen visas i museet i Therezienstadt om du har vägarna förbi). Therezienstadt (Terezin på tjeckiska) var ett genomgångsläger i väntan på den slutgiltiga deportationen. Var man sedan hamnade, blev mördad på plats eller om man som ett fåtal blev kvar ända till krigsslutet är en historia i sig.
    Nazisterna som fascister i allmänhet hade (har) ett egendomligt intresse för dokumentation. Därför förde man noggranna register över alla sina offer, gärna med  fotografier. Det är som om man tvivlade på sin förmåga.
   Och parallellen går så klart till Ceasarbilderna och vad som avslöjades i Syrien för några månader sedan. Samma fenomen. Fotografer som arbetat med att dokumentera regimens vidrigheter. Och man använder "vårt" favoritmedium. Film och fotografi. Besudlar.
Om sånt här kan man så klart skriva om alla årets dagar. Oavsett vem som sorterar, syfte, hur och var.

(Therezienstadt. Sorteringsplats. En institution i Wanseekonferensens resonemang om vem och vilken som skulle få befolka jorden. Att sortera ut. Med självpåhittad  trumf på hand. Bild Nikon D300 24-70mm)

Färg, svartvitt, kontrast och form

är fyra företeelser som man nog får säga har stor betydelse för den som skapar bilder. Innehåll och berättelse oräknat. Är man fotograf är man enögd. Därför tittar jag gärna med ett öga när jag vill se ordentligt (även när jag tecknar). Djupseendet har jag ingen större nytta av när jag skapar en bild som i sig är tvådimensionell men skapar illusionen av djup.
   Färg eller svartvitt? Vi uppfattar verkligheten mer eller mindre fulländat i färg, men bildgestaltning innehåller också det svartvita som möjlighet. Oavsett teknik. Att se ett motiv som är i färg på ett svartvitt sätt är en konst som kan övas upp. Men tänk då på att vissa färger skiljer sig väldigt lite i svartvitt såsom grönt och rött som i vissa fall blir exakt likadana i gråskala. "Svartvitseendet" är en till stor del intellektuell process.  Till det är förmågan att vara medveten om kontraster i bilden betydelsefull. Kontrast uppfattas bäst om man tittar med ett öga och kisar. Öva på det.
   Att uppfatta former är fundamentalt för allt bildarbete oavsett om du håller i en kamera, pennna, ritkol eller pensel och palett. Med den skillnaden att fotograferar du har du alla former direkt i exponeringen. Men en tecknare kan därutöver också välja att se de negativa formerna. Mellanrummen. I stället för att teckna armen på modellen kan tecknaren i stället teckna mellanrummet mellan arm-kropp. Eller mellanrummen mellan grenarna i ett träd. Eller en pinnstol eller vad det nu vara månde. Öva dig i att se mellanrum. Och som i all bildgestaltning, det går lättare med ett kisande öga. 

Texten hittad i mina lektionsförberedelser fotografisk bild A. Jag rensar bland gamla pärmar. Från den tiden jag lönearbetade. Men kisar med ett öga gör jag fortfarande.)

Natur och väder

Nu hör jag årets första gök, den sjuttonde maj. Östergök, tröstergök. Han är väldigt nära men hur ofta ser man en gök?

Det är en sån där regnig dag. Grå, kall och rätt tråkig. Det har möjligen det goda med sig att allt går långsammare, blomningen och det där. Mellan hägg och syrén dras ut så att det faktiskt blir ett mellanrum, till alla skomakares glädje. 
    Om det nu blir varmare, hur kan det då vara så kallt? Hur förklarar man sånt? Värme innebär rörelse, mer energi. Ju mer värme, energi desto mer rörelse, sånt som enkelt illustreras om man tittar ner i morgonens äggkastrull. På vissa ställen blir det väldigt varmt och på andra ställen kallt. Det blir bråkigt. Tveksamt om ett sånt argument och förklaring räcker...
   Går det ens att skriva eller blogga om något utan att tangera den situation världen befinner sig i?  Att det skulle finnas ytor eller arenor som ligger utanför vad som händer? Tveksamt. (Äggkastrull? E´ru marxist?)
  Tröstergök. Alltid nåt.   
   

läsning och bilder

Häromsistens såg vi ett inslag på svt-programmet Babel och en medverkande person som rekommenderade att läsa Väinö Linnas trilogi Under polstjärnan. Min hustru och jag tittade på varandra. Jo. Sagt och på väg att göras. Men först en liten bokbinderioperation med tarlatanväv och bokbindarlim, pocketböcker har en tendens att släppa i ryggarna. Och en hastig tanke, den att Wahlström&Widstrands pocketutgåvor utmärkte sig för såväl bättre papperskvalitet som snygg typografi av Vidar Forsberg och inte sällan grafiskt pregnanta omslag av Per Åhlin.
   När jag i tidig tjugoårsålder läste trilogin för första gången skapade jag bilderna, själva dekoren till berättelsen om en finsk familjs strävsamma liv. Strävsamt är väl en underdrift. Men mina bilder som skapats ur ett mitt eget galleri av bilder, såväl  i någon form självupplevda som betraktade håller än. Jag skapade dekoren utifrån bilder och upplevelser jag själv sett och upplevt. " I begynnelsen var kärret, gräftan-och Jussi" som romanen inleds. Den gråa tonen i bilden är svår att runda.
    Jag läste den nog i fyrtioårsåldern och nu är det dags igen. Och kanske för att se om bilderna håller fortfarande.

Okänd soldat, en annan roman av Väinö Linna tål också att läsas, även för en pacifist. Den har dessutom filmatiserats ett par gånger, 1955 i regi av Edvin Laine (blott tio år efter krigslutet) och en 2017 i regi av Aku Louhimies. Den ena i svartvitt fotografi, den andra i svartvit färg som kan ses på SVTplay fram till augusti.