Odd Uhrbom 1941-2020

Odd Uhrbom har gått ur tiden. Och det är ganska signifikant att han gör det utan större uppmärksamhet vare sig i dagspress eller fotopress. Det blir en notis. En enspaltare. Om man ska våga sig på att beskriva Odds fotografi så är det dokumenterande. Med en stor inlevelse. Det är som att Odds bilder svävar mellan just inlevelse och saklig dokumentation. Det finns säkert många andra fotografer som gör det också, på så vis är Odd inte unik. Men han tillhör en generation fotografer, och ett fotografiskt förhållningssätt som blir alltmer sällsynt. Sällsynt så till vida att den här typen av bilder inte publiceras i samma omfattning som förr. 
Det kan finnas invändningar mot det resonemanget. Det kan till något och en viss del förklaras i att fototekniken har förändrats sedan Odd dokumenterade Al Fatah i tidigt sjuttiotal. Det beror kanske också på att begrepp som solidaritet, altruism är begrepp som blir alltmer okända.
Den publicerade bilden (Aktuell Fotografi-Fotografisk årsbok 71) här ovanför är från ett reportage i Palestina. Den har det där lilla av ett punctum. När man sett klart bilden finns en tanke hos betraktaren.
I augusti ringde jag till Odd i ett helt annat ärende. Jag var intresserad av att höra om han hade några bilder från Musiksverige i tidigt sjuttiotal, ett projekt som jag just nu är delaktig i och arbetar med. Det hade han inte, åtminstone från sin tvättstugas horisont. Fast jag är ganska säker på att det finns några neg i hans pärmar. Jag var där när han plåtade. Jag plåtade också. Vi pratade om det vid nåt senare tillfälle.  Hursomhelst och bortsett från det är det sorgligt att han inte är med längre. En viktig fotograf i Sveriges fotohistoria. Hoppas nån tar hand om negativen.

Brännvidd?

Två unga män som leker, rätt allvarsamt, härom eftermiddagen. Det här med att filma sina förmågor och skickligheter verkar vara  väldigt utbrett. Bildbevisen i olika former. Jag var där. Jag kan. Jag såg. Jag finns.

Jag undrar lite över vad filmaren har för brännvidd. Vore spännande att se bildresultatet hinner jag också tänka. Jag använder en inte-världens-vassaste kamera, min Fuji X10. Nästan alltid på 35mm. Det är en lite lustig kamera som förutom att man startar den genom att vrida på objektivet så har den en zoomskala som om vore den en fullformatare. Vilket den inte är. Men det är trevligt att tänka fullformat ändå. Mitt objektiv glappar betänkligt vilket innebär att det går att zooma in till önskad brännvidd men inte tillbaka igen. Det medför att jag får tänka till innan jag sätter igång vilken brännvidd jag vill ha. En slags fast brännvidd i tanken. Förmodligen är det inte lönt att reparera. Dessutom, eftersom sensorn är rätt liten och upplösningen är ganska låg, går det inte att beskära sig fram till större brännvidder, en metod som av vissa ortodoxa brännviddsutnyttjare är, om inte förkastligt så dock icke tillrådlig. Det dynamiska omfånget är vad man kan förvänta sig av en minst tio år gammal kompaktkamera-konstruktion. Men den är trevlig att ha i fickan. Och vid enstaka tillfällen levererar rätt rsultat.

Om man inte har så mycket dynamiskt omfång och dessutom ett brus som kommer redan vid ISO 800, kan en svartvit konvertering i Silver Efex ibland råda bot det. Om jag nu varit lite mer alert och inte gått i min eftermiddagslunk hade jag väl slagit mig i slang med herrarna. Men, aldrig redo som vi brukar säga.

The Dales Way 2008.

För tolv år sedan vandrade vi längs med the Dales Way i Yorkshire. Från Ilkley till Windermere. Det var den vandringen som visualiserade det man hör på väderrapporten, "ett djupt lågtryck rör sig långsamt över Brittiska öarna", och begreppet ihållande regn. Om man nu har förmågan att bortse från sådant var det trevligt och naturskönt på ett engelskt sätt. Som en enda stor kuliss till en engelsk serie (I vår herres hage SVT utspelar sig i de där trakterna.) I varje flodkrök förväntar man sig en flugfiskande gentleman i tweedkavaj, och på de slingriga vägarna en racing-green Morgan, kepsar och fladdrande halsdukar. I verkligheten är det just så här det ser utmen kanske mer av Land Rover och bräkande får.

Mins inte vad den här floden heter. Ett stillsamt duggregn.

Järnvägsstationen i Dent ligger ganska långt från Dent. Annalkande spöregn.

Morgonutsikt från ett B&B. I väntan på en engelsk frukost. Det kan behövas om man snittar ett par mil om dagen. 

