Fotografi eller reproduktion. Var går gränsen?

Jag har sysslat med fotopolymer ett par veckor. Fotopolymer är en reproducerande teknik där fotografiet inte längre är fotografi utan mer av en råvara för att skapa en bild. Det här föder också en del diskussioner i vår grafiska verkstad. Vi  har kurs i fotopolymerteknik.

(Ett tryck, eller avdrag som man säger av polymerplåten till höger. Själva tryckprocessen är samma som vid koppargrafik-etsning, torrnål m.fl.)

Utan att gå in på de tekniska spörsmålen så händer det något med bilden när den reproduceras. En  reproduktion kan göras på massor av sätt. Som en oljemålning (otaliga äro de målningar man sett som försöker efterlikna ett fotografi så nära som möjligt. Och  då undrar man vad bilden egentligen vill berätta. Bildens berättelse, formfulländning eller upphovsmannens skicklighet i att exakt återge.) Även ett fotografi tryckt i en tidning är också en reproduktion, en bild som föreställer ett fotografi.

Fotopolymer är en modernare och mindre giftig form av fotogravyr. Man "framkallar" plåten i rent vatten. Metoden är dock ganska dyr. Man behöver raster, uv-ljus, polymerplåt som kostar en hygglig slant, koppartryckspapper, tryckfärger och kanske (till slut) en komplett grafikverkstad.
    Bilden ovan är ett fotografi behandlat i photoshop. Bitmapp med diffusionsgitter 1200 ppi. Utskrift på ritfilm som läggs ovanpå plåten vid exponeringen i uv-ljus. Därefter belysning med ett raster över plåten  i stället för filmen. Det är rätt många moment och en hel del tider och värden att hålla rätt på.
    Jag tycker att bilden påminner en del om Niepces första bild, den med taket ni vet och faktum är att Niepces bild faktiskt är en fotogravyr alltså föregångaren till de bilder som vi ett par kvällar och eftermiddagar pysslat med på Uppsala konstgrafiska verkstad. Och är det kul att arbeta tillsammans med flera. En del jobbar mot det exakta, där fotografiet är helt och hållet närvarande i trycket, medans andra lägger till och drar i från. Att använda fotografiet som en råvara för något nytt. Bilderna här är att betrakta som provtryck. Nu återstår det att fundera på om det ska bli en upplaga. En får se.

Flightradar 24

Kvart i åtta på morgonen flyger planet från Helsingfors till Arlanda över mitt halvårsvistelsehus. Punktligt som en väckarklocka. Gratisappen Flightradar informerar mig om alla ljud och kondensslingor i skyn. Nästa kommer tio minuter senare, sen är det igång. Ljudet av flygmaskiner avlöser varann nära nog dygnets alla timmar. Jag kan tänka mig att det kanske påminner om det ständiga ljudet från vindkraftverk, vilket jag inte hört i verkligheten. Det finns nu många ljud som härstammar från mänsklig aktivitet, väldigt många. Rätt många finner vi oss vid, fråga de som bor vid en järnväg . (Nu bor jag visserligen ungefär fem mil från Arlanda men jag tänker hur de som bor i Upplands Väsby tänker.)
   Men en sak jag inte förstår är varför flygtrafik inte ska bära sina egna kostnader. Skattefritt, kraftigt subventionerad infrastruktur. Hur mycket subventioneras flygfotogen, nån som vet? 

