Konstrunda

Igår kom jag tillbaka till människobyn. Och vem stöter jag på? Jekaterina Pertoft står där mitt i den visserligen ganska glesa söndagssmeten och skissar för nåt som ska bli nåt. Jekaterina är en mycket duktig porträttmålare och som många konstnärer skolade i ryska konstskolor mycket kunnig i det grundläggande tecknandet. Nu skissar hon alltså för nåt framtida arbete. Här gäller alltså inte kameran som skissblock. 

Det är invigningsutställning i Uppsala konstnärsklubbs  nyöppnade, nyrenoverade galleri. Vi är åttio deltagande konstnärer som visar stort och smått i alla möjliga tekniker och uttryck.  Sista utställningsdagen till trots är det oväntat många besökare. Däribland en väldigt liten spindel som firar sig ned från taket. Och uppmärksammas naturligtvis av Stina Wollter som är en av utställningsvakterna i dag. Det blir en liten film. En liten performance utförd av en mycket liten varelse. ( Och man kan också förundras över hur duktig en mobil är som kan återge den lille i anständig skärpa och ett riktigt njutbart kort skärpedjup. Ja,  man upphör aldrig att förundras.

Juan

Härom natten gick du bort. Ja du Juan, vi har inte haft kontakt på många år. Kanske inte haft anledning till. Men naturligtvis funnits där. Så där som man gör. No news are good news. Eller att vars och ens liv tar olika vägar.

För min del, i ett fotografiskt sammanhang som här, handlar det om en hel del bilder som aldrig fotograferades. Vilket så klart handlar om att när man är absolut inne i en gemenskap är det svårt att kliva ur och bli en objektiv betraktare, med en kylig distans. Man är helt enkelt där i ett här och nu. I Alpujarras, halvvägs upp mot Sierra Nevada, på taket med alldeles för mycket lokalt vin innan för västen, och hela universum svindlande ovanför huvudet. Och du den disputerade filosof du var, kunde glänta åtminstone ett litet svar på de eviga frågorna. Utifrån din världsbild såklart. Eller i Granada, den osannolikt stora öde, och dammiga lägenheten intill Plaza del Carmen.

I Almunecar hos dina föräldrar. Och vi fick bo i studion uppe på taket. Och såg Medelhavets stjärnhimmel genom takfönstret. Varför dokumenterade jag inte det här? Jag borde åtminstone haft förmågan. Eller, jag hade så klart förmågan. Och jag fotograferade, men glömde bort, eller undvek vissa bilder.

Sånt är tråkigt. Men det handlar kanske om det här att som fotograf behöver man mitt i närvaron, distansera sig till det man ser. Att för korta ögonblick se verkligheten som just bilder. Men det gläder ändå att dina barn, trots coronarestriktioner kunde komma ner till dig i Madrid och vara närvarande i ditt avsked.

(Nikon F Nikkor 28/3.5 mestadels om jag inte missminner mig.)

Perigord Vert

Är en benämning på en del av Dordogne i Frankrike. Perigord som ord är lite som Österlen eller Roslagen. Lite diffust, lite traditionellt. Här tillbringade vi för ett par år sedan några dagar i den lilla byn Talivaud, så liten att den knappt finns. Och får naturligtvis anledning att hälsa på i granngården. Som har en djurbesättning. Och det är mjölkkor. Som får gå ute den mesta delen av året. Om inte står det i ett öppet stall. Och tuggar.

Att driva ett lantbruk i Södra Frankrike är lika knepigt som i Sverige och problemen verkar vara ungefär de samma. Här råder dessutom stenhård koll på användning av antibiotika. Ett enstaka piller i en kossa utan noggrant redovisad anledning och det är stängt i en månad. Inte bara i Talivaud utan i alla andra gårdar som levererar till samma mejeri. Snacka om att ha tummen i ögat på varann. Och vore det nu så att det är motiverat med antibiotika, det ska vara ett veterinärbeslut bakom, så hamnar kossan såklart direkt i karantän.
 Ett intressant projekt som monsieur  funderar över är ett lokalt metangasdrivet elverk. Vilket inte borde vara helt omöjligt med en besättning om sextio rapande idisslande kor. Ja, det är nu gödslet han tänker utnyttja. Rapandet är knepigare att hantera. Vi får återkomma om det nån gång. 

Madame odlar de finaste tomater man kan tänka sig. Och vi har frön därifrån som vi fortsätter att odla.

(Det får bli både färg och svartvitt idag.  Tomater gör sig inte så bra i svartvitt. Vilket och varför för övrigt var och är ett bra sätt att förklara likheten i luminiscens mellan röda tomater och gröna paprikor.)