(Silver Efex är verkligen en bra genväg till svartvitt. Här fick det bli Plus-X simulering. Liten aning mer kontrast och efterskärpning med högpass. Svart ram eftersom hela hela negativet är med. Nikon D70.)

En önskan i gatufotots värld

Nåt jag tycker är kul är när fotografer lämnar comfort zone, och de där lite överenskomna. Oavsett om det gäller handhavandet av kameror och objektivval, eller förhållningssättet till vad som kan tänkas var rätt eller fel. För visst ser man en och annan gatufotograf som faktiskt tar genren ett par trappsteg uppåt, eller hur? Jag har tittat runt lite i flödet och jag tror att många av dem arbetar lite grann utifrån något av de här recepten. Och varför inte prova själv.
1. Skruva på en 24mm eller kanske ännu kortare och ge er in i flocken. Plåta så att säga inifrån och ut. 2.  Använd 50 mm eller rent av lite längre. Beskär till en ännu lite längre brännvidd. Låt beskärningsramen vandra runt i bilden och se om det går att hitta något intressant i bildytan-formatet på det sättet. 3. Försök att tänka bort komposition som den primära tanken bakom bilden. Undersök i stället händelser. Vad händer i bilden? Vilken känsla dyker upp i maggropen? Därefter kan man möjligen börja tänka i kompositionstankar. Det är antagligen ungefär som att skriva lyrik. Man börjar med känslan, innehållet, berättelsen. Versmåttet, formen,  kommer långt senare. Och en limerickfantom har kanske glädje av att skriva en haiku (eller tvärtom).

Det är bra att  ifrågasätta sina metoder. Och det gäller för övrigt inte bara gatufotografer. Tanken är nog möjlig att applicera för de flesta fotografer oavsett favoritgenre.

(Första bilden i en tanke, ett möjligt projekt, som kanske kan bli nåt. Ett centralt beläget bostads och affärshus i staden som nu ska rivas. Gissa vad det ska bli i stället? Men ett åttiotal billiga hyresrätter, en kvarterskrog som funnits sen evigheter tillbaka, lite småbutiker, en välsorterad livsmedelsbutik med allt vad det orientaliska köket kräver, försvann. Fuji X10 som jag efter snart tio år allt oftare stoppar i fickan. Min mobil presterar nog bättre men saknar den fotografiska ergonomin.)

Var det bättre förr?

Kan man så klart fundera över. I brist på annat. Jag skulle vilja påstå att det var inte bättre förr, det var inte ens bra. Men i mycket väldigt annorlunda. Väldigt mycket var sämre. Det beror så klart på vilken tidshorisont man har men man behöver inte lägga den så många årtionden bakåt för att snabbt konstatera att så är fallet. Då protesterar säkert många eftersom det alltid var bättre förr. Om vi bortser från sånt som den medicinska kunskapen och sjukvård. Att vi numera slipper ett antal epidemiska sjukdomar, covid 19 ännu inte inkluderad. Att arbetarskyddet är väsentligt stärkt. Att barnolyckor med dödlig utgång eller livslånga handikapp har minskat rejält.  Samma sak med trafikolyckor. Att hälsan generellt har blivit mycket bättre. Att statarsystemet försvann, men då får man lägga tidshorisonten väldigt långt bort. Om man står här idag och tittar bakåt. Samtidigt är det inte så länge sedan för rätt många skribenter på FS. Bilarna är avsevärt bättre, förlåtande deformationszoner, airbags, inte stela rattstänger, inga trilskande förgasare eller fördelardosor, med mera, med mera. Och för att inte tala om kameror! (Men det tar vi en annan gång.)

Men nu var det det här med bilder. Om de var bättre förr. Eller om fotograferna var bättre förr. Var tid har sina fotografer som utnyttjat den tekniken som funnits tillhands. Tekniken har blivit bättre. Men tråkigare menar en del. Jag är böjd att hålla med.

Det är liksom det här med tid. Och vad som inte var bra. Eller inte är bra. För att något inte är bra idag behöver det inte betyda att samma sak var bättre förr.

Och hur bildsätter man en sån här text? Bra fråga. Med ett exempel? Med övergripande bilder, illustrationer, trivialbilder?

( Men nu till nåt helt annat. Apropos favoritkameror och annat. Det här är min absoluta favorit bland mina pennor. En Berol 0,5mm stift. Om man laddar den med 2B och tecknar på ett satinmatt papper får man en fantastiskt fin svärta. Och den ligger fint i handen. Det är inte ett mål i sig att teckna med den, även om det är skönt i sig, men som verktyg, medel för att uppnå ett mål gör den sin goda tjänst Det är inte en Leica men inte långt ifrån.)