Om försoning

 Kom att tänka på begreppet försoning, som inte är samma sak som förlåtelse. 
  Jag gjorde ett verk för nog femton år sedan, som inte var fotografiskt, men hade ett slags fotografiskt ursprung. Fotografiet är ofta, för mig, inte skissblock, men ett slags utgångspunkt för tecknade, målade, assemblerade bilder. Ett verktyg helt enkelt.
   Att försona sig med något, med en tanke. (Kan man förresten försona sig med Adolf Hitler. Eller nazismen? Stalin? Pol Pot? Pinochet? Finns många och mycket att räkna upp.) Tanken dök upp då jag i morse läste en filmrecension; Nürnberg med Russell Crowe i rollen som Hermann Göring. En Hollywood-version av vad som hände där, i Nürnberg hösten 1945. Jag har alltså inte sett filmen men mina tankar slank i väg till Hanna Arendts bok "Den banala ondskan" om Eichmann-rättegången. Om den byråkratiska ondskan.
Och osökt landar tanken också i rapporterna om fångar, misshandel och tortyr i al-Assad-regimens syriska fängelser. 

Var går gränsen för försoningen? Var sluter man berättelsen, stänger pärmarna?

Försoningen. Assemblage. Böcker, skruv, spik, ståltråd med mera. 2011.

Motstånd.  Assemblage. Böcker, stålplåt, gängade stänger, svart griffeltavlefärg. 2014. Tillhör Uppsala Kommun. (När åtskruvningen når en viss gräns börjar plåtarna faktiskt bukta sig en aning. En metafor i realtid.)

Bilder förklarar sällan. De kan möjligen beskriva, skapa associationer eller antydningar. Häri finns fotografiets begränsningar men också möjligheter.

Man lär sig

Jag råkade på ett objektiv härom veckan. Även om förnuft och plånbok säger no no till nyheter i kamera-arsenalen så blev det ett Nikkor 35/2.8. Inget märkvärdigt, trodde nästan jag hade ett redan. (Har haft visade det sig.) Tekniskt sett har jag det redan i och med ett 24-75/2.8 visserligen dedikerat till digitalt foto, men den här gluggen är analog om uttrycket tillåts. Och så klart fullständigt onödig. 
   Bilder från Skeppsholmens folkhögskola i början av nittiotalet, alla fotograferade med 35 mm. Den övre beskuren till, tja nånstans runt 70mm. Någon lärde mig en gång i tidernas begynnelse hur en förstoringsapparat fungerar. 
Det är inte blixt rätt på här utan en rätt stor byggstrålkastare som är ljuskälla, som dessutom ger lite extra värme i lokalen.

Bygga båt måste man nog lära sig handgripligen, Youtubeklipp och instruktioner går nog bort. Det är också en massa muskelminnen som behövs, och en öppenhet för improvisationer och kreativa lösningar om än "ritningen" är tydlig och klar. Om läraren är i en skola, eller eleven är en lärling kanske inte spelar så stor roll. Lära handlar mycket om att härma, göra likadant. Med tanke, intuition, muskelminne och övning. Massor av. 
   Det är nog så med mycket. Fotografi inbegripet.

Den nordiska traditionen att bygga klinkbyggda båtar är upptagen på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv sedan december 2021.

Kontrast, hårt, mjukt och lite kolgruva. Helt apropos.

