Identitet, engagemang, autenticitet.

Ett besök i människobyn tillåter, förutom tusen olika kommisioner och bestyr även en liten kort promenad i Botaniska trädgården där gulsippan framgångsrikt tävlar med både vårlök och svalört om det gula övertaget. Och den lilla Fujix10:an som passar så bra i fickan och har en sån där funktion typ "jättemycket macro" vinner vänskapspoäng.
Men det var inte det som det skulle handla om, som det heter.

FSmedlemmen Sten Eklund skriver en mycket tänkvärd blogg där han tar upp ett problem i vildadjur-genren inom foto, nämligen det här med gömslefoto och användande av felaktigt åtel. Det här ligger väldigt långt från det foto jag själv har sysslat med eller försöker syssla med, men jag förstår att det finns ett problem, och att bloggförfattaren påtalar problemet och att kunskapen om problemet, och viljan att diskutera för eller emot, eller kanske nåt slags mittemellan, finns inom genren. På så sätt skiljer sig inte naturfotogenren särskilt mycket från andra genrer som till exempel gatufotografiet. För det finns paralleller mellan gatufoto och naturfoto. Förhållningssättet till motiv, metod, syfte och framför allt genvägen.
Genvägen till en bra bild. Där bilden, ytan, är det väsentliga, inte den berättelse om hur bilden kom till. Den bakomliggande berättelse som de riktigt bra bilderna har. Nåt besjälat, autencitet, syfte, med mera. Men i stället handlar det om att prestera en bild. En bild som motsvarar normen för vad en bra bild är. Och är bilden bara yta, form och, genvägen, till prestation, vad blir det då kvar?
Men det här förhållningssättet gäller så klart inte bara fotografisk bild. Ytan som livshållning hette en essay skriven av några av sjuttiotalets viktiga skribenter, för en katalog utgiven av Nationalmuseum. Då handlade det specifikt om skivomslag ( det var på den tiden då ett skivomslag fortfarande var 30x30cm) men rubriken är nog applicerbar på en hel del uttryck i dag. 
Det betyder naturligtvis inte att allt som görs idag saknar autenticitet eller engagemang. Lite paradoxalt är nog en hel del av det privata fotografiet, det som vänder sig till det egna "fotoalbumet" både autentiskt och engagerad, medans det publicerade fotot oftare uppvisar det här genvägstänket.
Här har nog fotoklubbarna en hel del att ta tag i och diskutera. Här finns en väntande diskussion i jury och tävlingssammanhang. Eller så kanske debatten är i full gång. Jag kanske bara missat den.


(Den lilla FujiX 10 som fyller tio år tror jag. Som trots glappkontakt i objektivet funkar bra om man tänker fasta brännvidder och inte zoom. Och det gör man ju.)

Inlagt 2020-04-26 12:52 | Läst 1117 ggr. | Permalink