Chemin de Saint Jaques, apropos ett inlägg nyligen.

Pilgrimsvandringen till Santiago de Compostela (Camino de Santiago) eller på franska, Chemin de Saint Jaques har tydligen blivit omåttligt populär. Vi gick några svängar där, första gången 2008 om bildmapparna talar sanning. Vad jag minns var man ganska ensam på vägarna, lite beroende på att  alla var på väg åt samma håll.  Det var lätt att hitta boende på vägen, antingen hemma hos någon, bed&breakfast eller på något annat gite de etap. Vi tog oss från Figeac, en ort väster om Le Puy, en av  knutpunkterna på leden där olika andra leder strålar samman, till Moissac. En dryg veckas vandring med ett par tre mil varje dag. Vi vandrade, precis som väldigt många andra, inte med uttalade religiösa  motiv, snarare en slags vandringens rensning av hjärnan. Vår avsikt var nog inte heller att komma fram till Santiago, vilket vi heller aldrig gjorde.
  Vi gick ändå ytterligare några år  med näsan pekande mot Pyrenéerna.  Vid ett tillfälle var vi tvungna att gå baklänges på leden och mötte då en hel del vandrare. Det är liksom grejen, alla ska till samma ställe. Vad vi däremot la märke till var att få vandrare vi kom att prata med sökte en prestation. Det var liksom inte någon bucket-list. Man gick åt ett håll, i ett vackert och varierat landskap. Så var det väl bra med det. Långt senare förstod vi att många pilgrimer hoppade över de första etapperna och startade sin vandring en bit in i Spanien. Det blev väl lättare så. 

Vi besökte Rom i höstas. Första gången jag besökte Rom var i ett tidigt åttiotal. Något hade hänt. Bild: Fontana di Trevi. Lägg särskilt märke till folkmassorna i bakgrunden.

Samma plats trettio år tidigare. Känns som en gata i Rom där folk bor.
  Vad var det som hände? En, de rikare ländernas  välbeställda medelklass blev än mer välbeställd. Det blev billigare att resa, läs flyga efter samma princip som mobiltelefonutvecklingen. Desto fler som gör det, desto billigare blir det när kostnaden, intäkterna slås ut på fler. Det finns mycket att fundera på om detta. Och i detta är kameran och fotografiet allestädes närvarande.

Om försoning

 Kom att tänka på begreppet försoning, som inte är samma sak som förlåtelse. 
  Jag gjorde ett verk för nog femton år sedan, som inte var fotografiskt, men hade ett slags fotografiskt ursprung. Fotografiet är ofta, för mig, inte skissblock, men ett slags utgångspunkt för tecknade, målade, assemblerade bilder. Ett verktyg helt enkelt.
   Att försona sig med något, med en tanke. (Kan man förresten försona sig med Adolf Hitler. Eller nazismen? Stalin? Pol Pot? Pinochet? Finns många och mycket att räkna upp.) Tanken dök upp då jag i morse läste en filmrecension; Nürnberg med Russell Crowe i rollen som Hermann Göring. En Hollywood-version av vad som hände där, i Nürnberg hösten 1945. Jag har alltså inte sett filmen men mina tankar slank i väg till Hanna Arendts bok "Den banala ondskan" om Eichmann-rättegången. Om den byråkratiska ondskan.
Och osökt landar tanken också i rapporterna om fångar, misshandel och tortyr i al-Assad-regimens syriska fängelser. 

Var går gränsen för försoningen? Var sluter man berättelsen, stänger pärmarna?

Försoningen. Assemblage. Böcker, skruv, spik, ståltråd med mera. 2011.

Motstånd.  Assemblage. Böcker, stålplåt, gängade stänger, svart griffeltavlefärg. 2014. Tillhör Uppsala Kommun. (När åtskruvningen når en viss gräns börjar plåtarna faktiskt bukta sig en aning. En metafor i realtid.)

Bilder förklarar sällan. De kan möjligen beskriva, skapa associationer eller antydningar. Häri finns fotografiets begränsningar men också möjligheter.