Porträtt, vad är det?

Skillnaden mellan ett porträtt och en ögonblicksbild kan vara hårfin. Spontanporträttet som kan vara ögonblick likväl som något mer utstuderat, något med avsikt. Fotografens uppsåt. Eller bilder som dyker upp långt senare. Bilder ofta med ett privat kontext, inte sällan färgade av all den tid som finns mellan exponering och en, långt senare faktisk upptäckt i negativpärmarna.
   Det finns inget underliggande spännande i den här bilden, bara en bild på en kompis nångång i sjuttiotalet. Ett ögonblick, en trettiondels sekund av tidspilen för femtio år sedan. Men, ljuset, kroppshållning, det relativt avskalade motivet. Så dyker tidsmarkörer upp. Ett armbandsur med en sån där rostfri länk. Finns såna idag?

(En fundering runt det bland ungdomar stora intresset för analogt fotografi. Om de handlar negativ svartvit film, framkallar (själv eller på labb), hur hanterar de hoppet från analogt till digitalt?  Någon form av inläsning behövs. Och hur hanterar de, och vi själva, tonomfånget?  Hur gör du? Hur gör jag? Något att återkomma till. Nikon F 50mm 1:1.8 Plus-X säger negativarket.)

För övrigt anser jag att Donald Trump bör förbjudas. Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.

Tiden är ett förunderligt ting

Kan det varit 1977? En skola i ett miljonprogrammets Sverige. Då hette skolämnet fortfarande teckning, inte bild som senare. Tre tjejer, hyfsat stolta över resultatet, att göra en förstoring av en liten bild med hjälp av rutförstoring.
   Och jag undrar så klart, vart tog ni vägen? Om ni ens finns. Ni var rätt kaxiga på nåt sätt, men goa. Bilden som minne. Och jag behåller allt fnas och damm i den här bilden. Det stämmer liksom med tiden. 48 år sedan. Tiden är ett förunderligt ting.
   (Miljonprogrammet ja. Som var både höghus och låghus som radhus men med det gemensamma att bostadsstandarden var vida bättre än det som föregick. Bilder väcker tankar. Men det får bli en annan gång.)

(Nikon F 35mm 2.8 Tri-X. Avfotograferat negativ med Valoi35 utrustningen. D800 och ett Vivitar 80mm macro, raw-format fungerar oväntat bra. Det går fort, och efterbearbetningen  går hyfsat snabbt med en funnen rutin.)

Hittade bilder

Som sagt, man hittar bilder när man rotar runt i negativpärmarna. Väldigt många bilder med tekniska brister dyker upp men ofta har de någon annan egenskap, en berättelse, en hågkomst som så att säga uppväger. Den här bilden har en diffus lodrät linje som jag inte riktigt kan lista ut vad den beror på. Närliggande negativ saknar den. Går det att ta bort den? Ja, men det innebär en rätt knepig operation. 
   Det är i de här stunderna lättjan segrar. En femtioårig defekt kanske tillför den något eller kan åtminstone förlåtas.
Bilden på Hanna. Invandrad i en tid när invandring var en möjlighet för bägge sidor.

Nikon F  Nikkor 105 mm 2.5 Tri-X säger negativarket.

Man lär sig

Jag råkade på ett objektiv härom veckan. Även om förnuft och plånbok säger no no till nyheter i kamera-arsenalen så blev det ett Nikkor 35/2.8. Inget märkvärdigt, trodde nästan jag hade ett redan. (Har haft visade det sig.) Tekniskt sett har jag det redan i och med ett 24-75/2.8 visserligen dedikerat till digitalt foto, men den här gluggen är analog om uttrycket tillåts. Och så klart fullständigt onödig. 
   Bilder från Skeppsholmens folkhögskola i början av nittiotalet, alla fotograferade med 35 mm. Den övre beskuren till, tja nånstans runt 70mm. Någon lärde mig en gång i tidernas begynnelse hur en förstoringsapparat fungerar. 
Det är inte blixt rätt på här utan en rätt stor byggstrålkastare som är ljuskälla, som dessutom ger lite extra värme i lokalen.

