Vernissage / Berndth Johansson

Berndth Johansson började på Christer Strömholms Stockholms Fotoskola 1966, sen blev det Arméns fotoskola och en fortsatt karriär som porträttfotograf. Nu vernissage på Uplandsmuseet, retrospektivt heter det. Mycket folk, en och annan närvarande är dessutom porträtterad. Fint hantverk och i mitt tycke oftast träffsäker närvaro i bilderna där en del prickar extra rätt, men det kan delvis ha att göra med att det är folk jag känner eller har känt. Samtidigt kan jag känna en distans, den distans som ibland uppkommer i en redigerad porträttateljé. Men se bilderna om du har möjlighet. Det är kvalitet! Det här är dessutom porträttbilder man skulle kunna göda den pågående analog-digitala diskussionen med. Merparten är filmfotografi men printade digitalt av Bildformatet i Uppsala. Så nånstans har bilderna klivit över floden. Och det ska i sanningens namn sägas att de här printarna klår det mesta.

Men det får nog bli ett besök lite senare. Ryggar i all ära men det var bilderna jag ville se.

En dokumentation 2004-2024.

Jag är inne på sluttampen av ett mer än tjugoårigt projekt: konstnärer-publik-händelser-möten, en dokumentation av Uppsala Konstnärsklubb 2004-2024.
    Montera bilder, med tilltagande skrivkramp försöka få till nån slags ledsagande text. Finputsa ett bildspel och allt som oftast drabbas av den där "gör om-gör rätt"-rösten. (Så tänker man att det är väl ingen j-vl som ser att det klickar på en sekund i en övergång. Eller gör de?)
    Spontanporträtt-porträtt som är tagna i stunden i befintligt ljus och en spontan överenskommelse med den fotograferade. En del har jag som sagt låtit printa.

Hursomhelst, på lördag blir det utställning. Spontanporträtt och bildspel. Galleri 2 Walmstedtska gården i Uppsala . Alla använda bilder har digitalt ursprung och ser man det inte annars så ser man det nu. Den enormt snabba utvecklingen inom digitalt fotografi. Vem minns till exempel en Sony Mavica idag?
    Samtidigt i denna vånda dyker frågan upp, hur mycket ska man retuschera? Digitalt foto drabbas ju sällan av dammkorn eller andra brister i negativen. Eller ska bristerna i bilderna få hänga med. Som tidsmarkörer för hängivna fritidsfotografer. Nån trycksak lär det inte bli, då hamnar ribban på en annan nivå.

Istvan Varga, skulptör.

Hospitalet

I ett litet meningsutbyte häromsistens dök det upp minnesbilder från en tid när jag jobbade extra på Ulleråkers sjukhus, ett av alla stora mentalsjukhus som lades ner på sjuttio och åttiotalen. Nu har jag många andra bilder från Ulleråker. Här trycker jag grafik när andan faller på, här arbetade jag - Både bildsal, musiksal, drama och hela särskoleenheten var lokaliserade där i den gymnasieskola jag tjänstgjorde i sexton sjutton år innan jag blev friherre. Nu finns det en hel del andra verksamheter där, bland annat ateljéer för konstnärer, författare och andra kulturskapare.
   Huvudbyggnaden är anslående. Den kallas för vingmuttern. För att förstå det ska man helst se byggnaden ovanifrån. De modernare byggnaderna är nu rivna, till förmån för i huvudsak nybyggna bostadsrätter, känns mönstret igen? Om jag inte missminner mig var det till vänster om granen, i fönstren där det lyser som jag oftast  tillbringade min arbetstid, mestadels  dagtid (även om ett och annat inhopp på kväll och natt plussade på kassan lite extra).

