Omvänt perspektiv
Om dop och det privata dokumenterandet
Tre bilder från ett dop. Jorå, hyfsat oskarpt. Det här är den privata sfärens dokumenterande bilder. Våra allra äldsta vänners dotter döper sitt tredje barn i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Såsom varande icketroende kan jag ha lite svårt för ritualen i sig, men som den väluppfostrade jag tror mig vara, i såna här sammanhang kan man ju alltid ägna sig åt lite diskret fotografi. Och i efterhand fundera lite på bildutsnitt och vad de kan förmedla.
Avståndsbild förmedlar svaren på frågor som var och ibland även vad. Petra Marklund bidrar med sång och gitarr. (Synd bara att Hedvig Eleonoras akustik är all musik och sångs fiende.)
Utpassering. Mamma Elsa med nydöpta Nellie. Mamma Elsa har körat med Petra, och en del andra inom den svenska populärmusikens parnass. Helbild funkar bra om man vill berätta om vem. Mycket kornsimulering efter eget recept i Camera raw.
Och jag har som sagt inga problem med oskärpa. Halvbild och innanför 70 cm är rätt ok om man vill berätta om hur och lite mer om känslor och sånt.
Om att läsa bild och mer om Oddner.
Den här bilden kan man hitta i den fina boken om Georg Oddner, Närvarande (Arbmans 1984). Bilden som heter Vid varuhuset Moskva är tagen 1955 och ingår i serien av reportage som Oddner gjorde tillsammans med Marianne Höök för Veckojournalen.
Den här bilden kvalar väl in i genren gatufoto, eller hur? Ja, fast då borde den varit tagen några decennier senare, då definitionen på gatufoto så att säga sattes på ”pränt”. Oavsett det, en bild i min smak.
Men vore inte en bildläsning på sin plats? En liten förkortad bildanalys. Vad är det som gör att jag fastnat för den här bilden?
En gatubild. Ett antal personer rör sig åt olika håll i bildytan. Alla utom en är män i varierande ålder. En ung kvinna i bildens vänstra tredjedel. Alldeles bortom henne men något framför henne en ung man. Bägge ser nöjda ut. De rör sig mot höger. Kvinnan ser ut att säga något, vilket får mig att dra slutsatsen (av denotationerna hittills) att de hör ihop. Övriga figuranter rör sig i huvudsak åt vänster, utom en man alldeles bortom paret som också rör sig mot höger. En äldre man till vänster, med skägg rör sig ut ur bildytan. En yngre man kommer in i bildytan från höger. Och återigen här, Oddners förmåga att plocka fram riktningar i en bild, men mer om det senare. Vad behöver vi se mera. En baldakin i bakgrunden indikerar någon form av affärslokal. De medverkande personernas klädslar och framtoningar signalerar en blandning av Västerland och nånting mer österut.
Här nånstans behöver vi något lite av ett kontext för att börja tolka bilden eller koppla ihop bildens olika denotationer för att förstå den vidare. Som sagt, bilden är fotograferad i Moskva 1955 av den svenske fotografen Georg Oddner. Oddner är i Sovjet på en av de första reportageresorna i Sovjet sedan Världskriget. Och bilden är fotograferad i folkvimlet utanför ett varuhus. GUMP får man kanske gissa. Att den unga kvinnan och mannen är ett par framgår tydligt, trots att de inte har någon kroppslig kontakt vad vi kan se. De är ute och ser sig omkring kan man tänka, turister långväga ifrån. Sovjet är stort. Kvinnans lätt orientaliska klädsel är en tydlig denotation. Det förekommer dessutom några andra figuranter som klädselmässigt ger syn för sägen.
Bildens olika riktningar, blickar och rörelser understryker känslan av storstad, lägg särskilt märke till mannen till höger om paret. Den nöjda minen, den skarpa profilen som understryker bildens huvudriktning, framåt, framtid, på väg. Och, tack vare parets tredjedelsplacering och det faktum att de ligger i skärpeplanet, just är bildens berättelse. Det unga paret med livet framför sig, likt Erik och Maja på Värnamo marknad suger in bruset i staden. Och hur stolt och kär är han inte. Och hur kär är hon inte.
