Om nutidens pictorialism. Reflektion.

Tänker man på pictorialism är det väl 1800-talets fotografiska  försök att ernå samma betydelse och status som stafflimåleriet.

Finns det pictorialistiska synsättet på fotografi än idag. Ja, sannolikt även om dagens fotobilder jämförs  på ett annat sätt. Inte med konstmåleriets form och utförande, utan mer som i konstmåleriets förväntade innehåll och berättelse. Eller egentligen i sin egen form– den högupplösta knasterskarpa bilden som bara tillåter en läsning. Och då är det alltså inte avantgardets uttryck utan mer, det lite oförargliga berättandet som finner sin form. (Det här inlägget har stått i skafferiet ett tag om uttrycket tillåts.)
  Så tänkte  jag alltså när jag tittade på SM i fotografis resultatbilder. (se länk på FS huvudsida.) Normen tycks vara det vackra, det högupplösta knasterskarpa. Det sentimentala eller det allmänt sett väldigt emotionella.  Så ser dagens bildberättelse ut i den mån bilderna inte är rent sakligt redovisande. Ganska nära den verklighet vi lever i och läser om men som vore de i ett helt annan berättelse. Det finns som sagt en hel del undantag, men mainstream är kanske ett uttryck för den ibland, i vissa kretsar omhuldade tanken om någon specifik svensk melankoli som genomsyrar bildkonst i synnerhet och kultur i allmänhet. Då är det dags att lite smått frondera. I de här frågorna är vi farligt nära den punkt där en oförarglig nationalromantik övergår i en nationalromantik med bestämda mål och syften, inte sällan av mörkbrun karaktär.
   Bortsett från en sådan irriterande politisk synpunkt, finns kanske en annan bäring här. Den digitala pictorialismen som den uttrycker sig idag, och lite avlägset, också i samklang med de  ofta lite krystade diskussionerna om hur man bäst kalibrerar, profilerar, etc, etc kameror, skrivare, skärmar, ja bara fantasin kan sätta hinder för vad som behövs skruvas på för att få ett resultat bättre än någon annat. Teknikaliteter krokar arm med berättelsen skulle man också kunna säga.  Så kan man tolka dagens superexakta exponeringar.

Nu kan det här så klart låta lite gnälligt. Man gör väl de bilder man vill. Skapar det man skapar. Men så kommer den där lilla jävulen in, publiceringen. Och det är då den privata bilden med sina tankar görs till någon annans. Och vi vet inte alltid vilka mekanismer och syften som ligger bakom en publicering. Är det möjligen det basala; att bli sedd. Eller är det att bli uppskattad lite mera, på en kommersiell arena där att bli sedd är lika med en inbetalning på bankkontot. Inget fel i det, inte på något sätt. Men visst är det bra om vi är öppna med vad som sker. Och vilka syften vi har och vad som kan rymmas  inne i den lilla ruta som kallas bildutsnitt.

(Bild. Inte dagens mainstreamskärpa. Nikon F Photomic  24/2.8. Fomapan 200 i D76. Inläst som rawfil. Därefter omsorgsfullt rådbråkad och plågad i Photoshop.)

Paus i arbetet

Jag sitter och arbetar med en bokformgivning, ett stycke mikrohistoria om en by i Dalarna. Det är som man säger mycket hög upplösning på det hela, inget verkar förbises.
Min kund har gjort ett digert arbete, och det är ett resultat av folkbildning, studiecirklar med mera forskning på mikronivå som sedan stöpts om till vetenskapligt korrekt hanterad text. Men läsbart och med ett flyhänt språk. Och jag läser alltsomoftast fast arbetet än så länge handlar om montering och typografering. Att förvandla en Word-fil till ett tryckoriginal, i det här fallet med en uppsjö av fotnoter, bildtexter och inbäddade bilder (som gudskelov också levererats som separata filer). Och allt ska, på ett någorlunda smakfullt och läsbart sätt klämmas in i en grid med harmoniskt och samtidigt effektivt marginalförhållande. Med lagom storlek på brödtext och balans i förhållande till sidformat, mellanrubriker, bildtexter, citat och fotnoter. Man vill helst undvika justeringar mitt uppe i arbetet. För samtidigt som man vill ha luft i layouten gäller det att hålla ner sidantalet, då blir kunden som står för ekonomin nöjdare.
  Nästa moment, som kunden inte, hur väl korrekturläst manuset är, kan är att lösa avstavningarna i texten. Konsonantregeln eller sammansatt ord är huvudmetoderna (den som vill veta mer kan bläddra i Svenska skrivregler utgivna av Svenska språknämnden). Programvaran kan  inte läsa, men är väldigt bra på att räkna, bokstäver till exempel. Och det är i det här momentet man läser texten och (helst) förstår berättelsen.

