Om bildjournalistik och dokumenterande bilder

Men först lite grann om dagsformen. Nordväst och snorkallt. De vita prickarna man möjligen kan se i det blå är en en av många alfågelflockar som nu flockas i Svartlögafjärden. Alfågelsången hörs inte eftersom vinden blåser bort den. Men det är rätt gott ändå. Och såg och hörde jag inte årets första tranor passera förbi, med halsarna sträckta mot norr. Lite fjäril och blåsippa blir det också. Och nog rör det sig i myrstacken också. Men nu skulle det inte handla om det.

Eugene Richards, är han bekant? Jag läser, bläddrar i hans bok Below the line-Living Poor in America. Svart vitt, dokumentärt med  ett kontext där texten (Christiane Bird) leder berättelsen framåt och bilderna ackompagnerar. Alldeles oavsett, det här är amerikansk journalistik från 1980-talet, om ett fattig-amerika som uppenbarligen är bestående. I ett land som nu styrs av en pajas. Och en fullständigt  ickefungerande ”social welfare”. En bok som för tankarna till Jacob Holsts Amerikabilder och lite grann också till Leonard Freeds Black in white America.
” Gene Richards lineage of photographic tradition is an amalgam of Lewis W Hine, Dorothea Lange, W Eugene Smith, and Robert Frank. Richards endurance, empathy, sympathy, and a genereus measure of integrity.
Cornell Capa. 
Det är många som lyckats välja en coronaexil här på ön. Den lokala butiken gör nog en hacka. Det missunnar jag inte henne. Allorna samlas på fjärden. Gudingarna är först,beredda innan ådorna kommer. Jag väntar på rödhaken, tjäderklockan. Det mesta rullar på som det brukar.

(Jag var faktiskt tvungen att skruva ner det blå i bilden. Jo, så är det.)

Hur mycket hantverk är det egentligen?

Ett litet problem med att publicera på nätet är att webbläsare oftast inte läser bilder korrekt. Och då ska vi inte ens nämna enskilda bildskärmar bristfälligheter. När det handlar om monokroma bilder i neutral grå skala ( det som vi kallar för svartvitt) är problemet oftast att bilderna sotar igen i de mörkaste partierna. Och där vill man ju gärna  ha teckning.

Jag använder ofta en svag s-kurva för att få lite mer kontrast i en bild. Jag gör med andra ord som de allra flesta gör, är min tro. Om ni gör på nåt annat sätt så är det i alla fall en sån här s-kurva ni gör. Typ.

Men för att få fram teckningen i det mörka, om nu bilden ska publiceras på webben, gör jag istället en kurva som lyfter en aning i det mörka. Oftast behövs en punkt lite högre upp i det ljusa för att dra ner de ljusa partierna för att undvika utfrätta partier. Ett stopp liksom. Ibland kan det också vara idé att dra ner  punkten 255 lodrätt nedåt så att kurvan blir en aningens flackare.
Att göra kurvan som en lagermask tillför så klart ännu mera verktyg. Men då bör det nog vara en bild värd att arbeta med. ;-)
Men själva grejen är attt göra en bild lite sämre på sin egen skärm för att den ska se hyfsad ut när den publiceras.

Men det är frågan om såna här operationer ska ses som ett hantverk. Om det vore gjort i en klassisk analog mörkrumsmiljö skulle jag inte tveka att kalla det hantverk. Nog fordras det lite pyssel och övervägande om multigrade, om filter, hårdhet på papper och en del pjattande och efterbelysning. Och nu gör man det med ett par knapptryck. Sen kan man nog ställa sig frågan om vad som är bäst, en mjuk tonkurva eller en hård. Oavsett om det är med kemikalieplaskande eller knapptryck. Och hur det kan tänkas påverka läsaren.

Om detta bekymrar sig sannolikt inte bildens figuranter. Men nu när solen äntligen värmer och det är vår. Och bofinken smattrade igång i parken. Han bryr sig väl inte så mycket om virus och sånt. Och borde man göra det själv? Nja, jag drar mig tillbaka på ön. Två meters lucka är inget större problem. Återkommer.

Gatufoto i mörkrets sken

Ja varför fotas det så lite på kvällar och nätter? Vi har väl aldrig i historien varit så nattaktiva. Och kunde Brassai så. Eller Daido Mariyama. Fast dessa två ska nog inte jämföras samma dag, eller samma natt kanske.

