Wij zin 17

Kolla in den här:

https://youtu.be/oHR4M_1gjJM

Johan van der Keuken, en sjuttonåring fotograferar sina sjuttonåriga kompisar. Nånstans mellan spontanporträtt och dokumentation. Kan det bli bättre? Men samtidigt är det här historia. Inte bara fotohistoria utan också historien om bildens devalvering. Görs såna här bilder idag? Tveksamt.

Och vad övrigt är, visst är det roligt för farföräldrar att fotografera barnbarn. En inte oviktig dimension i fotografi. 

Fuji Xpro2 35/1.4. Lite svartvitt pyssel.

Att umgås med en bild

Under ett par veckor har jag umgåtts lite extra med ett par bilder. Inte för att knäcka koden, eller att överlista bilden. Inte heller för att hitta alla fakta, metadata om bilden. Utan mer av att sjunka in i bilderna, ungefär som man ibland kan göra inför en målning på ett museum. Som Rembrandts kökspiga på Nationalmuseum. Den räcker som den bild den är. Den lilla målningen blir inte bättre för att historien runt blir synlig.
   Jag såg ganska snabbt att bilderna, och andra bilder i mitt närmedvetande ofta handlat om barn som leker. som till exempel de här pojkarna som leker med en hund på torget i staden Piran, en slovensk idyll vid Adriatiska havet.

Bilderna, en av van der Elsken och den andra av William Klein har uppenbart också något gemensamt i att det handlar om barn som leker. I van der Elskens bild ett ögonblickets negligerande av fotografen i rummet, i Kleins bild med högsta möjliga medvetenhet om fotografen.

I kleins bild är det särskilt luftgitarristen som centrerar bildens berättelse, men utan flickan nere till höger, hon som med barnslig överdrivenhet poserar, hade bilden varit ganska platt. Det är kanske så att när flera saker i en bild pekar åt samma håll, som i ett ackord, går bilden också åt rätt håll. Och bildens ögonblickliga dramaturgi, konflikten mellan pojken som subjekt och flickan som självvalt objekt. Där de andra barnen är figuranter.
  Annorlunda är det i van der Elskens bild. Rörelsen, skrattet, koncentrationen som ett ögonblick senare är en hög av skrattande armar och ben. Tror jag. Så kan jag läsa den. Och jag kanske stannar vid det upplösande skrattet. Och hoppar över sånt som att bilden med allra största sannolikhet är fotograferad med en Rolleicord och att Nederländerna, Eds hemland, det året drabbades av en översvämmningskatastrof utan dess like. Eller annan metadata och bakgrundsfärg.
   Jag tror att fortsatt djupläsning av bilder kan ge något till det egna förhållningssättet inför egna och andras fotografier. Inte alltid redovisningsbart, men det var inte heller det som det skulle handla om.

Och för er som inte kikar så mycket på Yotube och vad en hungrig fotograf kan hitta där kan kanske den här länken kan vara nåt i brist på sysselsättning. Nån som bläddrar i en annan takt än man själv dock. https://youtube.com/playlist?list=PLC3puH5_xmYyHSuYUDbLwvgBN_UmQjR7e

När hon precis skulle till att blunda

...så satt blixten som en smocka i rummet och hon fick finna sig att blunda sig genom morgondagens lokaltidning. Snopet. Här hade man gjort sig fin tillsammans med de andra Hemsystrarna. Jubileum? Årsfest? Ja, inte direkt klackarna i taket. Städat, kaffe och nypressade förkläden. Och är det tulpaner på bordet, eller? Vem som är fotograf är förborgat, men det är väl inte den där bilden man vill bli ihågkommen för. Varken fotograf eller blunderska.

En hittad kliché troligen från em mindre landsortstidning. Inga metadata mer än en blyertspåskrift på baksidan, just Hemsystrarna. Årtal oklart, det finns inget att gå på. Hemsysteruniformen är nog i sig rätt tidlös dessutom.
   Klichéen är fotograferad i släpljus för att det ska gå att se bilden positivt. Det svarta är egentligen blankt och de delar i bilden som är högst upp. Det vita är försänkningarna i plåten. När plåten färgas in lägger sig tryckfärgen på de högsta partierna. Så kallat högtryck eller boktryck som det också kallas. Eftersom klichén är plan skvallrar det om att den är tryckt på ett mindrer tryckeri med arkmatad press. Kanske en Heidelbergare? Bilden är anpassad för tvåspalt och tidningsformatet är med yttersta sannolikhet broadsheet, dubbelt så stort som dagens förhärskande tabloid.

Det gäller att ha ordning på ögonlocken när fotografen kommer.
   

