Kortkommandon kan vara rätt bra att ha.

På den tiden när min yrkesutövning gick ut på att bibringa kunskaper i bildbehandling och typografi var utlärandet av kortkommandon en av mina käpphästar. (Tråkigt nog delades inte min faibless för tangentbordets mysterier och möjligheter av eleverna. Kan bäst själv, liksom.)
   Och hur många av mina kollegor visste och förstod att i Word döljs ett system av arbetsbesparande kommandon, som inte bara sparar tid utan även uppkomst av tennisarmbågar och mikroskador i händer och leder. Ingen större framgång i missionen där heller. Men det kanske är fler än jag tror som använder tangentbordet. I så fall är allt bra.
   Ctrl Z, X, C och V har nog satt sig hos de flesta men hur många använder alt-kommandon i Officepaketet? Eller möjligheten att skapa egna kommandon i Adobe?

Den som håller ner alt-tangenten i Word kommer bli varse att alla kommandofält markeras med en bokstav. Tryck ner den på tangentbordet och det som fältet indikerar händer. Utan musförflyttning eller annat. Ibland kommer man in i en ny meny. Minns då att understrukna bokstäver via tangentbordet leder vidare till nya kommandon. Memorera gärna såna bokstavsramsor, till exempel alt W I 8 = dölj/visa dolda tecken. Alt-kommandon finns även i Excel och Powerpoint.

I Adobeprogrammen, här med exempel från Photoshop CS6 64bits kryllar det som bekant av kortkommandon och möjligheten att skapa egna är inte dumt. Alt-kommandon finns även där. En understruken bokstav betyder som bekant att om man håller ner alt-tangent och trycker ner den bokstavstangenten aktiveras det fältet och man kan bläddra vidare i det, så klart med piltangenterna. Att hoppa framåt mellan fält görs med tab-tangent och backa med shift+tab. Fast det där är allmängods och funkar även i Officeprogrammen samt i  de flesta webläsare.(För ett antal år sedan hade jag nöjet att diskret påpeka det för en rätt snorkig banktjänsteman som under illa dolda suckar navigerade igenom en blankett om nåt som hade lån att göra.)

Fönstret kortkommandon får man fram med alt+shift+ctrl+K. Ligger i redigera. I fallet ovan väljer jag att använda Skift+ctrl+L till exponering istället  för det i mitt fall sällan använda automatisk toning.
   Lager f7 tangent. Till visa/dölj Justering väljer jag  ctrl+shift+alt+7. Duplicera lager ctrl+J. Och så där kan man hålla på,  och gymnastisera hjärna och minne.

Och glöm föralldel inte, växla mellan aktiva program på skärmen med alt+tab eller alt+shift+tab om man vill bläddra baklänges. Växla mellan flikar i webbläsare med ctrl+tab.

Och, jo jag vet, för många är det här vardagsmat men det är väl ingen skada skedd om någon tjatar om det en gång till.
( Applemänniskor använder sina tangenter, mina exempel är i pc-miljön)

Naturfoto

Beskrivningen av naturen om den nu är litterär i olika former eller i form av bild är väl lika gammal som den tänkande människan själv.  Vi lever i naturen, åtminstone tills för nåt hundratal år sedan.
Lascaux, eller den egyptiska målningen ni vet, den med den  jagande prinsen i papyrusvassen med klart identifierbara fåglar men samtidigt en demonstration i den tidens värdeperspektiv, den lilla slavinnan mellan benen på huvudpersonen. Dürers grästuva eller haren.  Linné med lärjungar. Bruno Liljefors, Harry Martinsson och så vidare. Eller Thoreau-Walden Pond, Isaac Walton-The complete angler och annat som står i min bokhylla, Lord Grey of Fallodon- the charm of birds inte att förglömma. Och alla andra naturbeskrivare och uttolkare som kantat mitt litterära sökandes väg. Glömde jag Gunnar Brusewitz…Och då är inte bildmakarna nämnda. Målare, tecknare, fotografer. Känns det igen? Hur vi urbana moderna männniskor väver in oss i natur. Men skriver vi poem i Harry Marinssons efterföljd? Mer sällan. Noveller, musikstycken? Njäe. Måleri i akvarell och oljefärg? Mer ofta. Fotografi? Jodå, här har vi beskrivningen av natur och dess skönhet i allt. Den demokratiska tillåtande metoden att återge sin längtan. 
   Men hur gestaltar sig den? Knasterskärpa. Stort dynamiskt omfång.Två faktorer som lägger en av ribborna för naturfoto i tvåtusentalets första fjärdedel. Exotismen inte att förglömma. Eller fotografiet i naturen som en bedrift. Fotografiet som ett förtäckt bevis på en beundransvärd prestation. 

