Dokumentärt och svartvitt

Härom  veckan hittade jag ett par volymer på Myrorna från fyra förläggare, bland annat Gruvarbetare i Wales med foto av Kjell-Åke Andersson. Det här är sjuttiotal. Tri-x, kornigt svart, nåt som förvisso passar ett dokumentärt arbete om kolgruvearbetare. Även om repron med dagens mått är rätt klen så funkar svärtan bra. Och det är klart att hade man haft råd och eller möjlighet till fyrfärgssvart hade det blivit lite extra tryck i bilderna. Men så var nog inte tiderna. Hursomhelst, min tanke och fråga, görs den här typen av bilder och dokumentation idag? Det borde vara så. Eller är det så att den tekniska utvecklingen i det digitala rummet skapar så mycket annat att den så att säga skapar en ny berättardimension. Kanske framförallt färg, som inte kostar något, men också stort dynamiskt omfång och möjligheten att runda dåtidens tillkortakommande, låga ASA-tal. Har den nya tekniken skapat nya berättarkomponenter och hur förhåller sig ett ungt öga till dåtidens dokumentära bilder.
   Dream Street, Eugene Smiths stora Pittsburg-reportage, en egendomlig historia i sig, kom ut i nyutgåva förra året. Apropos en annan tid och ett annat sätt att berätta. Svartvitt.

(Och nu återstår det där fyndet, en löjligt billig Anders Petersen, Gröna Lund på någon loppis ute i provinsen. Hoppet är vår vän.)

Vissa foton fordra färg. Pride till exempel.

Som sagt, den mest inbitne svartvitpuristen får stryka flagg inför en prideparad. Det går liksom inte att tänka svartvitt. (Jodå, det går så klart att fotografera färg i svartvitt, men pride är färg. Och gärna mycket.) Man blir befriande glad av såna här kärleksfulla manifestationer, ja det är svårt att undvika.

Att vara förryttare för ett helt tåg av människor och gränsla en sån här maskin är väl rätt avundsvärt. Be proud!

En mild och varm septembersol. 29 grader varmt. Say no more.

Prideflaggor gör sig bäst i motljus.

Och man kan passa på att addera något extra. 

Så finns det såklart en orm även här. Den här farbrorn är jättearg, milt sagt osammanhängande och man kan undra om han inte för eller senare tappar rösten eller åtminstone blir hes. Men icke då. Och det kristna kärleksbudskapet verkar ha gått honom förbi. Han får bli svartvit. Ungefär som hans själ kanske.

Det är kul när det händer saker på stan. Prideparader är väl ett av få tillfällen där en gatufotograf kan härja fritt, ja det är som om det vilar en tydlig uppmaning i luften .

Eftermiddagsbåten

Eftermiddagsbåten in till Strömkajen. Nån eller några kliver säkert av tidigare. I Waxholm, Gåshaga, Hasseludden kanske. Och en del kliver på. Sverige 2024. Det råder fred i landet.

Om bilden som vardagsvittne och modet att förstå.

Glädjen i att komma tillbaka från växthuset med dagens skörd fordrar ett fotografi. Bilden som bevis. Och bevisar för vem är den första rimliga frågan, vilken får stå obesvarad.
   Men nu ska det egentligen handla om allvarligare saker, i den fotografiska världen vill säga. Världsläget, klimatet, kulturpolitiken kan få vem som helst att gömma sig under en sten. Men det får som sagt anstå, så är det sagt. 
    Två tankar har cirkulerat i huvudet idag. Det där med bildens magi och problemet med att analysera bilder, om det nu ens är ett problem. I min profession ingick ofta att försöka studenten, eleven att förstå sin egen reaktion inför en bild. Du gillar eller ogillar en bild, varför? De flesta studenterna värjde sig för tanken att dissikera en bild. Var inte känslan "good enough", varför stöka till det bara för att någon bildanalysguru  har viktiga tankar om en bild. Eller var upplevelsen så fragil att den inte tålde att betraktas?  Så kunde man tänka men i det här fallet var det studenten själv som skulle göra arbetet, med tillägget att det var fritt fram att närsomhelst plocka fram Barthes, Sontag eller någon annan guru ur rockärmen. Men det är du som gör analysen, och det är din egen. Ungefär så var förutsättningarna. Och ska det fungera var nog en klassisk analysmodell bra. Denotationerna, konnotationerna, det privata kontextet och bildens allmänna kontext. Så långt är allt frid och fröjd. Men sen kommer den där frågan, mer eller mindre oundvikligen, det där något mer. Är det en utveckling av ett privat minne? Är det fyndet av ett punctum? Eller är det något som inte låter sig beskrivas–bildens magi, något som nog ofta blir synligt i porträttbilder, ofta de spontana där ett ögonblickets relation mellan fotograf och objekt uppstår. 