Fotografisk årsbok och inte minst Svenska Turistföreningens årsbok Årets bilder är bra "lackmuspapper" om man vill följa fotografiets utveckling på en som det heter "main stream-nivå". Det är här de semiprofessionella och de dedikerade entusiastfotograferna möts. Man är inte avantgarde men heller inte arriere. Nånstans mittemellan. Och diskussionens vågor går högt i den tidens fotosverige, betydligt högre än i dag. Redan då var säkerligen frågan om hur fotografen skulle förhålla sig till material som Kodaks Tri-X som introducerades 1954. 4ooASA D-76 jämförelsevis kraftigt korn, vad innebar det? Att det någorlunda gick att fotografera i befintligt ljus, eller ska man kanske säga brist på ljus. Och att det var möjligt att pressa filmen rejält. (Flera av läsarna här på FS har säkert pressat Tri-X till både 1600 som 3200ASA. Med förväntat, eller oförväntat resultat.) Och det fanns en charm i det.
   William Kleins New York-bok (Life is Good & Good for you in New York) kom 1956 och bortsett från nattliga eskapader, enligt Klein själv, med sina bilder bearbetade i de stora modetidningarnas kopiatorer resulterade det i, ja just det, svärta, korn och allt det där som kunde tolkas som en rejäl käftsmäll mot den förhärskande mjuka och kontrollerade bildstilen ofta reproducerad i rotogravyr. ( William Kleins New York-bok är också tryckt i rotogravyr men med ett resultat, sägs det med all rätt, där all tonomfång i den mörka delen försvann i total svärta, något som Klein inte på något sätt satte sig emot.)

William Klein. Ur boken Life is Good & Good for you in New York.

Så vad ska man tro om det fotografiska landskapet i slutet av femtiotalet och in i sextiotalet, vad gäller kontrast och korn?  Upptäcker man ett uttryckssätt, lite granna rebelliskt? Man bör väl komma ihåg att  vi befann oss i en tid när ungdom, rebell fick ett eget ansikte, inte bara James Dean i Ung rebell utan  i mångahanda olika kulturella uttryck. Inte blev det stillsammare i nästkommande decennium heller; sextiotalet. Som  i sin tur föder sjuttiotalet.
   Och i detta fanns ett behov av snabba material. Vietnamkriget som förvisso till  en del skildrades i färg men i huvudsak i svartvit, där den enkla och hyfsat snabba framkallningsprocessen gjorde sitt till. Men också andra händelser. Törs man påstå att tidens bildjournalistik bidrog till det kontrastrika. Här finns också, inte minst, förändringen i tryckmedia. Boktryck med högtrycksklichéer och djuptryck, läs rotogravyr för tryck i stora upplagor ersattes med offset. Hade  Alois Senefelder vetat detta i början på artonhundratalet hade han med all rätt bröstat sig som  den uppfinnare av den litografiska tryckmetoden han blev.

(Fotografera i bristfälligt ljus/ Salih Baysal, violinist i Sevda Tri-X D76 1600ASA. Numera rättvänd.)

(Det hårda maneret gjorde sig bra i många genrer. Foto: Francis Wolff för Blue Note.)

(Bristfälligt ljus och behov av någorlunda kort exponeringstid. Folke Mattsson smed i Örbyhus. Ett rätt tunt negativ Tri-X  400 ASA säger negativarket.)

Ibland tillförde det hårda maneret något extra, oklart vad. Snabbheten, möjligheten att fånga något, en blick eller...

Vintersaga

Det var nog 1984 jag hörde låten för första gången, den som senare utnämnts till Sveriges alternativa nationalsång. Som ett pillande i den kollektiva melankolins sårskorpa, Ted Ströms Vintersaga, insjungen av ett flertal artister på den svenska sångparnassen. Jag håller nog Monica Törnells för den bästa.
  Men min första reflektion över låten, som knockade mig direkt, var det att musik och text trumfade bild, och att den spontana tanken då, att försöka sig på någon slags bildtolkning svårligen låter sig göras. Ted Ströms musik skapar bilder inombords, något många av oss säkert delar. Det stannar där. Musik och lyrik står på egna ben.