Dagens drama. En ung korsnäbb tar närkontakt med ett fönster. Placeras i rabatt med lite vatten i ett teskedsmått. Vingarna verkar ok men sämre med benen. (Korsnäbbar ser jag sällan men finns följaktligen i närområdet.) Utgången känns oviss men efter ett par timmar har den spottat upp sig lite och blir provocerad med en våt tops i näbben. Gillas inte. Hen får ligga kvar men är borta framåt eftermiddagen. Kameran i fickan.
   

Analogt, digitalt, filmsimulering…

(och, inte minst Sesambild-metoden, anden i flaskan eller AI som det också kallas.) Ämnen dyker upp med rätt jämna mellanrum om analogt vs digitalt, och det mesta handlar nog om personliga preferenser, om argument för att uppdatera sin utrustning eller kanske rent av en fotografisk nyfikenhet. Det förnuftiga tänket är så klart att gå all in i det digitala. Det finns ingen kvalitativ anledning att inte göra det. Digitalt fotografi och dess teknik passerade den analoga gränsen för femton tjugo år sedan. Så varför hålla kvar vid det analoga? Och svaren på det torde bli högst individuella. Men att det finns en teknisk nyfikenhet, och ett intresse för sånt som passerat bäst-före-datum är nog den fundamentala kryddan. Sålunda äger jag en moped av märket Ciao eller Yashica om den vore en kamera. Den tar mig från punkt A till punkt B på ett i huvudsak tryggt och smidigt sätt. Naturligtvis vore det roligare att åka till ICA med en Puch Dakota eller en Crescent "raketarslet" den som jag så länge hett eftertraktat och som väcker beundran. På samma sätt tar min Yashica, om jag nu ägt någon, fullt tillfredställande bilder. Men en Leica väcker mer beundran.

Taffeln är bruten. Vi njöt av en av döttrarnas canelloni, kreativt byggd av färska lasagneplattor. Vinet som jag valde i en urplockad vinkällare var inte på topp. Lite för mustigt för att gifta sig med ricotta och spenat. Och vi diskuterar AI och alla tänkbara applikationer av det. Bild, musik, litteratur. Tentamina. Hjälpmedel i jobbet. Nån slags samstämmighet? Kanske ett i något nyktert betraktningssätt. Svärsonen gör en AI-musik på min hustru och trädgård. Musikaliskt nånstans i trakten av  Melodifestivalens bottensegment. Vad är det som saknas? Kanske någon form av kontrapunkt eller de där moll7-ackorden, ett dim-ackord som förädlar, eller irriterar det förväntade. 

Olika typer av fysiskt arbete (  Nu  ska det sägas att barngenerationen var synnerligen involverade i bärande och pusslande med Ölandstenarna.)

Vi ser en serie på Netflix "Tom Ripley", en svartvit historia bokstavligt, filmad, eller konverterad till svartvitt vem vet. Men det som slår en efter trettio sekunder är att om man är ute efter en femtiotals svartvitkänsla så är man alldeles oavsett väldigt långt därifrån.
 Bildutsnitt, klippning, klipphastighet, allt talar om 2020-tal. Och det är kanske meningen. Modern film med en modern syn på det där med svartvitt. 
   Så alla svartvita nostalgiker, det är inte bara korn och kontrast som gäller. Skicka en tanke till utsnitt, skärpedjup också. Och vad vi vill berätta.

Full stop. Over and out. För den här gången.

Stilla dagar.

Det händer då och då att kvällarna blir varma och sydvästen mojnar. Då kan det, om andan faller på bli en tur ut till skären och en middag på klipporna som häromdan. Bekymmersfritt. 
   En geolog kan nog pricka in mineralet som meandrar vackert i hällarna.

