Lite musik är alltid trevligt

Två unga musiker, nyexade från Musikhögskolan.  Morgan på gitarr och Kalle på trumpet. Soft med jazz och folkviseklang. Anar man inte ett litet, litet arv från Jan Johansson. Och trumpeten klingar lite grann som Jan Allan. Tillsammans med Anna Larsson är de en trio. Som med ungdomlig överlevnadsförmåga spelar sig igenom en sommar. Här lirar de på ett räkfrossehak i Grebbestad. Publiken är välvilligt inställd.

( Väldigt många fotografer, ofta av den professionella sorten hävdar gärna att kameran och tekniken inte spelar någon roll. Nja, jo. Visst är det så...fast. Nog spelar utrustning och tekniskt kunnande en hel roll. 
Fuji xpro1 eller vad den nu heter. Svartvit jpg, inställningar enligt bloggare Björkbom funkar nog bra. Helt manuellt. Skärpedjup som förhoppningsvis ligger rätt. Alltså ungefär som man gjorde förr i tiden.) 

Sommarmelankoli

Som den alltid infinner sig i början av augusti. Något har hänt med ljuset. Solen står lägre mitt på dagen och skymningen kommer tidigare. Jag registrerar. Luften är annorlunda. Tempot går ner. Det blir en långsamhet i allt. Är det nu året står och väger? Ett par dagar till och det rullar vidare. Sensommar, höst. Mörkret. Att stå emot. 

( Man kan tro att sommar och semestrar är fotografins förlovade tid, och jo, ja visst är det så. Men det kan också vara en avkoppling från allt vad bildtänk heter. Och. Så nu. Tankarna sätter igång, bildhjärnan går i gång. Återkommer.) 

Diagonal

Ute på kobbarna. I ett  horisontellt landskap behövs något som bryter. Så jag stuvar med ett par diagonaler i båten. Och gör olika prov för att se vad som kan tänkas hända. Visuellt alltså. Med vindens hjälp blir det dessutom en rörlig skulptur. Vilket jag inte tänkt på.

Hittat i spenaten

Ja, egentligen ville jag lägga upp lite häftigt gatufotografi, lite bilder om grabbarna från Afghanistan eller nåt ditåt, men sanningen är att det är snart en månad sedan jag vistades på en gata. Det får bli lite djupdykningar i spenaten. 
Spenört är lite grann av en karaktärsväxt i ostkustens strandängar och lundar. En umbellat, ett makrokosmos värdigt en Harry Martinsson. Så här ser den ut innan den slår ut. Inget märkvärdigt med det. Den är vad den är helt enkelt. 

( Idag noterade jag att kommentarerna i gruppen Gatufotografi har blivit mer nyanserade, mer utförliga, att det finns en uttalad vilja att försöka förklara en kritik. Det tycker jag är väldigt roligt.) 

Rosa Alba,förgängligheten och lite annat

Jag har nu vistats nästan en månad på ön. Och vi har gått in i juni. Det är ett par veckor kvar till midsommar. Rosa alba går nu i blom. Det gäller att hänga med. Hon är snabb. Går in och lika snabbt ut. Men hon håller för en bild. Denna, trädgårdens mest förgängliga och samtidigt sensuella blomstervarelse. Med en oförglömlig doft. Med rötter i Samarkand, Shiraz, i de länder från vilka rätt många unga människor på inte alldeles enkla vägar tagit sig hit för ett möjligt nytt liv. Men Rosa alba står här redan, ooch henne utvisar man inte. Den svenska bondrosen med rötter därborta. Så fick jag det sagt också.

Ser massor med bra bilder bland bloggarna på FS. Och många bra frågor ställs. En fråga-tanke dyker upp om Galleri FS och hur man blir representerad där. Förvånansvärt många skickar in bilder som, efter vad som meddelas, ofta visats i samband med synnerligen bemärkta och välkända fotografer. Vilket i och för sig kan vara en kvalitetsstämpel, dock inte alltid per automatik. Men åtminstone tillräckligt för att uppfatta att det finns en skillnad i hur jurygrupper arbetar. Och kanske också hur det skiljer sig över tid. 

Jag törs inte påstå att FS juryn har fel i sina refuseringar men det är ganska tydligt att om man jämför de refuserades oèuvres med vad som visas i galleri FS, finns en uppenbar skillnad i bilder och bildtänk. Hur och om bilderna överhuvudtaget har något att berätta och på vilket sätt de i så fall berättar. 

Det är ganska tydligt att idag, sett i generella termer är faktorer som skärpa, teknik och  vad man ser omedelbart viktiga kriterier. Lite slarvigt utttryckt. En bild på ett vackert motiv, inte nödvändigtvis en uggla, superskärpa. Komposition som med lite god vilja uppfyller de uppsatta konstnärliga ambitionerna. Ett gott i hantverk i efterbearbetningen behövs också. Och det ska naturligtvis helst vara digitalt.

Och då kan man naturligtvis ställa frågan, vem är intresserad av ett sådant consensus?

Ja, först som sist, branschen så klart, den som tillhandahåller tekniken. Men, det är nog inte så enkelt. Det kan också handla om en inställning till bilden som en yta. Bilden utan direkt djup. 

Jag tänker ofta på begreppet ”humanistiskt fotografi”. Nja, det är väl svårt att plåta ugglor på ett humanistiskt sätt. Men. De som känner sig lite förfördelade plåtar vare sig ugglor eller andra fän. De plåtar människor. Och de gör det uppenbarligen och vågar ställa frågor i sina bilder. Om man nu har mod och tid att detaljstudera deras bilder och våga lyssna lyhört med ett känsligt öga på bildernas berättelse,

Det kanske är så att de som har en fot i den analoga myllan har ett annat förhållningssätt till fotografiska bilder. I det analoga finns, oavsett motiv, ett avvaktande förhållningssätt. Att man i någon mån gör bilden innan exponeringen. Idag görs bilden ofta efteråt. (Jag vet att vi såklart gjorde en hel del arbete i mörkrummet och det är såklart efterarbete det med.)

 Jag har vid flera tillfällen fått frågan om jag vill ställa upp i olika jurysammanhang men numera vis av erfarenhet, senare alltid ibland med viss tvekan trots allt, tackat nej. Min erfarenhet är att jurygruppen arbetat utifrån just ett consensus, man håller upp ett finger och känner vart det blåser. Man gör en tyst överenskommelse utifrån gruppens egna preferenser. Det är väldigt subjektivt. Att välja ut till en salong eller galleri skiljer sig dock mycket från att sitta i en antagningsjury till en utbildning. Det är väsentligt svårare då man måste ta hänsyn till flera parametrar. Kunnande, uttryck, vilja med mera. Vid betygssättning handlar det i stället om att väga prestationen mot olika utsatta betygskriterier.
De som säger att det handlar om ett subjektivt tyckande har nog ganska alldeles rätt.