Bygga båt måste man nog lära sig handgripligen, Youtubeklipp och instruktioner går nog bort. Det är också en massa muskelminnen som behövs, och en öppenhet för improvisationer och kreativa lösningar om än "ritningen" är tydlig och klar. Om läraren är i en skola, eller eleven är en lärling kanske inte spelar så stor roll. Lära handlar mycket om att härma, göra likadant. Med tanke, intuition, muskelminne och övning. Massor av. 
   Det är nog så med mycket. Fotografi inbegripet.

Den nordiska traditionen att bygga klinkbyggda båtar är upptagen på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv sedan december 2021.

Kontrast, hårt, mjukt och lite kolgruva. Helt apropos.

Fotografisk årsbok och inte minst Svenska Turistföreningens årsbok Årets bilder är bra "lackmuspapper" om man vill följa fotografiets utveckling på en som det heter "main stream-nivå". Det är här de semiprofessionella och de dedikerade entusiastfotograferna möts. Man är inte avantgarde men heller inte arriere. Nånstans mittemellan. Och diskussionens vågor går högt i den tidens fotosverige, betydligt högre än i dag. Redan då var säkerligen frågan om hur fotografen skulle förhålla sig till material som Kodaks Tri-X som introducerades 1954. 4ooASA D-76 jämförelsevis kraftigt korn, vad innebar det? Att det någorlunda gick att fotografera i befintligt ljus, eller ska man kanske säga brist på ljus. Och att det var möjligt att pressa filmen rejält. (Flera av läsarna här på FS har säkert pressat Tri-X till både 1600 som 3200ASA. Med förväntat, eller oförväntat resultat.) Och det fanns en charm i det.
   William Kleins New York-bok (Life is Good & Good for you in New York) kom 1956 och bortsett från nattliga eskapader, enligt Klein själv, med sina bilder bearbetade i de stora modetidningarnas kopiatorer resulterade det i, ja just det, svärta, korn och allt det där som kunde tolkas som en rejäl käftsmäll mot den förhärskande mjuka och kontrollerade bildstilen ofta reproducerad i rotogravyr. ( William Kleins New York-bok är också tryckt i rotogravyr men med ett resultat, sägs det med all rätt, där all tonomfång i den mörka delen försvann i total svärta, något som Klein inte på något sätt satte sig emot.)

William Klein. Ur boken Life is Good & Good for you in New York.

Så vad ska man tro om det fotografiska landskapet i slutet av femtiotalet och in i sextiotalet, vad gäller kontrast och korn?  Upptäcker man ett uttryckssätt, lite granna rebelliskt? Man bör väl komma ihåg att  vi befann oss i en tid när ungdom, rebell fick ett eget ansikte, inte bara James Dean i Ung rebell utan  i mångahanda olika kulturella uttryck. Inte blev det stillsammare i nästkommande decennium heller; sextiotalet. Som  i sin tur föder sjuttiotalet.
   Och i detta fanns ett behov av snabba material. Vietnamkriget som förvisso till  en del skildrades i färg men i huvudsak i svartvit, där den enkla och hyfsat snabba framkallningsprocessen gjorde sitt till. Men också andra händelser. Törs man påstå att tidens bildjournalistik bidrog till det kontrastrika. Här finns också, inte minst, förändringen i tryckmedia. Boktryck med högtrycksklichéer och djuptryck, läs rotogravyr för tryck i stora upplagor ersattes med offset. Hade  Alois Senefelder vetat detta i början på artonhundratalet hade han med all rätt bröstat sig som  den uppfinnare av den litografiska tryckmetoden han blev.

(Fotografera i bristfälligt ljus/ Salih Baysal, violinist i Sevda Tri-X D76 1600ASA. Numera rättvänd.)

(Det hårda maneret gjorde sig bra i många genrer. Foto: Francis Wolff för Blue Note.)

(Bristfälligt ljus och behov av någorlunda kort exponeringstid. Folke Mattsson smed i Örbyhus. Ett rätt tunt negativ Tri-X  400 ASA säger negativarket.)

Ibland tillförde det hårda maneret något extra, oklart vad. Snabbheten, möjligheten att fånga något, en blick eller...