Nu faller ett ihållande regn, vinden vrider på ost och det varnas för kuling. Båtarna är förtöjda som de ska med spring där det behövs. Det är ganska skönt i mörkret på ateljéverandan. Och osköna nyheter från Frankrike och valet där.

Fuji Xpro2 23/1.4 som råkar sitta påskruvad. Och kameran på fickan.

Mellanrubriker, viktigare än man tror.

Lite mer för fotoboksproducentens fromma. När man sätter en text vill man gärna att ett nytt stycke ska synas. Ett nytt stycke är ju inte bara en paus, det kan också vara tankens ändrade riktning. ( En punkt är ett andetag, ett nyttt stycke är lika med att man lägger om benen i läsfotöljen. En mellanrubrik är något mer. En rubrik eller nytt kapitel är lika med att koka en kanna te eller en kopp kaffe.
    Fotoböcker har dock sällan såpass långa och omfattande sjok av text att sådana excesser behövs.
Men tankarna runt sättning av mellanrubriker kan kanske på något sätt belysa typograferingens djupaste tanke och avsikt. Att  skapa luft i tiden.
  (För den som arbetar med Word är förvalda format ingen nyhet. Och att Word tycks välja formatföljden per automatik är nog inte  alltid uppenbart.)
Exemplet här nedan är hämtat från boken Anna Danielsson ”En gruvans by” (ISBN 978-91-527-8822-6), en bokproduktion som jag arbetade med i höstas.
    Den övergripande formen i det här arbetet är att  grundrytmen är ett kapitel inleds med en bild och rubrik på vänstersidan av uppslaget. Högersida har en bild över minst en tredjedel av satsytan. Texten inleds med anfang (Jag brukar ofta sätta anfangen i det korresponderande sanseriftypsnittet, men av lathet skedde så inte här.) 

 Ett nytt stycke bör typografiskt innebära ny rad med ett indrag lika med samma bredd som typgraden (även om jag och många andra sätter bredden som käglets höjd, radavståndet.) Ibland gör  man en blankrad, därför att pausen ska vara lite längre, eller för att manusförfattaren önskar så. Efter blankrad ska det inte vara indrag inte heller om ett nytt stycke hamnar högst upp på sida eller i spalt. Om nu manusförfattaren lägger in en mellanrubrik bör den behandlas på följande vis. Detta för att mellanrubriken (mellis) inte ska ligga som ett lock på efterföljande stycke som det vore om mellisen ligger låst i samma baslinjeraster som övrig text.  Så här gör man. När man lagt in mellisen i texten markerar man den och i fönstret styckeformat ändrar man baslinjeförskjutningen till ett minusvärde, två snäpp brukar räcka. ( Nu arbetar jag med Adobe Indesign, samma gäller i Quark Express, för de som oförmodat jobbar i det programmet.)
   Man skapar naturligtvis egna styckeformat för dessa laborationer. Jag har själv ett antal kombinationer av styckeformat som jag tycker passar för olika publikationer. Rubrik, mellis, stycke, bröd, bildtext, noter och kanske några till. Min standard är idag: Adobe Garamond i brödet, för att den är en Open Type och ger mig tillgång till lite extra godis, ligaturer, gemena siffror, en och annan dekorativ. Till rubriker, bildtexter väljer jag Helvetica i lite olika varianter. I överenskommelsen med författaren låg att bildtexter skulle göras tydliga. Därför ligger det ett radavstånd mellan bild och brödtext, vilket kan tyckas vara mycket, men det finns en läsbarhetsaspekt i det också. Kolumntitel och pagina på vänstersidan, endast pagina på höger.
   Janson text är annars min favorit, gärna som även här i kombination med Helvetica, som med ett flertal varianter, täcker mitt behov.  
   Ett rubriktypsnitt som jag gillar är Franklin Gothic, Morris Fuller Bentons. Amerikanskt med lite energi på nåt sätt. Funkar bra ihop med Baskerville. Jag har skapat mallar för det också, men har tråkigt nog sällan anledning att nyttja den.