Norskt fotografi och trenden

En tur in till människobyn i ärenden, eller komissioner som det hette för i tiden. Slinker in på Pressbyrån och köper naturligtvis senaste numret av den fina norska fototidskriften Fotografi, en sån där stort format, matt papper och allmänt hög svansföring. Denna gång med en bilaga. Vinnarna av den stora norska fototävlingen, en inventering av vad landets professionella fotografer gör. Och vad gör de när de tävlar i  kategorier som spänner från porträtt till natur och faktiskt också reportage. Hur ser fotografi ut som ligger så att säga i framkant?
   Det är tekniskt perfekt, något annat skulle förvåna. Det är anmärkningsvärt ofta, särskilt i porträttkategorierna som de konsthistoriska referenserna är nästintill övertydliga. Det är bilder, inte heller det förvånande, som är mycket medhårs. Det är individualism, hud i den bildberättande bemärkelsen skörhet.  Möjligen sticker kategorien bröllopsbilder ut lite grann då den dyker upp, bilder med nån slags, regisserad och arrangerad, spontanitet.
   Det är med andra ord läskigt förutsägbart. Och man kan undra vad Rune Jonsson skulle ha tänkt om han sett resultaten i kategorin barnbilder eller kategorin Nyfödd.

 Och var finns det engagerade fotografiet? Var finns de stora samhällsfrågorna? I kategorien reportage kanske men det är  slätstruket där också. Det är klart att om man bedömer yrkesfotografer så kommer det att i mycket handla om den tekniska kvaliteten men nog vore det kul att se fotografer som vågar sticka ut hakan lite mer. Som törs använda det där krafsiga i lådan.
   Det blir naturligtvis inte bättre av att materialet presenteras på matt papper med de kontrastproblem som uppstår.  Det är en slags undanglidande ton både i trycket och sannolikt också i bilderna självt. Men det är hög teknisk kvalitet. Och den första tanken som dyker upp när jag lägger katalogen åt sidan är, vart tog straight photography vägen? Är det något som numera endast odlas bland hängivna fritidsfotografer?

Regn idag. Eftermiddagskaffe i verandaateljén. Inte helt fel.

Inlagt 2022-05-20 13:58 | Läst 527 ggr. | Permalink
Känner igen resonemanget.
Samma gäller för naturfotografering, tekniskt perfekta vykortsbilder som konsumeras på en halv sekund.
Var finns pressfototänkande och samhällsengagerade naturfotografer som dokumenterar det som sker med naturen? När rödlistade arter ökar i antal ...
- hawk
Svar från mombasa 2022-05-20 19:45
Jamen precis. Och just i den genren är väl det kritiska fotografiet verkligen på sin plats. Fotografer som vågar berätta om sånt som inte är så bekvämt.
Ha det gott
/Gunnar S
Ser ut att vara en trevlig hörna, det räcker långt! Hälsningar/ Björn
Svar från mombasa 2022-05-20 19:43
Till kvällen efter en bastu blir det en kall tjeck i korgstolen. Men då har det slutat regna.
Ha det gott
/Gunnar S
Bra frågor det här! Det kommersiella har tagit över hela spelplanen så de flesta fotografer undrar vem f-n e Rune Jonsson? ;)
Det e nya tider numera!
Härliga tider! ;)
/B
Svar från mombasa 2022-05-20 23:48
Tänkte inte på det. Att tiden går. Och vem f-n vet vem Rune J var. Eller föralldel, fotograferna på sextio-sjuttiotalet eller alldeles innan paragdimskiftet från filmfoto till digitalt.
En båtbyggare jag känner till sa vid ett tillfälle att svenskt träbåtsbygge piekade i mitten av femtiotalet, alltså alldeles innan plastskroven kom. Det är kanske nåt liknande vad gäller fotografi. Nu gäller det nog att återerövra bilden. Att bild inte bara är yta och teknik.
Ha det gott
/Gunnar S
Hej Gunnar
Analogfoto blir inte så perfekt. Svartvitt ger den som ser bilden, rum att fantisera. Inte en massa färgkompositioner som kan störa. Mera naiva bilder. Foto måste inte vara svårt.
Ha det bra
Svar från mombasa 2022-05-21 16:36
Hej. Och analogfoto är nog en aning roligare måste jag hålla med om. Mer hantverk, mer fingertoppskänsla. Och svartvitt som kittlar bildseendet bättre än färg. Och att våga ta steget från sökandet efter det perfekta till bilder med lite mer själ.
Ha det gott
/Gunnar S