Bra och dåliga bilder. Om entropi och redundans.

Kall morgon och lite stel i knäna, men det blir en runda i alla fall. Motion är en färskvara, obestridligen. Inta så blåsigt så alfågelsången går fram, och de ligger hyfsat nära. Det är nästan så att ett försök med telet plus konverter lockar lite. Trastarna bygger bon både här och där, kreativiteten är stor. 
Slutstädningen i skogen efter Alfrida är igång. Flistuggarna morrar i bakgrunden.

Ock så det här med bra eller dåliga bilder? Att det är den personliga smaken som avgör är nog rätt otvetydigt. Men finns det hjälpmedel i bildförståelsen? Bildläsandet? Det som gör att läsaren och kommunikationen mellan bildmakare och läsare blir mer sammansatt och intressant?
Ett bra komplement till analysen av bilder är begreppen redundans och entropi där redundans står för förutsägbarhet och entropi för motsatsen, alltså något oförutsägbart. Redundanta bilder är alltså enkla, lätta att läsa utan direkta möjligheter till andra tolkningar än konnotationer som delas av samtliga läsare. Om man vill hårdra det. Och entropiska bilder är sådana som medger väldigt många tolkningar, så många att tolkningar blir motstridiga, bilden, budskapet blir svårgripbart på gränsen till omöjligt att avkoda.
Nånstans däremellan borde den perfekta bilden ligga, lite lagom knepig att läsa, en lagom utmaning som gör att läsaren får känna en liten belöning i det hen knäcker koden.
Nu är det ändå så att kontextet, sammanhanget skapar en väv tillsammans med bilders varierande grad av komplexitet. Så om jag nu kommer att lyckas med min alfågelbild så kan den beroende på grad av redundans eller entropi leda till helt olika kommunikation beroende på i vilket sammanhang den kommer att visas. För vem finns i just det sammanhanget, vem är mottagaren?
Artfotografi är en ganska säker bildtyp. Ofta väldigt redundant men ju närmare den initierade läsaren man publicerar bilden, desto mer intresse väcker den förmodligen då det är möjligt för den typen av läsare att läsa ut fler denotationer och kanske också fler privata konnotationer. 
Men jag kan välja en annan ingång till min bild och fokusera på andra saker i miljön. Tidpunkt,ljus, väder, detaljer osv. 

Vad som då kommer att hända? Ja, det blir en förskjutning från den initierade fågelbildsläsaren som nu måste börja tugga bilden, till en mindre initierad läsare som kanske nu hittar en stämning att läsa ut ur bilden istället. Som kanske inte har så mycket med just alfåglar att göra., men kanske kan tjäna som en liten introduktion över ämnet alfåglar i vårskärgård. Men de ligger där ute, ungefär två hundra meter från land. Och jag hör dem rätt tydligt.
Bildanalys och bildgrammatik är roligt tycker jag. Och det är möjligt att fördriva en bit av en långfredag i pandemitid, nådens år 2020.

(Den övre bilden är tagen med FujiXpro2 och 23mm. Den nedre med en iphone6. Ytterst lite handpåläggning i datorn.)

Mera William Klein

Jag återkommer till William Klein och en av hans böcker, Life is Good &Good for You in New York. William Klein kom in på fotot relativt sent i sin karriär. Han pluggade sociologi i USA och hamnade senare, militärtjänst, i Europa bland annat i Paris där han studerade på Sorbonne, studerade konst för Ferdnand Legér och antagligen lite annat pyssel. Inspirerades av  grafisk form från Bauhausrörelsen och den europeiska moderna, läs abstrakta konsten. I början på femtiotalet experimenterade han en del med fotografi. Han var rätt tidig med att arbeta med mycket korn, Oskärpa, hård kontrast och vidvinkelobjektiv. Just detta är ovannämnda bok ett bra exempel på. Samtidigt som han fotograferade en del för modemagasinet Vouge skapade han en slags bilddagbok från New York. Projektet lär ha tagit ett halvår att genomföra och under en viss kreativ press. Mörkrumsarbetet lär ha varit väldigt improviserat. Inga arbetskopior utan mer av direkt på i nån slags improviserat mörkrumsarbete. Bland annat arbetade han med fotostatkopiering ( i Vouges redaktionslokaler!) Överhuvudtaget var Kleins efterarbete väldigt långt från ett vedertaget fotografiskt finlir som rådde på tidningarna och magasinens sidor. Och hans bilder blev inte så väl mottagna av den samlade amerikanska fotoexpertisen,. Det var nog både ris och rosom man så säger. Klein har gjort och också blivit känd för ett antal fotoböcker om olika städer. Han har fått Hasselbladspriset och nämns väl alltid i samma andetag och mening som de andra stora elefanterna under nittonhundratalet. Hans böcker kan vara svåra att få tag på och kostar oftast en modig slant. Om allt detta kan man naturligtvis läsa uttömmande och kronologiskt korrekt i olika bibliografier om Klein.