Såna här tankar hör kanske inte hemma på en fotoblogg, men jag tänker så här; vilken fotograf antar utmaningen att visualisera dagens dysfunktionella miljöpolitik, globalt såväl som nationellt (och där passerade Ryanair Arlanda-Tallinn). Innan någon antar utmaningen kan det vara värt att besinna: bilder visualiserar, text förklarar.
   Jag dök ner i fotohistorien, en snorkling liksom, hittade massor med fotografi, både nutida och sånt med hundra år på nacken, sånt som idag räknas som de viktiga fotografiet det som beskrev verklighet och dokumenterade. Inte enbart händelsen men lika mycket i det att där fanns ett ställningstagande i avtryckarfingret. ( Nu anar jag Ethiopian Airlines Arlanda-Addis Ababa, går lite söder om. Och Amsterdam-Beijing hörde jag nyss, om en liten stund kommer ASL Åbo-Göteborg att passera. Fel där,  först ska TUI Göteborg- Helsingfors passera. Mycket att hålla reda på.)
   Kärnkraft subventioneras. Havsbaserad vindkraft inte. Bilägare subventioneras, med skattepengar. Alla betalar, även de som inte äger bil, eller ens har råd med en.

Natur, kultur, gata. Om fotografiet som spegel för hängivenheten...

... skulle det handla om men det är så mycket som hamnar i vägen. Som det här med fotografiets uppsåt och med det här att skapa bilder. Den engelske konsthistorikern och författaren John Berger skrev en gång en essay; Att teckna är att se, en tanke som följt mig under många år. (till exempel i den här)^∗ Men det som verkar skilja tecknandet från fotografiet är att där tecknandet handlar om att försöka förstå hur något ser ut, ett ögats arbete med former, negativa former, perspektiv, linjens tolkning av objektet, så är fotografiet mer att känna. Ögats sensibilitet för det ögat registrerar. Och är då ögat så alert det kan vara händer det, i en hundradels sekund. Att det träffar rätt och fotograf och objekt möts i just denna hundradel. Men, efter själva konceptionen står det fotografen fritt att utifrån det tagna fotografiet med beskärning och lite annat pyssel skapa en bild som rent av uttrycker en tanke.

Om man inte är snabb och alert på morgonen står kronärtskockan i blom. De vita prickarna är regndroppar på fönsterrutan.

Härom nyss såg jag en alldeles utomordentligt fin bild i en Facebookgrupp. Fotograf Lennart af Petersens.  Bilden finns förmodligen i Digitalt Museum, Jag har letat och letat... Bilden tagen från Årstavikens södra sida. Ljus bakgrund. Man ser Årstaholmarna och Södersjukhuset i fonden. En man som bygger en båt yxar till ett spant. Några personer i bakgrunden. Kompositionen sitter rätt, sannolikt gjord i mörkrummet. Det finns ett lugn i bilden. Leta gärna själva, nånstans finns den.
  Den skulle för övrigt kunna kvala in som gatufoto, per definition stämmer det, men den har en annan dimension, något vi ibland kallar "Urbant fotografi".

Frågan om hur många sekunder vi ägnar åt en bild, en fråga som för mig personligen har fått aktualitet. Jag är i startgroparna för att göra ett bildspel. Nåt tusental exponeringar ska kokas ner till något som en publik kan tänkas orka med. Hur lång bör en bild vara i ett bildspel där sändaren bestämmer tiden? Kortare än vad man tror. Tre sekunder är en lång tid. För er som klippt och klipper film är väl "ensekundsregeln" säkert bekant. Det tar ungefär en sekund för åskådaren att se och uppfatta en ny bild och sen ska man smälta den en liten stund också, en sekund till. Gör man intoningar och uttoningar kan man suga på karamellen några tiondelar till. Men sen finns ju de där hållbara bilderna man kan titta riktigt länge på och de bilderna ska kanske inte ses i ett bildspel. Det finns andra och bättre tekniker för dem.

^∗ Videon är en loop och ska kunna rulla i oändlighet. Typ björkvedsbrasan.

