Om inspiration

Jag läser tidskriften Svensk Natur. Ett bildreportage signerat naturfotografen Mats Andersson. Att fotografera björn och varg må vara en sak, men att inspireras av fotografer som Christer Strömholm och Anders Petersen i den genren kan ses som lite udda. Men av det som visas i tidskriften är det bra och förståeligt. Det är inte svårt att förstå den svartvita dramatiken i rovdjurens värld ligger rätt nära de inspirerande fotograferna.

Det ligger också nära den stående efterlysningen efter ett naturfoto som vågar ta ställning till nutidens klimat och miljöfrågor. Ett fotografi som inte stannar vid enkla illustrationer utan adderar något, ett bildspråk som i sig tar ställning och vågar något. Bild kan i vissa stunder förklara, beskriva, ibland på ett kliniskt sätt, men bildens, läs fotografiets styrka är skapandet av associationer, stämningar. Det där som ibland beskrivs som 1+1=3.
   Att bli inspirerad. Är det att plocka russin ur kakan, att läsa och förstå. Att gripas av en stämning. Tål att tänka på.

(Mats Andersson är till vardags reklamfotograf enligt reportaget.)

Bilden som ritual

Är man i huvudstaden vid rätt tidpunkt är ett besök i Kungsträdgården nödvändigt. Antalet selfies och bilder på blommande körsbär skullle kunna få alla inkommande servrar att koka torrt. Ett av massbildens högtidsstunder. Ett exempel på bilden som kommunikativ process. Jag fotograferar, fotograferas alltså finns jag.
   Vi fotograferar mer människor mer än blom.

Lajva. Gruppfoto och historia

Året är 1996. Gottsundaskolan fyller tjugo år. En skola i ett miljonprogramsområde. En skola som öppnades i en tid där integration och blandning var ett honnörsord. 1976 var året. Långt innan kommunaliseringen av svensk skola. Långt innan privatskolorna och det vinstdrivande incitamentet. Långt innan experimenten med  läroplaner och betygsystem. Långt innan nyliberalism och långt innan nynazismen fick kostym och slips. När jag hittar den här bilden i negativpärmarna värmer det. Det var då det.
   Skolan fyller tjugo år och då ska det firas. Till att börja med maskerad, sen blir det multinationell och multikulturell mannekänguppvisning. Musik och mat från jordens alla hörn. Och en hel del tjo och tjim på alla de tungomål långt in i kvällen. Det var allt och det var tillåtande. Det var kul, helt enkelt.
   Min klass klädde ut sig till charterresa. (Bara det att vi gjorde det tillsammans!) Hon med bollnätet till vänster är min medklassföreståndare i rollen som hurtfrisk fritidsledare. Nummer tre från vänster föreställer resebyråns lokala representant (hon blev för övrigt senare journalist). Och, ja vart tog resten av de solbrända charterresenärerna vägen? Med solskyddsplåster på näsorna. Det gick nog hyfsat bra, eller mer än för allihopa. Det var ett skönt gäng om man säger. 

Gruppfoto är en genre i sig inom fotografi. Näst porträtt det viktigaste. Ett gruppfotografi låter sig göras  hyfsat enkelt jämfört med en oljemålning. Fråga Rembrandt eller Frans Hals om det nu ginge. Nikon FG 35/2.8 Tri-X säger negativarket.

Garderobstädning, pappans bilder och tankar om det.

Begreppet dödstädning är än så länge inte relevant i  min värld. Visserligen gör jag tafatta försök att decimera antalet böcker räknat i hyllmeter, enligt en princip att allt som handlar om foto sparas, båtar och nautica likaså. I segmentet konst inte fullt lika förlåtande. Romaner kommer inte ens på fråga att spara. Nja, det finns väl några, med snygga omslag. Eller de som man borde läsa om. Känns det igen? Helt konsekvent är urvalet inte.
   Nyss hittade jag , förutom pappans pliktskyldiga barnfotoalbum även en liten kartong med hans senare verk. Mestadels instoppat i  negativfickor med kortfattade angivelser om motiv och tidpunkt, i huvudsak färgnegativ av tvivelaktig kvalitet och än mindre fotografiskt intresse. Men många bilder på favoritrosorna, i medljus.
   Nu ska sägas att pappan en gång i tiden var en habil amatörfotograf på silverplakettsnivå i den lokala fotoklubben. Om han nu varit medlem i  någon  sådan.
   Ja, vad gör man med såna här samlingar. En samling som i mycket påminner om bildmappen i en ordinär mobiltelefon. Bilder med kort datum, bilder med möjligt intresse endast i den allra trängsta kretsen. Bilder som sannolikt bara blivit tittade en gång. Ja, med någon form av pietet, ett överlämnande till nästa generation ser jag tvånget att bläddra igenom och, ve och fasa, behöva scanna eller fotografera ett urval.  Men tomtebilder? Njä, där är gränsen passerad.

Fotografiet som ett snitt i tidspilen. En sextiondels sekund i en för närvarande ungefär 13,8 milliarder år lång tidspil. Dokumentation gjord för stunden, ögonblicket. Frestelsen att skruva färgerna till Tunbjörks nivå dyker upp men passerar. Eller att skruva den mot svartvitt. Jag låter färgerna stanna så nära negativet som möjligt. Och erfar en djup känsla av melankoli.

Ida Kar, är hon bekant?

Ida Kar, född 8 april 1908 i Tambov, Ryssland, död 24 december 1974 i Bayswater, London, var verksam som fotograf huvudsakligen i London efter 1945 och tog många svartvita porträttbilder av konstnärer och författare. Wikipedia.

 Om inte är det heller inte förvånande trots att hon rörde sig i de konstnärliga och intellektuella kretsarna i det sena fyrtiotalets London och Paris. Och fotograferade. Som sagt porträtt och ofta bilder där personen interagerar med sin miljö. Det är alltså bilder där ateljéerna har en bärande roll i berättandet. 
  Jag hittade en publikation med Kars bilder utgiven av National Portrait Gallery i London i samband med en retrospektiv utställning av hennes verk (Myrorna 49kr). Det är fint svartvitt fotografi (understött av en mycket bra repro). Det är långt ifrån spontanporträtt men likafullt finns det en slags omedelbarhet i bilderna, sånt som bara går att åstadkomma när fotograf och objekt känner tillit, "on speaking terms" så att säga. Och vilka är de porträtterade? En del av de stora namnen i 1900-talets konsthistoria finns med men också rätt många man kan anta vara rätt okända idag.
  Att Ida Kars är en som jag förmodar är en rätt bortglömd fotograf beror på, ja vadå? Att bilderna hunnit bli daterade? Att Ida är kvinnlig fotograf? Att motivvärlden är rätt avlägsen? Det kan man spekulera i. Och fundera vidare runt frågan om bilders bäst före-datum, om mängd i förhållande till uppmärksamhet och annat som hör dit. 

Mer om Ida och en ingång: https://sv.wikipedia.org/wiki/Ida_Kar