Men vad jag kom att tänka på är hur de ”stora” fotograferna påverkat en själv. Finns det avtryck i ens egna bilder? Tål att fundera på. Hur mycket är intryck och var går gränsen till epigoneri? Dessutom, med vetskap att alla bilder redan är fotograferade. Att det som idag kan upplevas som nytt och modernt ofta har flera decennier på nacken.
Vi söker nog ofta och fortfarande efter nån slags självuppfunnen originalitet, helt i enlighet med modernismens idéer om det unikt nya.    Eller så handlar det om att vårda sin bildsyn, det man tycker om, det som känns spännande, lite kittlande. Eller vilka uppsåt man nu har.
(Återanvänd bild. NY.)

Amerikanskt foto

William Klein är en fotograf som dyker upp i bakhuvudet då och då. Ofta den här bilden. Den får mig att associera till målare som Hieronymus Bosch eller någon annan tidig renässansmålare. Genom att lyfta övre vänstra hörnet på fotopappret i förstoringsapparaten blev det här förvrängda och föga insmickrande perspektivet till. Många av Kleins bilder är också väldigt nära, präglade av hårt beskurna utsnitt. Många bilder är förvånansvärt lågmälda i sitt berättande. De propsar inte på komiska poänger men fylls däremot ofta av nån slags misantropisk ironi.
En grej som jag uppskattar i Kleins bilder är avsaknaden av tablå-tänkande som är så vanligt i modernt gatufoto. Kleins bilder har ofta mer av det här med betraktaren-fotografens närvaro inne i bilden. Närvarande i bildens händelse. Inte nödvändigtvis delaktig men ändå på plats.

En bild får i mina ögon gärna vara öppen för tolkning. Ibland räcker det med en blick som den här för att en bild ska ha en ingång. Tycker jag.

(FujiX10. Prag. Lite pyssel i Efex. Klicka på länkarna för att se Kleins bilder.)

Karantän i urskogen?

Vi tog en sväng bort till Fiby urskog en liten bit väster om Uppsala. Vi tänkte tanken att lite vandring i urskog är nog lite ensamhet, så riktig i dessa tider. Trodde vi. Men skogen genljöd av glada utrop och folk både här och där. Vilket naturligtvis är roligt och bra att fler hörsammar uppmaningen om att vistas ute. Och skogsbad, som det numera heter, är bra för både kropp och själ och stärker säkert immunförsvaret.

Fiby urskog är en sån där block och hällmarksskog med rent John Bauerska kvaliteter. Reservatet får sköta sig själv så det är verkligen en gammelskog.

Och vi ägnar oss gärna åt processfoto. Bilder för bildernas egen skull. Flanörfotografi i skogsmiljö. Men om kameran på magen skärper bildseendet? Kanske.

Vridna torrfuror och silvergrå krokgrenar måste naturligtvis fotograferas. Inte bara av oss. Undrar hur många avbildade torrfuror det finns i världens samlade serverhallar och diskar?

Och tanken dyker upp då och då. En bättre vald tidpunkt, med lite mer spännande ljus. Ett stativ, ett mer dedikerat objektiv, lite mer tålamod och ett mer aktivt motivsökande. Exempelvis,den där bilden på en blåsippa i mjukt motljus som man har sett dussintals bilder av allaredan. Och redan fotograferat några gånger. Det vore nåt.

Tiden går. Lite politik och lite svartvit.

Förra årets krollilja på Kaj och Ingmaries äng. Nu är inte Kaj med oss längre. Eller vi är inte med Kaj längre. Nåt som jag saknar är att det är en människa jag skulle vilja umgåtts mer med. Pratat, diskuterat, kommit till insikter tillsammmans med. Och så vidare.
 Så blev det inte.
Såg en dokumentär om Count Basie på SVTplay. Bortsett musiken, CB:s trettio och fyrtiotals-band med Herschel Ewans och Lester Young bland andra satte vissa avtryck i en ung mans formbara musikhjärna, så är det allt övergripande intrycket av den här filmen, rasism, segreation, ett mycket ojämlikt USA. Quincy Jones uttrycker det väldigt bra, han är så klart intervjuad. Det finns en hel del politik i undertexten på den här dokumentären. Sevärd, om ni har tid.

(Den här bilden behövde bli svart-vit. Jag kollar alltid sv-läget i CR. Funkar det eller inte. Den här gick vidare till Efex och lite Acros-simulering. Se där, då blev det lite fotografi av det hela också.)