Delden är lös

Jag kanske läser slarvigt men jag kan inte se att Fotosidan uppmärksammat att Jan Delden gått ur tiden. Hoppas det är jag som läser slarvigt…Jan Delden och Expressen, Jan Delden var fotojournalist i ordets rätta bemärkelse. Och i mitt bildminne den nästan ikoniska bilden på gubben i månen. Jag minns den från publiceringen i Expressen. Sammanhanget är glömt, men jag förstår så mycket att Delden fångar ögonblicket i det att han ser en siluett på Västerbron i Stockholm avteckna sig mot fullmånen. Och trycker till. Detta i månfärdernas tid. (Man kan läsa mer om detta i boken ”Delden är lös”, en rätt kul bildrapsodi över Delden och sextio-sjuttiotal.)
För mig blev nog den här bilden en slags ögonöppnare i det att oskärpa och kontrast var något man kunde jobba kreativt med. Tack Jan Delden för det.

Bild: Gubben i månen. Foto Jan Delden. Ur Delden är lös. Förlags AB Marieberg Stockholm 1979.

Norskt fotografi och trenden

En tur in till människobyn i ärenden, eller komissioner som det hette för i tiden. Slinker in på Pressbyrån och köper naturligtvis senaste numret av den fina norska fototidskriften Fotografi, en sån där stort format, matt papper och allmänt hög svansföring. Denna gång med en bilaga. Vinnarna av den stora norska fototävlingen, en inventering av vad landets professionella fotografer gör. Och vad gör de när de tävlar i  kategorier som spänner från porträtt till natur och faktiskt också reportage. Hur ser fotografi ut som ligger så att säga i framkant?
   Det är tekniskt perfekt, något annat skulle förvåna. Det är anmärkningsvärt ofta, särskilt i porträttkategorierna som de konsthistoriska referenserna är nästintill övertydliga. Det är bilder, inte heller det förvånande, som är mycket medhårs. Det är individualism, hud i den bildberättande bemärkelsen skörhet.  Möjligen sticker kategorien bröllopsbilder ut lite grann då den dyker upp, bilder med nån slags, regisserad och arrangerad, spontanitet.
   Det är med andra ord läskigt förutsägbart. Och man kan undra vad Rune Jonsson skulle ha tänkt om han sett resultaten i kategorin barnbilder eller kategorin Nyfödd.

 Och var finns det engagerade fotografiet? Var finns de stora samhällsfrågorna? I kategorien reportage kanske men det är  slätstruket där också. Det är klart att om man bedömer yrkesfotografer så kommer det att i mycket handla om den tekniska kvaliteten men nog vore det kul att se fotografer som vågar sticka ut hakan lite mer. Som törs använda det där krafsiga i lådan.
   Det blir naturligtvis inte bättre av att materialet presenteras på matt papper med de kontrastproblem som uppstår.  Det är en slags undanglidande ton både i trycket och sannolikt också i bilderna självt. Men det är hög teknisk kvalitet. Och den första tanken som dyker upp när jag lägger katalogen åt sidan är, vart tog straight photography vägen? Är det något som numera endast odlas bland hängivna fritidsfotografer?

Regn idag. Eftermiddagskaffe i verandaateljén. Inte helt fel.

Om att välja kamera, och annat också för den delen

Visst finns det en evighetslång diskussion om vilken kamera som är bäst, eller hur? Sånt tillhör entusiasternas värld oavsett om det är kameror, spinnfiskerullar förgasare eller vad det nu vara månde. Och argumentationen för det ena eller andra tar inte sällan rent astronomiska proportioner. Vilket är en ganska viktigt detalj i den värld entusiasterna lever i. Själva drivmedlet, fotogenen så att säga.
En god vän till mig yttrade för ett tag sedan att ”mobilkameran, den är bra. Tycker jag.” Och då var jag ganska nära avtryckaren  med frågan ”varför då?” Eller ”hurdå?” Detta med vetskap om att vännen inte är fotograf, dedikerad fritidsfotograf, amatörfotograf eller på något sätt utmärkt sig för initierad bildförståelse, bildkunskap överhuvudtaget. Men jag höll mig. Vem vill vara en besserwisser.

Men när det gäller val av kamera så är väl det här citatet ur WeeGees Naked City inte helt fel: ”If you are puzzled about the kind of camera to buy, get a Speed Graphic…for two reasons…it´s a good camera and moreover, it is standard equipment for all press photographers…with a camera like that the cops will assume that you belong on the scene and will get you police lines. ( Later after you have sold some pictures, the editors will help you to get a press card.”

   Naked City apropos (kom ut 1945) är väl fotografiskt oändligt långt från de flesta dedikerade fotoentusiasternas uppfattning om vad en bra bild är. WeeGee använd i princip alltid blixt, och då talar vi om blixt, inte en  TTL-styrd sofistikerad utportionerare av lite extra ljus, Nä, här handlar det om BLIXT.
   En annan grej är att WeeGee (Arthur Fellig) också förklarar det där med hyperfokal inställning av avstånd-bländare. Detta i en tid när hypersnabba autofocus möjligen existerade i en fantasifylld science fictionvärld. Naked City är en fotografisk berättelse som man gärna kan hålla utkik efter. Om man letar i boklådor eller Bokbörsen. WeeGee är ett bildspråk från en annan planet om man jämför med dagens perfektionella digitalfoto. Bild är bild och bild är en berättelse, en sanning att ha i åtanke. 
  Vad gäller mobiltelefonkameran så är det fantastiska inte ergonomin, bildkvaliteten eller andra fotografiska parametrar, det är möjligheten att publicera, nästintill i realtid som är mobilens styrka. En styrka som bidrar till att hålla igång en av världens bästa affärsidéer, serverhallen. 

