lunchjazz

Lite softjazz med Hampus Adami på Katalins Jazzbar Uppsala. Ventilbasun är ett coolt instrument och Hampus lär vi få höra av om vi inte redan gjort det.

Vännerna Matti Andersson piano och Maggie Andersson sång kompletterar. Så blir det gruppbild. Det är sen gammalt.

Jump4joy

De senaste månaderna har av olika anledningar varit rätt fotobefriade. Mycket annat har pockat, utställningar, föreningsarbete, grafiska extrajobb. Och de gråmörka vintermånaderna har gjort sitt till. Kanske också sakernas tilllstånd, att följa nyheterna är plågsamt, man mår nästan fysiskt illa. Överväldigande många farbröder med eller utan skägg, oftast med passerad bästföre-datum, farbröderna alltså, inte eventuellt skägg, har med självutnämnd rätt valt makten åt sig själva. Med vederbörligt bistånd av "rövslickarna" om uttrycket tillåts. Att historiens dom kommer att vara stenhård har inte riktigt gått in och kommer heller inte att göra. (Inte utan att man önskar en förhandsvisning av Dantes beskrivning av helvetet.)
   Då kan det vara skönt att gå på lokal, ett par pilsner, goda vänner och lite välkänd musik. Jump4joy lirar ädelrock. Hon, saxofonisten, Högman i efternamn som jag uppfattade, har en stor och bred ton inte långt från Rudy Pompilli, saxofonisten som kompade Bill Haley på den tiden det begav sig. Eller Sam Butera, saxofonisten som backade Louis Prima. Och lirar de då Jump, jive an´wail så snurrar kompressorn igång. Garanterat.
   Tråkigt bara med såna här evenemang är att ljussättningen är under all kritik. Hårt blått ljus.
Och nog blåser hon en Selmer mark III, en sån som jag hade engång.

(Fuji Xpro2 35 1.4 )

Femtio år senare och det som rinner bort förbi horisonten.

Den här bilden dök upp i mina mappar som ett slags memento mori. Att det mesta redan är gjort. Det är nu inte jag som är fotograf. Fotografen sitter i mitten, han med blockflöjten. Han är egentligen basist och efter det att den här bilden fotograferades nån gång i mitten av sjuttiotalet startade han sin karriär som fotograf med produktfotografi som specialitet och levebröd. Och alla allvarsamma herrarna gick vidare åt olika håll.
   Historien är den att tio ynglingar, i en fuktskadad källarlokal startar ett musikkollektiv och tillika skivbolag. Kompletterande kompetenser skulle man kunna säga. Från vänster, en vissångare och gitarrist som senare doktorerade på Olle Adolfssons musik och  senare studerade ljudets inverkan på upplevelsen av olika miljöer, på nåt sätt jag inte riktigt har koll på. Den andre gitarrristen gjorde karriär som musikproducent och aktiv musiker, mannen bakom Cornelis Wrejsviks Sommarkort och Monica Zetterlunds Under vinrankorna och en hel massa andra grejer. Knäsittande saxofonist är undertecknad (tänk vad ung och söt man kunde vara upplyste mig en närstående med en viss återhållen sarkasm), strax ovan en inte helt okänd musikfixare och senare tryckeriägare, numera boende i Gnesta. Som sagt, en fotograf och basist, därefter en läkare och såväl inbiten som framstående och framgångsrik fritidsmusiker, en trummis journalist, producent och mannen bakom ett av Sveriges Radios stora scoop, det om självdöda djur i hund och kattmat, det som på nåt sätt hängde ihop med galna kosjukan. Och en hel massa annat. En trubadur och livsnjutare som hamnade  i Grekland. En basist till, kompositör och pianist som la instrumenten på hyllan och lever ett gott liv. En trumslagare och tillika röjdykare i det militära, en av de batterister som spelar trummor, inte slår på dem, som borde fått mer uppmärksamhet kan man tycka. Och allt det här sker i en tid som är fullständigt analog. Revox rullbandspelare, vinylskivor. Nikon F och tri-x. Those where the days. En detalj i vänstra kanten av bilden; även om det bara var tio personer behövdes präntade ordningsregler.

