Att göra fotoböcker. Några saker att tänka på när det gäller text.

Att göra böcker är kul och ibland lite mer än det. Föreningen, sällskapet, klubben vill ha en trycksak med bilder eller stannar det kanske vid en blädderbar pdf. Att tänka på är de samma åtminstone vad gäller den grundläggande typograferingen.
   Det finns några ofta förekommande fel i typografering som är lätta att undvika och även rätta till.

• Håll utkik efter konstiga avstavningar. Det finns två metoder att avstava ord. Enkonsonantsregeln och uppdelning av sammansatta ord. Om det inte går att avstava ett ord som det är sammansatt väljer man enkonsonantsregeln. Är man det minsta tveksam kan man gå direkt till wikipedia eller Svenska skrivregler, en bok som borde luta sig mot alla landets datorer.

• Ett nytt stycke görs alltid med ett indrag som motsvarar en typografisk fyrkant. Gör indraget lika brett som typgraden så blir det rätt.

• Efter blankrad ska det inte vara indrag.

• Om styckets utgångsrad är enstavig eller en avstavning rättar man till det genom att knipa in ordet till raden innan, alternativt spärra stycket. Gör så här (med största sannolikhet använder du Adobes layoutprogram In Design. Det går att göra i Word men det får jag om så önskas återkomma till. Om någon mot förmodan jobbar med QuarkXpress är det bara att gratulera.) Markera stycket, håll ner alt och knip med vänsterpil, spärra med högerpil. En sån här tillriktning bör aldrig göras med mer än 30 enheter. Ju större stycket är, desto större effekt får tillriktningen.

• Sista raden i en sida, spalt får inte vara enkel, numera kallad ensamrad (tidigare änka eller enkel horunge). En sån rad kan knuffas över till nästföljande sida genom att spärra ut ett tidigare stycke, naturligtvis med kontroll att inga andra problem uppstår.

Nu kan man kanske tycka att en fotobok handlar om bilder, och det är sålunda bilderna som gäller. Sant. Men, om texten är otydlig, inte bara det dunklet sagda, det dunklet tänkta, utan även att formen gör läsningen och förståelsen svår spiller det över på upplevelsen av bildmaterialet.

Om det finns frågor om detta är det fritt fram att kontakta mig via FS. Välkommen.

Mellanrubriker, viktigare än man tror.

Lite mer för fotoboksproducentens fromma. När man sätter en text vill man gärna att ett nytt stycke ska synas. Ett nytt stycke är ju inte bara en paus, det kan också vara tankens ändrade riktning. ( En punkt är ett andetag, ett nyttt stycke är lika med att man lägger om benen i läsfotöljen. En mellanrubrik är något mer. En rubrik eller nytt kapitel är lika med att koka en kanna te eller en kopp kaffe.
    Fotoböcker har dock sällan såpass långa och omfattande sjok av text att sådana excesser behövs.
Men tankarna runt sättning av mellanrubriker kan kanske på något sätt belysa typograferingens djupaste tanke och avsikt. Att  skapa luft i tiden.
  (För den som arbetar med Word är förvalda format ingen nyhet. Och att Word tycks välja formatföljden per automatik är nog inte  alltid uppenbart.)
Exemplet här nedan är hämtat från boken Anna Danielsson ”En gruvans by” (ISBN 978-91-527-8822-6), en bokproduktion som jag arbetade med i höstas.
    Den övergripande formen i det här arbetet är att  grundrytmen är ett kapitel inleds med en bild och rubrik på vänstersidan av uppslaget. Högersida har en bild över minst en tredjedel av satsytan. Texten inleds med anfang (Jag brukar ofta sätta anfangen i det korresponderande sanseriftypsnittet, men av lathet skedde så inte här.) 