Strosande på ett nattligt Manhattan, gatufotots Scharaffenland där i princip varje bild blir till ett gatufoto. Dock inte nödvändigtvis med humoristisk twist eller något surrealistiskt utan kanske bara så som det råkar vara. Ett slags dokumenterande förhållningssätt. Kanske inte ens en tydlig komposition. Men kanske ändå någon liten ingång.

Men nu är det stängt in till USA, ett tag i alla fall. Och det går inte att åka tåg dit heller. Vilket gör att det blir svårt att ta sig dit. Men, som sagt, det var roligt så länge det varade. Och vem vet, en och annan lärdom om det globala samhällets bräcklighet kanske dyker upp. Eller om resandets smittspridande baksida.

(Fuji X10 från den tiden den var snäll och gjorde som den skulle. En aningens lite pyssel i Silver efex.)

I fjällen som exil eller förtida karantän.

En vecka i exil. eller är det möjligt att göra karantänen i förväg är ett av små diskussionsämnen. Fjällvecka med goda vänner. Grövelsjön. Och viktigaste diskussionen är naturligtvis färg. Alltså vilken valla? Lila, rödlila, blålila..?
Och lite processfoto blir det. Men kallt om fingrarna, och kameran ligger ofta långt ner i ryggsäcken. Det blir lite foto som kanske kommer att bli nåt längre fram. Kanske nåt i den här stilen. Jag översätter ibland mina foton till teckning. Också ett sätt att framkalla bilden eller att bearbeta den. Den här blyertsteckningen är tre och en halv meter lång. Det skänker en viss tillfredsställelse att göra stora grejer. Det blir väldigt fysiskt på nåt sätt. Bilden heter "glömma".

Hörn och stängda dörrar

De här bilderna skulle beroende på sitt kontext vara faktabilder, dokumentära, eller rent av poesibilder. Jag skulle kunna tänka mig att de illustrerar ett avsnitt i en lärobok om måleriteknik. Eller något dokumentärt om gamla hus. Ingången i det, alltså ett tänkt reportages ingång-inte dörren, kan dessutom vara rätt olika. Och visst skulle bilderna fungera som poesi eller prosabilder i samband med en text eller ingång där bilderna får vara metaforiska.

En bild säger mer än tusen ord är ett påstående som vi tog död på för rätt länge sedan. En bild ska inte jämföras med skriftspråk. Ett gammalt beprövat sätt att undersöka det ( jag har själv använt det i flera kurser i kommunikativa ämnen). Beskriv begreppet ”vår herre” med bild eller text. Beskriv ”giraff” med bild eller text. Och frågan är, vilket begrepp beskrivs bäst med bild? Vår herre eller giraff? 

Vår herre låter sig relativt lätt beskrivas med ord, men det är betydligt knepigare att förklara giraff med ord. Så brukar de flesta tycka.

Fast nu skulle det handla om dörrar och hörn. Jag hade tillfället att leda ett seminarium om bildkommunikation för några år sedan. Det handlade om färgbilden kontra den svartvita och bildernas autenticitet. Och en diskussion som också ledde in på resonemang och frågor om hur bildens efterbehandling påverkade läsningen. Alltså det om hård kontrast visavi mjuk. Om färgtemperatur och dynamiskt omfång med mera. Fast inte utifrån en fotografs syn på det hela utan mera av hur mottagaren, bildläsaren tolkade eller snarare lät sig påverkas av hur bilden efterbehandlats innan den lämnade fotografen för publicering. 
Och hur tyckte man då? Inte helt oväntat uppfattades svartvita bilder som mer historiskt autentiska. Oavsett innehåll. Hård kontrast associerade till gamla tidningsbilder. Inte heller det särskilt oväntat. Betydligt mer åsikter vädrades när det handlade om färgbilder. Där uppfattades inte färgen som någon direkt tidsmarkör, men däremot hur sanna färgerna tycktes vara. Och, lite oväntat var att förvånansvärt många deltagare tyckte att bilder med stort tonomfång, mycket färg, mycket av det goda var de som de uppfattade som bäst. Även om flera motvilligt medgav att det kanske var för mycket färg. Lite för mycket av det goda.

Men hörn? Dörrar? Vilka metaforer finns där?
Återkommer sannolikt i detta.
(Fuji Xpro2 och en 23/1.4 . Ytterst lite handpåläggning i Camera raw.)