I några salar håller Uppsala Konstgrafiska verkstad till. Just nu är estetelever från Viks folkhögskola där och trycker högtryck. Och i korridoren, en sinnebild för allt vad sjukhusvård innebär, hänger trycken på tork

Trots att jag är sällsynt bekant med miljön blev det litet av ett återbesök i  dåtiden, mycket beroende på att jag tittade in på Medicinhistoriskt museum som också ligger inom det gamla sjukhusområdet. Värt ett besök om man har vägarna förbi. Bortsett från en imponerande samling av gastuber, rör, slangar, apparater och verktyg, med betoningen verktyg finns också en ganska ny museiavdelning som handlar om psykiatrin. Välgjord och speglar inte bara psykiatrins utveckling också sjukhusets utveckling från att vara en liten värld i sig, med trädgårdar, köksträdgårdar, växthus, verkstäder med mera, till en lite mer modern syn på psykisk ohälsa.

Det finns mycket bild och konst skapat av de då intagna. Bland andra Augusta Strömberg som är aktuell med en utställning på Bror Hjorts museum här i stan.

En av de mer namnkunniga patienterna, han syns  näst längst ner till höger, Gustaf Fröding. Patienterna fotograferades  så klart, allihop.

I det avslutande rummet ställs en relevant fråga till  framtiden.

Femtio år senare och det som rinner bort förbi horisonten.

Den här bilden dök upp i mina mappar som ett slags memento mori. Att det mesta redan är gjort. Det är nu inte jag som är fotograf. Fotografen sitter i mitten, han med blockflöjten. Han är egentligen basist och efter det att den här bilden fotograferades nån gång i mitten av sjuttiotalet startade han sin karriär som fotograf med produktfotografi som specialitet och levebröd. Och alla allvarsamma herrarna gick vidare åt olika håll.
   Historien är den att tio ynglingar, i en fuktskadad källarlokal startar ett musikkollektiv och tillika skivbolag. Kompletterande kompetenser skulle man kunna säga. Från vänster, en vissångare och gitarrist som senare doktorerade på Olle Adolfssons musik och  senare studerade ljudets inverkan på upplevelsen av olika miljöer, på nåt sätt jag inte riktigt har koll på. Den andre gitarrristen gjorde karriär som musikproducent och aktiv musiker, mannen bakom Cornelis Wrejsviks Sommarkort och Monica Zetterlunds Under vinrankorna och en hel massa andra grejer. Knäsittande saxofonist är undertecknad (tänk vad ung och söt man kunde vara upplyste mig en närstående med en viss återhållen sarkasm), strax ovan en inte helt okänd musikfixare och senare tryckeriägare, numera boende i Gnesta. Som sagt, en fotograf och basist, därefter en läkare och såväl inbiten som framstående och framgångsrik fritidsmusiker, en trummis journalist, producent och mannen bakom ett av Sveriges Radios stora scoop, det om självdöda djur i hund och kattmat, det som på nåt sätt hängde ihop med galna kosjukan. Och en hel massa annat. En trubadur och livsnjutare som hamnade  i Grekland. En basist till, kompositör och pianist som la instrumenten på hyllan och lever ett gott liv. En trumslagare och tillika röjdykare i det militära, en av de batterister som spelar trummor, inte slår på dem, som borde fått mer uppmärksamhet kan man tycka. Och allt det här sker i en tid som är fullständigt analog. Revox rullbandspelare, vinylskivor. Nikon F och tri-x. Those where the days. En detalj i vänstra kanten av bilden; även om det bara var tio personer behövdes präntade ordningsregler.

(Vi hade roligt och vi stod med fötterna på startlinjen. Och även om man inte ägde världen så var det väl nånstans ditåt i alla fall.)

bild copyright : S Ekendahl.

Roine Jansson, arbetarkonstnär

Roine Jansson är målare, med en fot i gruvan och arbetslivet däromkring. En konstnär som verkar i konstnärer som Albin Amelins efterföljd. Vi pratar om konst, om Jean Hermansson, om arbetarbilder som verkar vara en bristvara och en massa andra grejer. Roine målar stora saker. Han har djupdykt i Nordfrankrikes arbetarkvarter såväl som i Gruvan i Dannemora. Se gärna hans bilder på Galleri Ett i Uppsala. Och Eva Hesslows fina tuschbilder på Galleri Två. Bättre blir det inte.

(Det blev digitalt den här gången, men Nikon F fick jobba den också. Får se vad det blir av det.)