 Ett nytt stycke bör typografiskt innebära ny rad med ett indrag lika med samma bredd som typgraden (även om jag och många andra sätter bredden som käglets höjd, radavståndet.) Ibland gör  man en blankrad, därför att pausen ska vara lite längre, eller för att manusförfattaren önskar så. Efter blankrad ska det inte vara indrag inte heller om ett nytt stycke hamnar högst upp på sida eller i spalt. Om nu manusförfattaren lägger in en mellanrubrik bör den behandlas på följande vis. Detta för att mellanrubriken (mellis) inte ska ligga som ett lock på efterföljande stycke som det vore om mellisen ligger låst i samma baslinjeraster som övrig text.  Så här gör man. När man lagt in mellisen i texten markerar man den och i fönstret styckeformat ändrar man baslinjeförskjutningen till ett minusvärde, två snäpp brukar räcka. ( Nu arbetar jag med Adobe Indesign, samma gäller i Quark Express, för de som oförmodat jobbar i det programmet.)
   Man skapar naturligtvis egna styckeformat för dessa laborationer. Jag har själv ett antal kombinationer av styckeformat som jag tycker passar för olika publikationer. Rubrik, mellis, stycke, bröd, bildtext, noter och kanske några till. Min standard är idag: Adobe Garamond i brödet, för att den är en Open Type och ger mig tillgång till lite extra godis, ligaturer, gemena siffror, en och annan dekorativ. Till rubriker, bildtexter väljer jag Helvetica i lite olika varianter. I överenskommelsen med författaren låg att bildtexter skulle göras tydliga. Därför ligger det ett radavstånd mellan bild och brödtext, vilket kan tyckas vara mycket, men det finns en läsbarhetsaspekt i det också. Kolumntitel och pagina på vänstersidan, endast pagina på höger.
   Janson text är annars min favorit, gärna som även här i kombination med Helvetica, som med ett flertal varianter, täcker mitt behov.  
   Ett rubriktypsnitt som jag gillar är Franklin Gothic, Morris Fuller Bentons. Amerikanskt med lite energi på nåt sätt. Funkar bra ihop med Baskerville. Jag har skapat mallar för det också, men har tråkigt nog sällan anledning att nyttja den.

Om fyrkanten och varför den är så bra

Dagen börjar med en fotosafari i närområdet. Arbetet med att driva fram och sätta ut aklejaplantor förra året har gett resultat. Det är ymnigt förekommande, särskilt under hagtornet som nu precis blommat över. (bild för uppmärksamhet som det heter)

Mer om typografi.
En skriven text består så klart inte bara av bokstäver utan lika mycket av mellanrum, det som finns mellan tecknen, och de flesta mellanrummen har fyrkanten som byggsten. En fyrkant, är idag ett kvadratiskt tomrum lika högt som typsnittets grad. I gamla tider var fyrkanten lika med käglet, alltså från baslinje till baslinje. Sätter man texten i 10p så är det alltså en kvadrat som är 3,528 mm bred och hög. Men vi blandar inte in millimeter här. (I typografi är basen 12 och inte 2 som i binära system.)
    En helfyrkant passar bra som ett styckeindrag. En halvfyrkant lika bred som ett tankstreck (pratminus säger typografen) och ett pratminus är ett tecken som övriga tecken har ett stipulerat mellanrum runt sig, dikterat av typsnittsformgivarens kerningstabell. 

