Kråklandet

Nu är det bra segt. Blyertsgrått. Väntar på snö. Så blir det i alla fall något ljus. Men kråkorna verkade gilla dagen. ( Nä, det finns ingen kråka med på bilden, för såna har du säkert sett förut.)

Bara fötter

Fotografera? Tja... Man summerar. Det pedagogiska har jag lämnat. Återstår, konstnär, illustratör, grafisk formgivare. Men som fotograf vill jag vara amatör, oavsett om jag bara  under detta år levererat ett antal fakturafoton. Fast, jag använder ju dessutom kameran som ett skissblock. Och nu arbetar jag med ett tecknat projekt, utifrån mina fotografier - ”La Geographie-Europe”. Få se vad det blir.

Det är svårt med bloggar. Ute på ön. Nordlig. Fullmåne. Man kanske skulle ha haft en båt i sjön...Till kobbarna därute. Nä...

Bilden: Man tittar på fotografier. Hans Geddas porträtt. Som är otroligt bra. Såg dem sist på Nationalmuseums utställning på Mejan.

Bröllopsfoto. Fem svarta och en vit

SSV 3m/s +0,5 och 98 % luftfuktighet. Upplevd kyla -4 grader. Att posera så glatt. Det finns nåt hjältemod i det också.

( kvalitetskommentarer undanbedes vänligt men bestämt :-)

November

November. Den smalt, snön. Ska man vara besviken, eller? Plus åtta och regn. Stig Blombergs skulptur Systrarna från 1932. Den ena systern. 

(Ingen autofokus, manuellt med tid och bländare. Jpg direkt ut ur kameran. Man måste tänka lite själv. Skönt. Lite efterarbete med  kurvor. That´s it. Fuji Xpro1 35/1.4)

Betydligt senare. Granada.

 November. Det har kommit snö. Den kommer att smälta bort. Jag har börjat teckna. La Geographie. Det känns bra, men trevande. Jag tittar på bilder. Jag försöker förstå. Tecknat, fotograferat...

Jag trålar runt på sociala medier. Vi hittar varann. Långt senare.
Jag går. Försöker fylla min dag. Knäna är inte på topp. Morgonyoga. Livet.
Ser ett program på TV, med Horace och Liv. De är i Granada. Nu. Jag, vi var där för tjugofem, trettio år sedan. Minst. Vi förlovade oss vid Lejonbrunnen i Alhambra. Vi drack myntate i Albacain. Vi bodde i lägenheten vid Plaza del Carmen. Dammet, de döda, stendöda krukväxterna. Någons värld. En värld som byggdes kring någon som de facto var kanoniserad, på väg att bli helgon, eller åtminstone var Servus Dei. Och den världen, som var i ett sönderfall. Och hade det varit i en annan tid hade jag fotograferat. En miljö värdig en Ingmar Bergman, eller kanske snarare Almodovar. Men då var ögat och linsen alldeles, alldeles för nära den tid och den miljö som var. Integriteten ropar ”No,no!”. Men vi sögs in atmosfären av Granada, flamencon, det arabiska arvet. De vita husen i Albaicin. Och bergen ovanför. Alpujarras. Sånt som man gör när man inte är turist, utan ett par snäpp djupare in.