Hur bar sig Oddner åt när han tog bilden? Min gissning är att han ser paret komma på avstånd framför sig. (Oddner har en höger- vänsterrörelse i bilden.) Han ser potentialen i kvinnans förmodligen färgstarka dräkt. Han tar ett par bilder och så kommer den där när de passerar. En sekund senare och bilden har försvunnit. Men, att bilden fått alla andra kvaliteter med riktningar med mera hänförs nog i att Oddner kan läsa sina bilder och vaska fram de bilder som har allt det där typiskt Oddnerska. Riktningar, blickar små berättelser.
Skärgårdstillvaro
210908
En sån där arbetsdag. Mulet och ett svagt duggregnstänk mot kinden. Vi rullar ihop filtarna och badmadrasserna. Stänger till utifrån de arbetandes kalender. Vi som inte behöver har en hel del tid kvar. Vårt sommarliv varar mycket längre. Om vi njuter är en annan sak. Men vi är här.
Skogen gömmer massor av svamp. Torkar och lägger i ladan. Båtar ska väl upp vad det lider. När jag i sinom tid kör båten till Borgö är det höst. Höstens första dag. Men det är inte nu. Det är sen.
Jag har börjat måla akvarell. Nu igen. Börjar med det varje augusti. ”Skärgårdsakvareller-ett nödvändigt projekt”. Ett pågående. En kontinuitet. Ganska långt från fotografiet, men ändå med en viss beröringspunkt. Iakttagandet, seendet. Sen om det sker genom en kamera eller ögat, handen, penseln är kanske oviktigt. Bild blir det oavsett.
Och litteraturen. Inte minst stockholmarnas lite komplicerade, sentimentala, vemodiga, melankoliska förhållningssätt till sitt närområde, till sin skärgård. Om det här skulle man kunna skriva en hel del. Men hur skildrar man det fotografiskt? Nåt att bita i.
210909
Vi tog en sensommartur till favoritöarna i Lillskärgården. Den lilla trånga lagunen på södra änden av Viksgrunden. Där har man lä för N och NO. Solen värmer och visst blir det friska dopp. Så mycket fågel syns inte, förutom skrak, en och annan mås och spridda flockar av skarv. Men en sparvhök landar på klippan rätt nära, en rödbena ropflyger förbi. Sädesärlorna börjar samla ihop sig. Om några veckor, en morgon är de borta. Havsörnen lyser med sin frånvaro i dag, men hen ser man mest varje dag annars. Ingen stor sak i det. Och nån fågelfotograf är inte jag. Jag nöjer mig med att se och konstatera.
210910
Jag såg ett inslag på nyheterna idag. Som handlade om fotografi. Se det här (ungefär 13 minuter in.)Bilderna tagna av Petra Björstad fotograf. Ingen skugga faller över henne men jag blir medveten om en ytterligare dimension av bilder, nämligen bildens skönhet. Och att den skönheten är en en omedelbar död för tusentals människor och ett trauma för hundratusentals människor. Men likt förty är bilderna per definition vackra. De har alla de egenskaper som en vacker bild ska ha. Kontrast, utsnitt och komposition. De har därutöver ett kontext som är omöjligt att bortse från. Nine-eleven.
Alldeles oavsett, jag anar ett fotografiskt problem här.
Lite mer om den vackra oskärpan
En anledning till att bilder ser ut som de gör i dag är de digitala kamerornas förmåga att få fram mycket högt dynamiskt omfång. Det blir som att kopiera på mjukt papper samtidigt som man använder hårt. Lite förenklat uttryckt. Moderna digitalkameror kan väldigt mycket mer än förr. Om det nu är något eftersträvansvärt är en annan fråga.
Om man då börjar med konstaterandet att en bild är en bild. Ett resultat av ett samspel mellan apparatur och ett intellekt. En bild är oftast, nästan alltid en avbild av en uppfattad verklighet.
”Gråsåsighet” är nog ett resultat av stort dynamiskt omfång. En ögonöppnare och aha-upplevelse om detta fick jag i samband med ett seminarium om bildbehandling arrangerat av Svenska Tecknare som bortgångne Stefan Ohlsson höll. Där han rekommenderade att dra in svart och vitpunkt i histogrammet lite, lite granna. Det resulterar visserligen i en aning sotning i det svartaste av svarta likaväl som en liten, liten utfrätning i det allra vitaste vit. Men resultat blir, om man tillämpar det på gråskalebilder en om man så får säga, snyggare kontrast. Man klipper bort en pytteliten bit av gråtonerna, resultatet syns tydligt i ett histogram. Man går bort från det stora dynamiska omfånget till förmån för en vassare bild. Men motsvarar det ögats sätt att se? Nej, framförallt för att synapparaten ser i färg. Total färgblindhet lär för övrigt vara ytterligt sällsynt. Men en bild är en bild, vilket inte nog kan upprepas. Bilder kan ha olika dialekt och tonfall. Vilket också kan upprepas.