   När man sätter en  replik, som de facto är ett nytt stycke, med direkt anföring är det vanligt att man först sätter ett fyrkantsindrag och därefter pratminus. Om man inkluderar tecknens inneboende avstånd (kerningstabellen) blir indraget, eller det ljusrum som skapas onödigt långt och är repliken såpass kort att om nästa rad i repliken är utgångsrad och rentav avstavad blir det en glugg, ett ställe där texten släpper igenom ögats vandring till raden under. Fyrkanten kan också delas upp i mindre delar, en halvfyrkant motsvarar alltså  ett pratminus, en sjättedels fyrkant passar bra för att i bland skapa bra mellanrum (se ovan). Inte minst är fyrkanter och delar därav ganska bra hjälpmedel om man behöver korrigera en rad med olyckliga avstavningar. Och glöm inte bort de osynliga tecknen, jag har markerat dem i exemplet härovan. Har man dem aktiverade förstår man ganska snabbt var felen finns.  Sånt här kan såklart ses och uppfattas som petitesser, och är kanske det, men det finns ändå en vilja och tanke att göra läsningen så jämn och behaglig som det bara kan. (Här söker jag efter en fattbar metafor från de fotografiska disciplinerna.)
    För det är kanske så att de här småttigheterna ger läsningen det flyt som läsning behöver och lite extra därutöver. Som en filmsorts särskilda korn eller omfång. Något extra som ligger framför en på upplevelsens väg. Något mer än nivelleringen.
För den som tycker det här verkar intressant kan jag rekommendera https://boktypografen.se/category/typsnitt/. Bra och tillgänglig  fast på en punkt har han fel, tycker jag, men det tar vi nån annan gång.

Lite mer om typografi och vad en baslinje kan vara bra för.

I typografi talar man ofta om linjering. Att text och bilder är så placerade att underkanter, sidor, x-höjder^∗ med mera linjerar med varandra. Att det finns en grid eller raster av linjer som så att säga knuffar grejerna rätt. Baslinjer helt enkelt, nog så viktiga. Idag i desktopmiljö är baslinje i praktiken samma sak som kägel eller radavståndet. Så en typgrad på 10 punkter får då lämpligen en baslinje på 12 punkter. Själv föredrar jag att sätta brödtext i 9 punkter och 11,5 punkters baslinje om det är en antikva vill säga. Jag använder nästan alltid Adobe Garamond som är ett opentype-typsnitt och har därigenom alla tänkbara typvarianter inbakade i fonten. Riktig kursiv, kapitäler, gemena siffror och annat typografiskt smågodis. Janson är en annan medievalantikva med rötter i renässansens typografi som också är trevlig att arbeta med. Man hittar sina favoriter, ungefär som med  fotopapper.
   Rubriker, mellanrubriker, styckeingångar och bildtexter sätter jag ofta i sanserifen Helvetica, Max Miedingers typsnitt från 1955, världens mest använda typsnitt faktiskt. I löpande text fungerar det däremot mindre bra, det har slutna former i flera tecken, s,g,e bland annat. Typsnitt med öppna former lämpar sig bättre i sådana fall (bokstäverna ska liksom öppna ”munnen” mot nästkommande tecken). Ett bra öppet typsnitt är Gill, ritat av den engelske bokkonstnären Eric Gill framför allt verksam under det tidiga nittonhundratalet. Trist nog, för typografin, Eric Gill har nu mest gått till historien som en person med  sällsynt liberal syn på pedofili och allmänt erotiskt förhållande till den trängre familjekretsen. Synd på ett bra typsnitt som flera organisationer slutat använda sen Eric Gills eskapader blev kända för några år sedan. En liten parentes bara.

   Det finns två andra välanvända typsnitt att uppmärksamma. Times och Futura. Två typsnitt som trots sina uppenbara kvaliteter blivit lite missuppfattade i sin användning och historiska rötter. Times, sedermera Times New Roman blev Microsoft Words standardantikva, men med kännedom om hur ett standardiserat A4-dokument med radlängd bortåt hundra tecken ser ut, och Stanley Morrisons uppdrag och intention var, nämligen att skapa ett nytt typsnitt för tidningen Times som skulle klara av den nya tekniken rotationspressar med dessas krav hur tryckfärg och pappersbana interagerar, och att dagstidningar sätts med smalspalt, sällan mer än 45-50 tecken kan man förstå att Morrisons tankar inte klaffar helt och hållet med Microsofts.
   Vad gäller Futura, ritat av Paul Renner och introducerat i Bauhaus 1928 har kommit att bli synonymt med stil, klass och modern sparsmakad elegans ritades när den tyska Bauhausskolan var som mest sprittande med typografiska experiment som i dåtidens typografiska värld nog betraktades som halsbrytande.

x-höjd är avståndet mellan baslinjen som tecknet står på och en tänkt linje i höjd med gemena x. Avståndet mellan baslinjer styrs av hur höga uppstaplarna är, och hur långt nedstaplarna sticker ner. det ska finnas tillräckligt med utrymme så att nedstapel inte krokar i uppstapel på nästkommande rad och lite till, så att ögat kan särskilja raderna och få en bekväm och ostörd retur till raden under. Med baslinjen som hjälp kan man linjera bilder på ett snyggt sätt i uppslaget. Men det tar jag nästa gång.