 Bilden  på Britt Marie är tagen med en Pentax spotmatic och ett Takumar 85 mm. Jag hade en förkärlek för det där korta teleobjektiven. Det där med brännvidd, bildutsnitt som berättarkomponent kan nog utvecklas mer. Var Britt Marie finns  just nu har jag ingen aning om. Men det slog mig när jag häromkvällen slölyssnade mig igenom spotifytrådar och sånt som jag på något sätt haft nån anknytning till, nära eller ytterligt avlägset så dök Clas  Jansson upp med den här låten. En tanke, en erfarenhet som säkert delas av många. Livet liksom.  

Kortkommandon kan vara rätt bra att ha.

På den tiden när min yrkesutövning gick ut på att bibringa kunskaper i bildbehandling och typografi var utlärandet av kortkommandon en av mina käpphästar. (Tråkigt nog delades inte min faibless för tangentbordets mysterier och möjligheter av eleverna. Kan bäst själv, liksom.)
   Och hur många av mina kollegor visste och förstod att i Word döljs ett system av arbetsbesparande kommandon, som inte bara sparar tid utan även uppkomst av tennisarmbågar och mikroskador i händer och leder. Ingen större framgång i missionen där heller. Men det kanske är fler än jag tror som använder tangentbordet. I så fall är allt bra.
   Ctrl Z, X, C och V har nog satt sig hos de flesta men hur många använder alt-kommandon i Officepaketet? Eller möjligheten att skapa egna kommandon i Adobe?

Den som håller ner alt-tangenten i Word kommer bli varse att alla kommandofält markeras med en bokstav. Tryck ner den på tangentbordet och det som fältet indikerar händer. Utan musförflyttning eller annat. Ibland kommer man in i en ny meny. Minns då att understrukna bokstäver via tangentbordet leder vidare till nya kommandon. Memorera gärna såna bokstavsramsor, till exempel alt W I 8 = dölj/visa dolda tecken. Alt-kommandon finns även i Excel och Powerpoint.

I Adobeprogrammen, här med exempel från Photoshop CS6 64bits kryllar det som bekant av kortkommandon och möjligheten att skapa egna är inte dumt. Alt-kommandon finns även där. En understruken bokstav betyder som bekant att om man håller ner alt-tangent och trycker ner den bokstavstangenten aktiveras det fältet och man kan bläddra vidare i det, så klart med piltangenterna. Att hoppa framåt mellan fält görs med tab-tangent och backa med shift+tab. Fast det där är allmängods och funkar även i Officeprogrammen samt i  de flesta webläsare.(För ett antal år sedan hade jag nöjet att diskret påpeka det för en rätt snorkig banktjänsteman som under illa dolda suckar navigerade igenom en blankett om nåt som hade lån att göra.)

Fönstret kortkommandon får man fram med alt+shift+ctrl+K. Ligger i redigera. I fallet ovan väljer jag att använda Skift+ctrl+L till exponering istället  för det i mitt fall sällan använda automatisk toning.
   Lager f7 tangent. Till visa/dölj Justering väljer jag  ctrl+shift+alt+7. Duplicera lager ctrl+J. Och så där kan man hålla på,  och gymnastisera hjärna och minne.

Och glöm föralldel inte, växla mellan aktiva program på skärmen med alt+tab eller alt+shift+tab om man vill bläddra baklänges. Växla mellan flikar i webbläsare med ctrl+tab.

Och, jo jag vet, för många är det här vardagsmat men det är väl ingen skada skedd om någon tjatar om det en gång till.
( Applemänniskor använder sina tangenter, mina exempel är i pc-miljön)