Och nu något helt annat om än med innehåll i årstidernas melankoli. En rulle framkallad. Kentmere 100 i D76. Resultatet hyfsat åtminstone med det i åtanke att bilderna, eventuellt, ska vidare in i fotopolymerprocessen. Avfotograferade negativremsor, in i datorn och bearbetning. Just den här hade nån slags kvalitet, oklart vad men den gick vidare. Nånstans i den slutgiltiga processen lägger jag märke till en rätt stor sten i  bildens nedre högra hörn och inser först då att den runda stenen i aningen för mycket oskärpa, så pass mycket att det inte faller in under skärpedjup, inget annat är än fotografens högra knä.
   Går det att retuschera bort? Tveksamt men innefattar en onödigt stor arbetsinsats resonerar jag mig fram till (och jag har inga tillräckligt bra stenar på lager att montera in). Och tillfredställelsen i det rätta i fotograferingen går bort, man får beskära och pyssla , inte för att göra bättre utan mer av att rädda det som räddas kan.
   Lärdom. 1. Vidvinklar har en benägenhet att släppa in mer än vad man önskar. 2. Att bildkorrektur på ett tidigt stadium aldrig är fel. Precis som textkorrektur, typografisk korrektur med mera. Det egna ögat har en benägenhet att se fel, ibland väldigt fel.
   ( Nikon F Photomic understödd av en Artisan ljusmätare. Nikkor 24mm)     

Bilden är viktigast men glöm inte kurvorna

Ett fotografi är en kommunikation, precis som allt språk oavsett om det är verbalt, visuellt eller på något annat sätt kan nog de flesta hålla med om. Och det är med bild som med all annan kommunikation och språk: vad vill man ha sagt och på vilket sätt. Att hävda sin rätt eller att ta en diskussion, ja kanske rent av ett samtal med den förmodade antagonisten. allmänna tankar om det fotografiska samtalet. I botten ligger nog alltid ett fotografi, eller hur?

Ett fotografi direkt ur kameran, men hur blir det för den som gärna vill vara svartvit, eller i gråskala om man ska vara petig? Att föreslå att arbeta med kurvor är antagligen att slå in öppna dörrar i FS bloggar ( eller som någon skrev i lokaltidningen "slå in ett glashus"). Oavsett det, man kan göra operationen i två steg, lite olika i vilket program man arbetar. Först som sist är det en poäng med att arbeta framför en kalibrerad skärm när man utgår från en färgbild och då är det bra om färgåtergivningen är så nära verklighetens färg, läs fotografens uppfattning om färger.

 Dra in färgbildens kurva så att vit- respektive svartpunkt tangerar histogrammets bägge ändpunkter, eller ännu hellre, dra in svart och vitpunkt så att det blir en liten varning för sotning i de allra mörkaste partierna, tillika i varning för kritning i de ljusaste partierna. Inte mycket. Beroende på programvara går det här till lite olika. Själv gör jag operationen i Adobe Camera Raw. Därefter betraktar jag bilden i gråskaleläge och konstaterar sannolikt att bilden fortfarande är för mjuk. Här, i gråskaleläge drar jag lite mer i kurvan så att den får en svag S-profil, mer sällan används reglagen för kontrast, skuggor.
   Har jag nu för avsikt att gå vidare i Efex och ett eventuellt korn kan tänkas tillföra bilden något återgår jag till färgläge eftersom Efex behöver bilden i rgb och öppnar bilden, i mitt fall i Photoshop. (Det gör jag för att jag är snål och nöter på Adobe CS6, den sista icke prenumertionsversionen av CS, så länge det går. Dessutom har jag har jag såpass lång erfarenhet och vana av arbetsgången att det känns tryggt och effektivt. Men vi är olika och var och en hittar sin egen väg, men kurvorna är nog de samma.

Om man i huvudsak tänker att publicera bilden på skärm ska den helst ha en mjuk kurva, alltså omvänt S. Hur mycket kurva beror så klart på bilden.  

Ska bilden till tryck, offset eller skrivare gör man en rättvänd S-kurva och får därigenom lite mer kontrast. Apropos bild till tryck, att simulera olika tryckprofiler i Photoshop kan vara bra för att få en uppfattning om hur bilden kommer att gestalta sig. Här är det lätt att förirra sig i olika ICC-profiler och inte minst, olika punktförstoringavärden. Då känns vetskapen bra att idag behöver man sällan bekymra sig om sånt. Tryckeri och pdf-flödet löser numera sådant. 

Jag gör alltså den här operationen på ett tidigt stadium. Och viktigt är att svartpunkt och vitpunkt ligger en aning in i histogrammet, men det handlar ett par staplar bara.

(Bild: Lissabon. Nikon D70.)