Här blev det svartvitt med tri-x simulering i Efex. Som just skapar en markerad S-kurva, kanske lite väl mycket, man kan jämna ut den lite grann utan att det gör nåt. Om den här oskärpan faller i smaken kan så klart diskuteras. Liljevalchs nya konsthall. (Fuji Xpro2 23/1.4.)
Om oskärpa, gråskalebilder och favoritinställningar.
Man kanske ska ställa frågan, hur åstadkommer man en trovärdig skärpa. Alltså en oskarp skärpa. Skärpan är nog den berättarkomponent som ligger allra närmast tekniken. Det är nog också den berättarkomponent som vilar på de subtilaste grunderna.
Somliga bilder är tvungna att berättas med knasterskärpa. Och då bortser vi från den medvetet skapade rörelseoskärpan, det korta skärpedjupets oskärpa och frosseri i bokeh. Den oskärpa som intresserar mig mest just här är bildens övergripande oskärpa. Den som beror på exponeringskurva tillsammans med korn och objektivens eventuella tillkortakommanden. Alla de här parametrarna berodde en gång i tiden sannolikt på fotografens plånbok, läs oförmåga att inhandla de vassaste objektiven på marknaden, filmval, pressning och händighet vad gäller framkallnings och mörkrumsarbete. Idag går det att använda liknande berättarkomponenter fast med hjälp av digital teknik. Ja, det går men är svårare då den digitala tekniken inte går hand i hand med slumpen och tillfälligheternas nycker.
Det här är så klart ytterst en fråga om preferenser, vad man gillar och vilken historia man har.
Den utrustning man har ska ju leverera en bra bild, däri innefattande en hel massa parametrar. Som till exempel det här. Illustrerad med en liten bit av årets skörd i växthuset. Att rött och grönt är varandras såta grannar är väl känt. Att avgöra vad som är grönt eller rött i gråskalebild är på gränsen till quiz. Titta gärna på Edward Westons världens mest berömda paprika. Eller läs Sara Danius essay om just den paprikan. Och gråskalebilder där rött och grönt är viktiga berättarkomponenter blir som bekant gärna lite platta. Läsaren förväntas själv avgöra vad som är vad, vilket inte alltid är så lätt. (Är man färgfotograf är det här naturligtvis en ickefråga.)
Men man kan göra det lite lättare, eller snarare dra fokus från just den frågan genom att gå lite mer all-in med det svartvita. En sväng i Silver efex och gärna en simulering som verkligen är svartvit. Till exempel en Tri-x. Fuji Acros fungerade inte alls i den här bilden. Lite grövre korn och lite mer ojämnt (den initierade kan fundera på vilka kemikalier, tider och temperaturer som i verkligheten var inblandade på den tiden det begav sig, jag har glömt det).Toppar man det sedan med lite högpass och klart ljus blir det tillräckligt hårt för att dra uppmärksamheten från frågan om vad som är grönt eller rött. Och så blir det lite av den där subtila oskärpan som i lyckliga fall hittas med hjälp av obsoleta objektivkonstruktioner från andra tider.
Såsig gråskala.
Lite mer drag med en simulering.
Men, paprika och Chilli? Jo, men man kan applicera dert här tänket på fler bilder och motiv. Till exempel i gatufoto där det förekommer en hel del röda toner, och gröna. Läs till exempel hud och grönska. Där är det inte fel att vässa hanteringen av just de röda och gröna kanalerna för att få lite mer stuns i bilderna. Är det bara jag som ser en tendens till gråsåsighet i en del gatufoto, dokumentärfoto och liknande här på FS? ( Sen har vi en stående diskussion vid köksbordet om form och innehåll, som ibland blir lite hetsig. Men jag hävdar med viss emfas att allt som syns i en bild är en berättarkomponent.)
Så är det fritt fram att applicera den här lilla teknikaliteten på alla viktiga bilder om det som händer i världen. Såväl det stora hjulet som det lilla. Nåt litet ska det väl ändå bidra med.