Så går tankarna till min egen mikrohistoria. Har man ork att göra nåt av sin egen historia, alla har ju som bekant en sån. Och bildmaterial finns ofta, men sällan med källor. Alla dessa privata bilder utan "metadata". Vem var hon, han? Det är samtidigt spännande, som släktforskning.
   

Hos fotografen. Mitten av tjugotalet eller kanske några år senare. Familjen på fädernet.

Och en ung version av O.G. Magnusson,han straxt till höger på förra bilden, hemmansägare sedemera  kommunalråd ( i en liten, liten kommun i Sveriges minsta landskap.) Nåja han startade ett bankkontor också (Sveriges sannolikt minsta bankkontor alla kategorier.)  Så skrev han dikt också. Pekoral är bara förnamnet. Jo men visst finns det nåt att grotta ner sig i...

Vad det här har med fotografi kan man undra, bortsett från ett par nu publicerade bilder. Eller det att fotografer gärna vill skapa fotoböcker. Och att det finns ett och annat att tänka på när man skapar sådana.
Och att en del skjuter sig i bakfoten när de vill dra in anslag till folkbildning och studieförbund. För är det inte den här historien man vill ha berättad. Folkets mikrohistoria.
Men då får man vara beredd på att historien innehåller mycket oväntat, sånt som många gånger inte stämmer överens med den blåbruna diskursen. Men O.G. Magnussons historia går nog fri. Men det finns fler historier som sagt. Och om den är obekväm? 
(Morfar har jag klarat av. Men vad som hände sedan, där svävar mycket av nutidsmikrohistorien ut i en stor fråga. )

Och det där med AI-genererade bilder och förhållandet till historien, och det som faktiskt hänt. Nåt att återkomma till, som det heter.) 

Motsatsen till den digitala mainstreamfåran

En bild från maj. månad. Gotland strax söder om Ljugarn. Nikon F Fomapan 200. Framkallad i Fomadon. Negativet blev onödigt tunnt. Så en hel del pyssel i CR och PS för att hitta nöjaktig svärta.
  Syftet. Att möjligen hitta ett bildspråk som i stället för den digitala knasterskärpan i stället gå mot det andra hållet. Lite mer korn och kontrast, lite mer ruff. Lite mer skav. Det blir ett annat bilduttryck. Kanske ett uttryck som får vara i fred  för AI-domptörer. Det verkar som de i huvudsak fiskar i mainstream-fotografiet när de skapar sina promptar. Och raspiga bilder får kanske vara i fred. För AI handlar om att plocka bitar ur det som redan finns. Utan större bekymmer om upphovsrätt och annat. Men skräpiga bilder går kanske under radarn i AI-pysslet. Väl medveten om att ett medvetet ”skräpande” ligger helt i linje med artonhundratalets pictorialism,

fortsättning följer.

Nikon F Photomic och vad ska man egentligen ha en sån till

Nikon F systemet innefattade en hel mängd olika tillbehör, objektiv, sökare med mera som begreppet systemkamera betyder. Bland annat Photomic-sökaren, en anmärkningsvärt stor klump för att i princip bara innehålla en ljusmätare, ljusår i från dagens digitala teknik. En ljusmätare som dessutom visar resultatet ganska ungefärligt, något som redan då när kameran var modern var ja just det, ungefärligt, basalt är bara förnamnet.
Nånting som blir uppenbart är att dåtidens exponering inte var det exaktas vetenskap, eller rättare sagt, det behövdes ett öga och ett visst mått av kunskap bakom sökaren också, vilket dåtidens negativpärmar med brutal tydlighet visar att så inte alltid var fallet. 

Jag har alltså skaffat mig en sån här, nostalgifaktorn gick inte att runda, trots allt. Hur bar man sig åt? Ställa skärpan manuellt, i situationen utvärdera ljusmätarens utslag, lite större bländare, lite mindre? Ja, det är kanske det som är just den ungdomliga lockelsen med analogt fotografi. Man måste tänka själv, samtidigt som toleransen är rätt stor. Det finns något förlåtande över stora delar av analogt filmfotografi. 