Mellan hägg och syrén och lite typografi

Nattens regn sköljde undan häggmispelns moln av vita kronblad. Gökärten blommar och vi skördar skogslök som vi steker i olivolja och strör lite flingsalt över. Allting blir gott om man gör på det viset, det verkar vara tv-kockarnas mantra. Och helt apropos, läser jag inte ett inlägg och en tråd om det där med koldioxiden som livets gas på Facebook. Vad missade skolans NO-ämnen? Fotosyntesens  alla komponenter må vara komplicerat men grundförståelsen borde vara enkel. Och var tog Elsa Widding vägen? Sånt kan man tänka när ”Den blomstertid nu kommer” är bokstavligt och bedövande smärtsamt. (Och att en solig dag kan tillbringas inomhus med såpskurning av golv. Med lite korsdrag torkar golven snabbt.)

Men nu ska det handla om hur man kan tänka om hur man sätter text på en sida eller ett uppslag i en bok. Nån därute som funderar på att göra en fotobok kanske. Bilderna är säkert inga problem med men texthanteringen kan kanske vara hjälpt av några råd. Jag börjar med sidans format. Satsytan placeras så att marginalerna, sidhuvud och fot ”knuffar in satsytan i formatet. Då tänker man optisk mittpunkt. (Den som vill utnyttja tankar om gyllene snittet är inte helt fel ute men hur det förhåller sig är i detta exempel överkurs. Och hur ska man då tänka runt texten, som oftast är oundviklig även i bilderböcker och följaktligen fotoböcker?
   En rad bör hålla sig inom 60-70 tecken, inklusive blanksteg. Att den ska göra det har med läsförståelsen att göra. Det blir då såpass långa rader att läsaren förstår innebörden i en rad och kan koppla samman den med nästkommande rad och att radens längd kan uppfattas av ögat utan att behöva flacka från start till radslut. Ögat ska också med lätthet kunna vandra från rad till rad. Därför behöver avståndet mellan raderna vara tillräckligt stort, dock inte för stort, så att ögat obehindrat hittar tillbaka till vänstermarginalen och nästkommande rad. Radavståndet som också kallas för kägel kan varieras men bör helst vara 120% av typgraden. Typens grad är måttet på bokstavstecknets höjd uttryckt i punkter. En punkt är 0,3528mm (picapunkt) eller 0,376mm (didotpunkt som numera inte används i sättning). Så praktiskt uttryckt, en text satt i 10p behöver ett kägel på 12p eller tio på tolv som man uttrycker det. Återkommer till det i nästa blogg.

Ett ganska vanligt misstag är att använda för stora tecken i tron att det blir mer lättläst på det viset. Office Word-normen använder 12 punkter som standard oavsett typsnitt. Radlängden är dessutom över nittio tecken, oftast mer. Men det här är en kontorsnorm som utgår från A4-formatet. Det skulle faktiskt gå att krympa en sådan sidas text till tio punkter och få luftigare marginaler och samtidigt också krympa radlängden. Prova den som vill.

Slutligen den här gången; rak vänsterkant, rak vänster och höger, utsluten som det heter kan man fundera över. Textintensiva publikationer sätts gärna med utsluten text (eng. justified) medans en fotobok med färre och kortare texter kanske hellre sätts vänsterställt. Vill man sätta text i tvåspalt väljer man utsluten. Bildtexter sätter man för övrigt gärna högerställt så att högerkanten linjerar med bildens högerkant.
Fortsättning följer.