Om den ofrånkomliga publiceringen

Paul Hansen skrev häromdagen i DN en liten fin kommentar runt nyligen bortgångne fotografen Eliott Erwitt. Erwitt såg fotografiet  mer som ett hantverk än ettt artisteri, åtminstone vad gäller ”fritidsfotografiet” med en småbildare,  och han var tämligen ointresserad av det konsthistoriska, bildanalytiska resonemangen runt bilder...om än det i viss mån kunde vara underhållande. Och det är nog en rätt sund inställning, att hålla sig ifrån vad som händer på andra sidan av kommunikationspilen, förutsatt att man inte arbetar med specifika uppdrag där man tjänstgör som tolk för något en uppdragsgivare vill ha sagt.
Men alldeles oavsett, blir en bild publicerad, och det blir den ofta snabbare än man tror, kommer den också att utsättas för någon form av tolkning. eller läsning om man så vill.
   Och, med vetskapen att allt som syns inom bildens utsnitt är berättarkomponenter och alltså föremål för såväl läsning som tolkning ligger i sändarens, fotografens härad. Komposition, innehåll, tekniska komponenter som färg, omfång, korn, skärpa etcetera. Och där läsaren-uttolkaren inte sällan sitter inne med en hel del kunskap, välgrundad eller förutfattad kan man låta vara osagt. Men, som iakttagare, läsare, analytiker kommer jag längre om jag förstår bildens alla komponenter och hur de hör ihop och samspelar. Inte olikt en kunnig och erfaren fotbollsupporter. Jag nöjer mig och förstår att halva publiken blir jätteglad om bollen hamnar i något lags mål. Men vägen dit, som kan vara nog så spännande och intrikat, det som fotbollssupportern ser och läser in är för mig tämligen förborgad.

Och hur bildsätter man en sån här text? Går ut och flanörfotograferar, på vinst och förlust i det acccelererande nattamörkret? Eller söker bland tidigare försyndelser? Med en bild som förhoppningsvis träffar mottagaren rätt.  Kommunikationens enkelriktade pil, som likt en bumerang kommer tillbaks ”som en gummiboll till mig” för att citera en text ur MA Numminens ouvre. Så det får alltså bli en bild på MA. Lätt som en plätt. 

(Om man placerar Nat King Cole i ena änden av en linje hamnar MA högst troligt i andra änden av linjen.) Bilden från förra halvan av sjuttiotalet. Tri-x, antagligen Pentax spotmatic med 85:an. 1600ASA och full öppning var det som gällde, gissningsvis 1/30 sek. Det är ganska långt från dagens knasterskarpa möjligheter vid scenkanten.  Det var inte ett fotovänligt ljus däruppe på Kappfabrikens vind kan man lugnt påstå och inte blev det bättre med gula väggar överallt. "Kappan" eller Uppsala Musikforum, inspiration till en mängd musikställen under det glada sjuttiotalet.

Vardagskamera och massbilden

Om jag väljer att fotografera med min FujiXpro2 istället för kameran på fickan–IphoneS frågar folk i och kring händelsen vilken tidning jag kommer från. Dock inte Peter R Ericson, mannen bakom Under vinrankorna, Monica Zetterlund, Sommarkort, Cornelis Wreesvijk och lite annat i den svenska musikparnassen. 
   Ja, det var sjuttiotalet, musiken, skivinspelningar, konsten, fotografiet. Timmar i replokaler, gigs både här och där, Chevrolet Suburban, med släp. Och nog fanns det en önskan om att jag skulle lira lite à la Clarence Clemons, även om hågen stod mer mot Sonny Rollins. Nä, man såg kanske inte alltid sina begränsningar. Och i den tiden var ju allt möjligt. Vår tid.)

Och apropos detta,Hatte Stiwenius bilder på Stockholms Stadsmuseum bör ni inte missa. Stockholms musikscen tio år senare, punken, energi. Mycket bra foto (och mörkrumsjobb)!

(Fuji Xpro2 23mm  2.0. Peter kåserar och berättar om den tiden och vad som hände sen. Lite signeringar mitt i alltihopa. Uppsala Musikarkiv–Stadsarkivet.)

november. fortsättning följer

Det kom en hel del regn.  30 mm säger mätaren. Skogen och tomterna är sjöblöta.  Vädret är en effekt av klimatet. Och man undrar varför det blivit en aningen lågmält ute på sociala medier när det gäller  just frågor om klimat och väder.
  Jag går i skogen och rafsar ihop en kasse trattkantareller. Men varför får jag inte lyckas med att hitta den där skocken av svart trumpetsvamp, det svarta guldet? Det frågar jag mig då och då.

Och om bilden. Grabben längst bort på scenen, han med mössa är trummis och slagverkare. Och äldsta barnbarn (är farfar stolt eller?) De är flera i rytmsektionen och alternerar mellan olika rytmiska uppgifter. Att spela i storband betyder att ingå i ett sammanhang, att vara behövd. Men också, inte minst för blåsarna, att höra sin stämma smälta samman med de andra stämmorna och bilda en harmoni, ett ackord. Något som är större än summan av delarna. Och gemenskap. Kulturskola med andra ord. Sånt som marknadsekonomer gärna vill dra in på, det lönar sig ju inte. Musik, bild, teater och sånt. Och det är inte bara ett utslag av nyåterkommen marknadsliberalism. Kultur och människor som tänker själva är farliga saker. Det är inte bara marknadsekonomer som vill dra in på kultur. Behöver man säga mer...

Bernt Rosengren, Tina Turner och minnet av ljud

Bernt Rosengren har gått ur tiden. En av de stora. Saxofonist och jazzmusiker. Jag missade en av hans sista spelningar. Han hade, trots ålderns höst, tydligen klivit upp och lirat skjortan av allt och alla.

  I mina negativpärmar finns en bild på Bernt. Inget att yvas över, men ljussättningen på Uppsala Musikforums scen nån gång i tidigt sjuttiotal var inte ”top of the hill om man så säger. Och Tri-X lite småslarvigt framkallad gjorde inte saken bättre. Milt sagt dammig, ja man kan nog ha många synpunkter på det fotografiska. Men jag äger en bild i alla fall. Bilden som ett stöd för minnet.
  Och Tina Turner har också gått ur tiden. Med lite mer buller och bång än Bernt. Bra dokumentär på SVTplay. Vi som såg Ike and Tina Turner i Stockholm 1972. Lite minns man. 
 Och våra ljudminnen, apropos musik. Hur många minns ljudet av att sätta in ett kasettband i en kasettbandspelare och sedan trycka på play. Eller det än mer subtila ljudet av att plocka ut, sätta in en minikasett i telefonsvarare? Och andra ljudminnen. Som det distinkta ljudet när nålen går in i spåret på en LP-skiva, fwump. 
   Och doftminnena. Men det är en annan historia.

(Bilden tagen med en Pentax spotmatic, lite oklart vilket objektiv. Tri-X D76)

Fantastisk klangbild och fickkamerans tillkortakommanden

Musik: Matti A:son trio med Anders Hagberg och Per V Johansson. Ackordeon, flöjter-sopransax, kontrabas. Just kombon accordeon och basflöjt gifter sig alldeles utomordentligt.

Bild: Fickkamera i all ära men det här ljuset fixar den inte, inte ens efter en vända i Snapseed. Här hade behövts tyngre artilleri. Sånt som inte ryms i fickan och inte ständigt är till hands. Det är skillnad på kameror och kameror.