Minnet har en egen scanner

Minnet har sin egen scanner. Eller är det själens negativpärmar där bilder oförmodat dyker upp. När tog jag den bilden? Var och varför? Fanns det överhuvudtaget något genomtänkt uppsåt? Troligtvis inte. Och många "höftskott" är och var inte planerade. Men är å andra sidan heller  inte den ström av bilder där man på modernt sätt vid datorn väljer ut eventuella godbitar. Nej, bilder på ett 36 exponeringars negativark med bortåt femtio år på nacken är något annat. Historiens berg och dalbana, tidsavståndet ger en patina men ställer också frågor. För du har såklart dina egna negativark och din egen historia, eller hur?

Men trots det privata är det inte frågan om massbilden. Dels att begreppet inte fanns, dels att publiceringen i princip saknas, och saknades redan då. Det är det privata minnets bilder, möjligen igenkännbara av några få. De som var där i den tiden.
   Men kan någon idag, som inte känner berättelsen utläsa något? Som kan tolka bilden i något slags övergripande sammanhang?
När den privata bilden blir allmängiltig, igenkännbar. Tål att tänka på.
    Och apropos det ruffiga i den tiden. William Klein, Ed van der Elsken och många, många fler. Kärleken för pressad Tri-x och jämförbara filmsorter. Mycket korn och svärta, inte bara för att bemästra otillräckligt ljus utan just det att tiden förstod att manéret var något mer, ett sätt att berätta. Ett förhållningssätt.

( Bröder. Troligen fotograferad med en Pentax spotmatic 28mm Tri-x 3200ASA enligt negativarket.)

William Klein, en gång till

Ed van der Elsken hänger liksom i samma härad som William Klein. Inte bara i innehåll utan också mycket i formen. Det rejält ruffigt svartvita. Det som William Klein utvecklade mer eller mindre i smyg på nattstängda redaktioner, Vogue Harpers Bazaar. Där fanns kopiatorer där man kunde köra svartvita kopior och få fram en rejäl svärta. Ruffigt som sagt.
Det här med det som i en tid kallades hård kopiering med pressad Tri-x som utgångspunkt och hårda papper kunde man då, om man inte hade en schysst kopiator, men i stället en hyfsad reprokamera i grannskapet att tillgå, och då talar vi om pjäser på dryga hundra kilo. Hade man då dessutom en uppsättning olika raster med olika täthet var lyckan gjord.
  Det svartvita hårda manéret som dyker upp i sextiotalet är kanske inte bara ett resultat av en teknisk möjlighet, och en övergång från traditionellt tryck till möjligheterna med allt som rör offset-tryck. Att gå från traditionell klichéframställning till fotografisk repro med ortochromatisk film och offset är en nära nog lika stor revolution som när man går från traditionell offset till det som vi benämnde computer assisted design och desktop publishing. Ungefär där vi är nu.

   Men vad är det som hände i bildflödet? Varav denna fascination för det hårt svartvita, ja rent av det som kallas för bitmapp, punktuppbyggd eller streckoriginal. Ajöss halvtonsoriginal. Ajöss mjuka kopior med ett omfång i "paritet med de allra första TV-skärmarna". Välkommen in svartvitt och då menades det svartvitt och inget däremellan. Nåt som börjar odlas i en tid av Swinging London, men också, som en parentes, med tydlighet i Blue Notes skivutgivning där det svartvita hårda maneret blir ett slags varumärke. Och säg den amatörfotograf som inte någon gång läste Pär Lundqvists bok Fotografik. Och mixtrade lite med lithfilm och andra tricks i mörkrummet. Men även fotografer som bidrog med material till fotografiska årsböcker, de entusiastiska och hängivna amatörerna och  semiprofessionella pysslade gärna med det rena svarta och vita.
   Vad var det en reaktion mot? Mot pictorialismen? Nej, knappast. Ett mer pictorialistiskt manér än fotografikens svartvita är svårt att föreställa sig.
En orsak till manérets popularitet var affischkonsten, och affischen som kommunikation för allehanda rörelser, inte sällan på vänsterkanten. Ett streckoriginal på genomskinlig film gjort med reprokamera och sedan applicerat på en screenram med ljuskänslig filler. Exponering och urtvättning. Sen kunde man trycka så många man orkade. Silkscreen var liksom den tidens grafiska medium. Enkelt, billigt, demokratiskt.

Här blev det en utvikning från ämnet. Får väl återkomma till van der Elsken och William Klein igen.

(Lite lek och tidsfördriv i datorn. Emma har inte blivit utgiven på Blue Note. Men skulle kunna blivit, i en annan tid kanske.)