Nåt annat? Nja, att systemet inte riktigt matchar föraren. Med höger glasöga blir sökarbilden plågsamt oskarp, med vänster öga, mitt sämsta men  utan glasöga fungerar det. Med en 24mm så blir hyperfokal metod praktisk och mycket användbar, med längre brännvidder i arsenalen inte lika lätt. 105mm, mitt favoritobjektiv, därmed lite knepigare. Dioptrilinser för det här ekipaget verkar vara kanske inte omöjligt men ändå rätt svårt att hitta.
    Samtidigt finns en viss glädje i att då och då återgå till det här sättet att fotografera, att gestalta. Långsamhetens lov som sagt. Något att återerövra. Men hur ställer sig detta i dagens fotografiska trend, som inte enbart är knasterskärpa utan också en rejäl portion av oskärpa, estetiskt formulerad oskärpa ofta som ett resultat av dagens tryckkvalitet och faiblesse för matta papperskvaliteter.
   Man omger sig med teknik, mer eller mindre beroende på vilken bildteknik man ägnar sig åt. Ett lagom grängat papper och en bra penna, enklare kan det inte bli för den som ägnar sig åt tecknandet. Fotografi är dock något annat.
   Nu ska sägas att slow-photo-arsenalen för min del redan är uppfylld, Rolleiflex, Minox, Robot, Nikon FG borde räcka för att upprätthålla ett nostalgiskt förhållande till fotografisk bild. Det om detta.
   Analogt fotografi börjar i dag, i och med AI och hysteriskt kompetenta kamerautrustningar, sakta närma sig ett förhållningssätt till bild och bildarbete som liknar den traditionella konstgrafikens. En process i flera steg, låt vara utan handens direkta närvaro som i koppargrafiken eller litografin till exempel. I det perspektivet är jag inte orolig för artificiell intelligens. AI kommer att verka på en kommersiell marknad och gör det redan nu. Mer om detta nån annan gång
Önskar alla en trivsam påskafton.

Om det finns ett digitalt uttryck

  ...hur skulle det då definieras? Är det den möjliga perfektionen, den tekniska brilliansen, som åtminstone går att åstadkomma, eller är det något i själva distributionen, publiceringen. Kan publiceringsmetoden synas i bilder? Är publicering i så fall en berättarkomponent? Ja, kanske, om det resulterar i gillanden, då är som bekant lusten att anpassa runt hörnet. Men kanske är vi inte så beräknande. Åtminstone inte hängivna entusiaster och fritidsfotografer. Man berättar sin historia, och, den kan vara grund, men inget fel i det. Men det är en snårig diskussion.
   Som flera röster har hörts på FS handlar det digitala om en inneboende fullkomlighet. Och att den analoga bilden kan knipa ett par poäng på att den just är analog. Att det finns ett handens arbete bakom den så att säga. Men vad som kännetecknar en bra bild är förmodligen mer sammansatt. Det finns helt enkelt inget antingen eller.
   En annan parameter är hur fotografer använder foto. Vad vill de ha sagt? Återigen, teknisk brillians, spännande motiv, eller gatufotografiets påpasslighet. Och låt mig få det sagt med en gång, jag tror inte det finns vare sig bättre eller sämre i de här frågorna.
   Bengt Hansson skriver i sin blogg att det analoga fotograferandet utnyttjar sin i jämförelse med den digitala, bristande teknik till sin fördel. Det är i och för sig inte så konstigt eftersom ett analogt negativ går två gånger genom en fotograferingsprocess, antingen förstoringsapparaten med sina felkällor eller en scanner med sina. (Den digitala bilden har i princip ett steg, kamera till skärm.) Processerna har felkällor. "Kartan" måste alltid ha något lägre upplösning än verkligheten. Och inget konstigt med det. Men det handlar väl mer om hur mottagaren, ständigt denna publiceringsprocess, läser bilden. Och analogt förfarande ser en en hängiven fotoentusiast med blotta ögat. Och kan då lägga till svårupptäckta denotationer som filmtyp, korn, framkallningsprocedur med mera. Och inte minst ett privat kontext av dofter, porlande kranar och trilskande filmspiraler. Faktorer som lite grann förvillar synen. Faktorer som den digitala bilden saknar. Den är liksom bara bäst rent tekniskt. Vilket så klart inte alls är sant om man nu vill vara exakt.
   Har ni tänkt på att vi ofta glömmer bort det analoga färgfotografiet när vi pratar analogt. Hur många sysslar med negativ färgfilm och papperskopior idag? Är det en teknik som ger extrapoäng? Tveksamt. 

to be continued