Det där med hud. En iakttagelse i tiden.

Nja, det är kanske inte hud i bokstavlig bemärkelse utan mer av hud som en metafor. Kanske en metafor för individualism. Kanske en bild av vår utsatta tid. Och det är som att den mjuka kontrasten, omvänd s-kurva, är ett av tidens viktigaste uttrycksverktyg. 
Men det är kanske så. Fotografer talar om objektiv och bländarlameller. Den som ser bilden talar om något annat.
Jag har sett väldigt många bilder från yngre fotografer, utbildade, professionella vars bilder uttrycker något åt just det individuella. Alltså, det individuella som begrepp. Jag har väldigt svårt att sätta fingret på riktigt vad det är. Men en sak känns säker. Det är mycket ett utnyttjande av digital teknik. Digitalt bildskapande med allt av vad det innebär i skärpa, dynamiskt omfång, verktyg i bildbehandlingen. Och. Att behandlingen är tydligt adresserad till vilken reproduktionsform bilden ska publiceras i.
Att fotografer arbetar med och utnyttjar tekniken är väl ganska naturligt. Och att fotografer gottar ner sig i de bitarna faller helt på sin plats. Men min fråga är, hur tänker, hur reagerar, hur tolkar mottagaren bilderna? När bilden har nått sin adressat är den så att säga färdig. Då har nästan hela kommunikationsprocessen gått i mål. Återkopplingen saknas, och den i sig är en egen historia.

Men nu till saken.Tonje Thilesen, en fotograf porträtterad i det senaste numret av den norska tidskriften Fotografi. (Fotosidan får ursäkta men här finns en hel del tidningsmässigt och redaktionellt  att lära.) Det här är just det hudnära fotografiet, livligt understött av matt papper och av det följande, raster och profil. Samtidigt upptäcker jag som ”bildpolis” ( Ja, jag odlar lite grann en språkpolisiär ådra också.) att Tonje gör sig skyldig till ett flagrant brott i bildvärlden. Spegelvändningen. En ung kvinna porträtterad i enlighet med rådande konsensus har en ring i vänster mungipa. Och, hon återkommer några sidor senare med ringen i höger mungipa. Dessutom, vilket bör få varje bildpolis att dra batong, hon har en jeansjacka med damknäppning. 
Okay. Ringar här och där må vara en sak. Men skillnaden mellan dam och herrknäppning, det går man inte förbi. Särskilt inte på jeansjackor.
Alldeles oavsett bildmässigt uppsåt. Vilket i det här fallet är bra, jag gillar verkligen Tonjes bilder. Men det finns vissa språkligheter att ta hänsyn till. Eller?

(Ja, det bör väl vara en bild på hud i ett sånt här inlägg. Den här bilden har dock väldigt lite av det jag försöker beskriva här. Man ska väl helst ha nytagna purfärska bilder i bloggen. Men det gick inte att åstadkomma idag.)

Francesca Woodman. Apropos fotografer i utkanten av FS

Sällsynt fotograf i FS bloggar men det finns, fanns ett fotografi vid sidan om de genrer vi mestadels engagerar oss i. Och nu är vi i ett sjuttiotal. Och bilder som är iscensättningar. Det gjordes en fin liten utställning med Francescas bilder på Moderna Museet för några år sedan. Signerad Anna Tellgren om jag inte minns helt fel. Och en fin bok, med förklarande texter. För det här är bild som behöver ledsagning. Dett är starkt.Och det visades en film om Francesca, på SVT, med hennes föräldrar i bakgrunden. Om Francescas historia finns så mycket på nätet att jag tänker inte trötta ut någon här.
Men som sagt, jag såg utställningen. Det var då jag upptäckte att anledningen till att jag hade svårt att uppfatta de sällsynt små kopiorna, på gränsen till kontaktkopior, troligen beror på starr eller något annat synfel.
Att skapa bilder i Francescas anda, på ett seriöst och allvarsamt sätt är inte lätt, men nog var Francescas bilder och öde en kittlande upptäckt för svårmodiga tonårsflickor i kursen fotografisk bild A.
Att hitta en egen bild som lever upp till Francescas bilder är inte enkelt. Så det får bli vad det blev. Nakenhet och kanske en möjlig utsatthet kan vara en gemensam faktor. Men så mycket mer är det inte.
(Jag misstänker  att Francesca Woodmans bilder och eventuell uppmärksamhet på hennes fotografi inte lirar helt klockrent med Sölvesborgsdoktrinen.)