Tiggeri

I det här hörnet satt under många år en tiggare, liksom en arbetsplats. På vintern flyttade han in i entrén, satt på en bänk och gjorde väldigt lite väsen. Ofta fick han en liten matlåda av personalen i butiken. Att han var bördig från någonstans på Balkan förstod jag ganska snart. Han hade ett vackert ansikte, fårat och med den där melankoliska skyn över ögonen. Jag kom mig aldrig för att be om en bild, det kändes inte rätt. 
Nu sitter han inte där längre, saknad, nån eller några måste väl sakna honom. Hörnet är nogsamt städat och det skulle inte förvåna mig om han själv snyggat upp, sista dagen på jobbet liksom. 
     När det gäller tiggeri brukar jag tänka på Bolle i Harry Martinsons Vägen till Klockrike. Undrar om ansvarig minister har gjort det.

Passepartouter, hur gör man?

Förr eller senare vill man publicera sina bilder, rama in dem för sina egna väggars trivsel eller rent av för att ställa ut. Om man vill ha en passepartout runt bilden finns det några knep och tips som kanske kan vara till nytta.
   Fotografier får oftast förutbestämda proportioner beroende på fotopappers traditionella format. Samtidigt har de flesta ramar i handeln standardiserade format. (Man kan så klart slöjda till ramar själv, eller specialbeställa udda format.) När man köper syrafri kartong är sådan som har låg gramvikt i förhållande till tjocklek att föredra. Den har högre bulk och är något lättare att skära i.

Exemplet nedan utgår från en ram med formatet 30x40 centimeter och ett fotografi med måttet 24x30 cm. Stående format alltså, och hur får man nu hålet att hamna rätt. Allt ritande och mätande gör man på passepartoutens tänkta baksida som man  själv får välja. Man börjar med att ta fram den optiska mittpunkten genom att dra en diagonal. Man avsätter bredden på kartongens höjd  sida. Dra sedan den andra diagonalen. Där diagonalerna skär varandra ligger den optiska mittpunkten men flytta mittpunkten till kartongens mittaxel så blir allt rätt. Nu är det lätt att markera ytan på det hål som ska skäras ut. Hålet bör vara någon cm mindre på bägge ledderna så att passepartouten överlappar bilden.
   Lägg märke till att sidorna är lika breda medans underkanten är väsentligt bredare. Och så ska det vara, den så kallade passepartoutregeln. Men, här finns lite utrymme för eget tänkande. Man kan sänka ner "hålet" ett par millimeter  om man tycker att foten blir för bred men inte mer än att huvudet  upplevs som lika brett som sidorna. (Det är tur att synvillorna är på vår sida.)

Så är det dags att skära ut hålet och till det behöver man en vass kniv, en brytbladskniv med 9 mm brett blad passar bra. Köp en av någorlunda hygglig kvalitet. En bra linjal behövs också, aluminiumlinjal gärna med glidskydd på baksidan och så kallad tuschkant. 60 cm lång eller längre. Det finns tunga stållinjaler att köpa men de kostar en vacker slant. En tillräckligt stor skärmatta behövs också. Till nöds kan  man istället använda en boardskiva ("masonite").

Så är det bara att sätta igång. Beroende på om man är höger eller vänsterhänt. Högerhänt börjar på vänsterkanten, lägger linjalen utmed markeringen och trycker försiktigt men bestämt ner spetsen i början på linjen. Håll knivbladet lite vinklat mot linjalen så att snittet blir lite vinklat. Skär sedan med milt men fast tryck hela vägen ner. Musklerna ska ligga på linjalhanden, knivhandens fingrar ska inte vitna. Efter fem sex snitt är man igenom. Släpp inte taget om linjalen under proceduren. Andas lugnt och skär mot kroppen. Ta sedan den andra långsidan  och därefter kortsidorna. Längst ut i hörnen kan man behöva ett rakblad för att försiktigt lossa mittbiten. Om det mot förmodan blir lite fnasigt i skäret tar man ett fint sandpapper och tar några försiktiga drag.

Och så här gör man med ett liggande format. Centrera hålet mot passepartoutens format. Lycka till, och byt knivblad ofta. (Översta bilden redigerad 241001)