(Vi hade roligt och vi stod med fötterna på startlinjen. Och även om man inte ägde världen så var det väl nånstans ditåt i alla fall.)

bild copyright : S Ekendahl.

Om den ofrånkomliga publiceringen

Paul Hansen skrev häromdagen i DN en liten fin kommentar runt nyligen bortgångne fotografen Eliott Erwitt. Erwitt såg fotografiet  mer som ett hantverk än ettt artisteri, åtminstone vad gäller ”fritidsfotografiet” med en småbildare,  och han var tämligen ointresserad av det konsthistoriska, bildanalytiska resonemangen runt bilder...om än det i viss mån kunde vara underhållande. Och det är nog en rätt sund inställning, att hålla sig ifrån vad som händer på andra sidan av kommunikationspilen, förutsatt att man inte arbetar med specifika uppdrag där man tjänstgör som tolk för något en uppdragsgivare vill ha sagt.
Men alldeles oavsett, blir en bild publicerad, och det blir den ofta snabbare än man tror, kommer den också att utsättas för någon form av tolkning. eller läsning om man så vill.
   Och, med vetskapen att allt som syns inom bildens utsnitt är berättarkomponenter och alltså föremål för såväl läsning som tolkning ligger i sändarens, fotografens härad. Komposition, innehåll, tekniska komponenter som färg, omfång, korn, skärpa etcetera. Och där läsaren-uttolkaren inte sällan sitter inne med en hel del kunskap, välgrundad eller förutfattad kan man låta vara osagt. Men, som iakttagare, läsare, analytiker kommer jag längre om jag förstår bildens alla komponenter och hur de hör ihop och samspelar. Inte olikt en kunnig och erfaren fotbollsupporter. Jag nöjer mig och förstår att halva publiken blir jätteglad om bollen hamnar i något lags mål. Men vägen dit, som kan vara nog så spännande och intrikat, det som fotbollssupportern ser och läser in är för mig tämligen förborgad.

Och hur bildsätter man en sån här text? Går ut och flanörfotograferar, på vinst och förlust i det acccelererande nattamörkret? Eller söker bland tidigare försyndelser? Med en bild som förhoppningsvis träffar mottagaren rätt.  Kommunikationens enkelriktade pil, som likt en bumerang kommer tillbaks ”som en gummiboll till mig” för att citera en text ur MA Numminens ouvre. Så det får alltså bli en bild på MA. Lätt som en plätt. 

(Om man placerar Nat King Cole i ena änden av en linje hamnar MA högst troligt i andra änden av linjen.) Bilden från förra halvan av sjuttiotalet. Tri-x, antagligen Pentax spotmatic med 85:an. 1600ASA och full öppning var det som gällde, gissningsvis 1/30 sek. Det är ganska långt från dagens knasterskarpa möjligheter vid scenkanten.  Det var inte ett fotovänligt ljus däruppe på Kappfabrikens vind kan man lugnt påstå och inte blev det bättre med gula väggar överallt. "Kappan" eller Uppsala Musikforum, inspiration till en mängd musikställen under det glada sjuttiotalet.

Vardagskamera och massbilden

Om jag väljer att fotografera med min FujiXpro2 istället för kameran på fickan–IphoneS frågar folk i och kring händelsen vilken tidning jag kommer från. Dock inte Peter R Ericson, mannen bakom Under vinrankorna, Monica Zetterlund, Sommarkort, Cornelis Wreesvijk och lite annat i den svenska musikparnassen. 
   Ja, det var sjuttiotalet, musiken, skivinspelningar, konsten, fotografiet. Timmar i replokaler, gigs både här och där, Chevrolet Suburban, med släp. Och nog fanns det en önskan om att jag skulle lira lite à la Clarence Clemons, även om hågen stod mer mot Sonny Rollins. Nä, man såg kanske inte alltid sina begränsningar. Och i den tiden var ju allt möjligt. Vår tid.)

Och apropos detta,Hatte Stiwenius bilder på Stockholms Stadsmuseum bör ni inte missa. Stockholms musikscen tio år senare, punken, energi. Mycket bra foto (och mörkrumsjobb)!

(Fuji Xpro2 23mm  2.0. Peter kåserar och berättar om den tiden och vad som hände sen. Lite signeringar mitt i alltihopa. Uppsala Musikarkiv–Stadsarkivet.)