(Vad övrigt gäller. Nej till kommunala veton till vindkraft. Kärnkraft är bra men endast i sin säkraste form nämligen vår sol som inte är annat än ett gigantiskt kärnkraftverk. Och så har vi solkärnkraftens generatorer, vindkraft, solkraft, vattenkraft. Ungefär som i ett mänskligt byggt kärnkraftverk där den frisläppta  energin driver generatorer. Skillnaden är att solen går jämnt. Skiter det sig i ett människobyggt kärnkraftverk så blir det konsekvenser. Något för Frankrike att fundera på. De har gott om sådana.)

Det får bli en teckning idag. Fast jag använder ofta kameran som skissblock. Det blir en slags framkallningsprocess det med. Kol på papper 50x70cm. Tillhör Uppsala kommun.

Fem kvinnliga fotografer

Att hitta ytor att publicera sina bilder på kan tyckas vara ett mindre problem för oss med FS, Facebook med mera i ryggen. Men för en stor del av jordens fotografer är det inte så enkelt. Om man kommer från totalitära stater till exempel. 
   Att fråntas rätten att uttrycka sig enbart på grund av att man är kvinna, som i Iran till exempel. 
   Fyra iranska fotografer ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. I Iran är det förbjudet men här är det tillåtet. Nu ska sägas att deras bilder inte på något sätt kan ses som kontroversiella eller på något sätt samhällsomstörtande. Skälet är enkelt nog. De är kvinnor.
   Men, börja med Penja Hasselbäck, en fotograf som gått från det dokumenterande fotografiet till ett mer poetiskt berättande format.   Stora högkvalitativa utskrifter, med ett konsekvent förhållningssätt till motivet, ett nordiskt skogslandskap som är mer än sökandet efter landskapets skönhet. Visst, det är vackra bilder på sitt sätt men de innehåller fler dimensioner. Varje bild är ett självporträtt, säger Penja. Skickligt och genomfört är sammanfattningen. Att se hennes bilder tillsammans med fyra iranska fotografer blir spännande. Det skiljer sig lite granna i uttryck och berättelse.

Mona Bogzorgis svarvita bilder, motljus, interiörer, ögonblicksbilder, de bilder som fångar mig mest. Golnaz Taheris bilder där verktyget, mobilkameran blir en viktig del av bildberättelsen ( något jag vill återkomma till), Shirin Rezaees landskapsbilder ( och det är väl kanske där man börjar fundera på hur det står till i en mullahs hjärnvindlingar egentligen. Men har man bestämt sig för att kvinnor inte får fotografera, än mindre publicera, så. Ja…nån mer som tänkt på att mullor och andra potentater alltid är män?) Och det kan man nog tycka om Arezoo Amidis bilder också. Det är fint fotografi hela vägen. Och det startar som sagt,  förutom allt annat en tanke om mobiltelefonbilder hos mig. Som sagt var, ytterligare en sak att återkomma till.

Utställningen pågår till den åttonde maj.

Lite osorterade tankar runt fotografi.

Den här bilden som jag hämtat ur Fotografisk årsbok 1970 är fotograferad av  Dick Frisell, en fotograf som gärna borde få lite mer uppmärksamhet. Om personen vet jag ytterst lite men han betraktades som en kosmopolit, ofta med en spansk klangbotten.

Just den här bilden har jag flera gånger fastnat vid. Och då kan man så klart fundera lite över att överhuvudtaget fastna för bilder som är mer än femtio år gamla. Men i mina ögon har den här bilden något tidlöst, något allmängiltigt så ögonblicksbild den är. Tillräckligt många denotationer för att det ska bli spännande att börja resonera runt bilden. Kontextet är Spanien och miljön och händelser runt tjurfäktning. Bilden i sig beskriver något som rör sig i händelsen som omgivning, strax före, i samband med eller därefter. Läs detaljerna, läs varje bildelement och lägg så sakteliga ihop dem.
   De flesta bilder går att göra en avkodning på. Men den här bilden har något därutöver. Det finns ett antal denotationer som inte går att tyda helt och hållet. Den vänstra kvinnans leende, den högra kvinnans vänstra hands hållning. Solfjädern. Kvinnornas medaljer. Hattarna. Männen på kuskbocken, för visst har du redan listat ut att de sitter i en hästdragen vagn, och deras konstfärdigt knutna dukar under hattarna. Här dräller det av information som inte är helt enkel att ta till sig. Det blir onekligen en spännande bild.
  Och stort tack till Dick Frisell som fotograferat.
(Nu finns det så klart en och annan som har invändningar mot tjurfäktning, och det har jag med. Men kom ihåg att en bild ska helst ses och tolkas utifrån den tid den är skapad i. Sen är det aldrig fel att ha dagens synpunkter och tankar om om historien.)