mer klimatfunderingar

Sen förväller jag strandkål, plockad på västkusten, västra stranden. Steker den i olivolja, lite vitlök, lite koreansk chili, lite salt och en skvätt grädde. Brorsonen inflikar via sociala media att en skvätt vitt vin inte är fel det heller. Det goda och inte allt för miljö och klimatbelastande livet. ( Ja, jag gillar mat. Det enkla köket. Fortsättning följer.)

IQ död fiskmås

sa man förut om nån som inte fattade så mycket. Fast det här är en död trut, oklar hur mycket den fattat i sitt liv. Lite ovanligt att se tycker jag, från min horisont, även om de dör de också.

I morse låg jag på bryggan och tittade opp. En lärkfalk passerar självsäkert, fullständigt kontrollerat. I oansträngd glidflykt, hur bär de sig åt? Nån kamera hade jag så klart inte.

Impressionisterna och utsnittet

Edgar Degas: Place de la Concorde (porträtt av greve Lepic och hans döttrar).

Den här målningen (länk för den som vill se den i färg)  är målad någon gång i början av 1870-talet. Ta en extra titt på den. För visst är det mycket i utsnitt, komposition som känns gatufoto idag. Men också det omedelbara, bilden som ögonblick, frysta delar av en sekund. Det som skaver lite grann är att Degas nog inte kunde stått där på Place de la Concorde med staffliet i skarpt läge och bara snott ihop det liksom. Nej bilden är nog gjord utifrån skissmaterial och enskilda porträttstudier. Men hur kunde Degas komponera den här målningen som han gjorde. Någon förlaga i form av inspirerande fotografi lär inte ha funnits.

I artonhundrasjuttiotalet finns övergången mellan våtplåt och torrplåt. Och även om torrplåten och den tidens kameror möjliggjorde hyfsat korta exponeringstider utomhus så är målningens spontanitet en bit ifrån vad som var fototekniskt möjligt. Och där dyker frågan upp. Hur tänkte Degas när han målade så nära  fotografi som dyker upp först flera decennier senare? Såg Degas rörelsen? Såg han hur tomrummet i bilden förstärkte rörelsen? Förstod han att hunden behövdes för riktningen och gestalten i vänsterkanten inte bara i riktning utan också i gestaltningen ger bilden en berättande betydelse? Förstod han att om ett par decennier kommer ett sånt här bildseeende och komposition vara vardagsmat? Sånt vet vi inte, även om vi kan anta att frågan är noga utredd av konstvetenskapen.
  Men väl värd att ställa även idag.