Man lär sig

Jag råkade på ett objektiv härom veckan. Även om förnuft och plånbok säger no no till nyheter i kamera-arsenalen så blev det ett Nikkor 35/2.8. Inget märkvärdigt, trodde nästan jag hade ett redan. (Har haft visade det sig.) Tekniskt sett har jag det redan i och med ett 24-75/2.8 visserligen dedikerat till digitalt foto, men den här gluggen är analog om uttrycket tillåts. Och så klart fullständigt onödig. 
   Bilder från Skeppsholmens folkhögskola i början av nittiotalet, alla fotograferade med 35 mm. Den övre beskuren till, tja nånstans runt 70mm. Någon lärde mig en gång i tidernas begynnelse hur en förstoringsapparat fungerar. 
Det är inte blixt rätt på här utan en rätt stor byggstrålkastare som är ljuskälla, som dessutom ger lite extra värme i lokalen.

Bygga båt måste man nog lära sig handgripligen, Youtubeklipp och instruktioner går nog bort. Det är också en massa muskelminnen som behövs, och en öppenhet för improvisationer och kreativa lösningar om än "ritningen" är tydlig och klar. Om läraren är i en skola, eller eleven är en lärling kanske inte spelar så stor roll. Lära handlar mycket om att härma, göra likadant. Med tanke, intuition, muskelminne och övning. Massor av. 
   Det är nog så med mycket. Fotografi inbegripet.

Den nordiska traditionen att bygga klinkbyggda båtar är upptagen på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv sedan december 2021.

Hitta grejerna

Fler än jag har nog lyckats samla på sig en hel del mer eller mindre användbara grejer. Det kan vara idé att gå igenom förrådet av kameror och objektiv. En del hamnar så klart i vitrinskåpet men en del är, trot eller ej i högsta grad fungerande. Som till exempel ett  Nikkor 105/2.5 som fortfarande fungerar alldeles utmärkt. Fullständigt manuellt och följaktligen ljusår i från allt vad pre-capture handlar om. All den stund som den sitter skruvad på en NikonF med photomicsökaren.  Så även Micro-NIKKOR 55/2.8, manuellt macroobjektiv som fortfarande levererar. Idag inbjöd landskapet till analogt fotograferande. Atmosfärisk dramatik, hårt ljus i ena stunden, regntungt i andra stunden. 

Bilden ovan tagen idag med Xpro-2 och 23mm/1.4. Lite plus-x simulering.
 

 Gamla objektiv levererar ofta sånt som idag är oönskat. Abberation, kantoskärpa och vinjetteringar, till exempel. Sånt som i vissa fall kan ses som kvaliteter i bildberättandet, på samma sätt som ett grängat papper eller en speciellt mjuk blyerts kan göra det.
   Det ofullkomliga bidrar till berättelsen, det ger ofta det skav som triggar. Det perfekta är sällan mer än perfekt. Karaktär kan kanske beskrivas som en dissonans. Där tekniska brister till och med kan ses som en komponent i ett kontrapunktiskt berättande. Tål att fundera vidare på. 

  Landskapet inbjöd till lite fotografering med ett kort tele, oklart varför. Ekipaget idag, som sagt en NikonF med photomicsökaren och 105/2.5. Framkallning om ett par veckor kanske.

Fotografi i en mer oskuldsfull tid

Den här bilden  föreställer ett av de tre kärnkraftverken i Forsmark, Norduppland, fotograferat nångång 1974-75 eller kanske rent av lite senare. Och det är väl inget särskilt med den här bilden, bortsett från att ett kärnkraftverk på den tiden var en rätt öppen plats. Inget större problem med att traska runt med en systemkamera hängande runt halsen. Skillnad mot i dag då det minsta surr i luften sätter igång alla alarmklockor. Hursomhelst, cyklar och en scooter med ett sånt där vindskydd, när såg man ett sånt senast?
   I skrivande stund är Forsmark 3 ur drift för en mer omfattande reparation än den vecka som var planerad, tre och en halv månad är prognosen. Ett rätt stort avbräck i levererade Terrawatt-timmar. Och Forsmark 2 planeras nu att kallställas, stängas av. Anledning, det blåser mycket, vattenmagasinen är fyllda, det är ganska varmt  och solkraften levererade rätt hyggligt under sommaren, energieffektiviseringen slår igenom snabbare än trott. Det är för tillfället inte lönsamt att driva tvåan. Energiförsörjning är inte någon altruistisk verksamhet, det är pengar. Inget annat.
    Om det inte blåser nu då? För det första blåser det nästan jämnt, nånstans. Om det inte blåser har man vattenkraft. Sparad energi redo att plocka ut när den behövs. Att det blåser innebär att man kan spara på de energislagen som man kan spara på, vattenkraft, kärnkraft som vi kanske får dras med ett tag till.

Nu blev det här kanske lite politiskt, energi eller miljöpolitiskt och då får det väl bli det. Fotografi och politik har gått hand i hand sen mitten av 1800-talet.

(Bilden som inte är speciellt bra varken tekniskt eller berättande tjänar kanske sitt syfte ändå. Jag borde nog dammat av den lite noggrannare. Nikon F ett 28mm och Plus-X.)

Fotografi–en vit månad

Inte bara kroppens alla inre organ kan behöva en semestermånad då och då. Även fotografiögat kan behöva vila. Måla mera istället...

Men lite pyssel med Nikon F (apropos och inspirerat av Björkboms inlägg) kan inte låtas bli.  För något år sedan skaffade jag en Nikon F med Photomicsökare. Skälet var av ren och pur privatnostalgi. Det kan vara så med bilar, båtar, kameror med mera, markörerna i livets skeende så att säga. Min sjuttiotalets Nikon som jag dumt nog lånade ut till en god vän gick i kras efter ett fritt fall om tio meter minst och direktträff med en skärgårdsklippa. Inte ens Nikon F klarar det. Även vänskap sätts på hårda prov. Men det är historia.

Man kan med viss fog fundera över hur man tänkte när man konstruerade Photomicsökaren för det är onekligen en klump som inte tillför så jättemycket vad gäller ljusmätning eller annat. Den är sällsynt oprecis, ungefärlig är en mild underdrift. "5.6 och 1/125" är både snabbare och mer exakt. Eller en lös mätare. Jag använder ofta en app, Pocket light meter och precis som förr i tiden, man mäter och ställer in i vetskap om att ljuset ändrar sig inte så särskilt mycket, ett steg på bländaren hit eller dit om så behövs. 
   Nåt som kameranostalgiker nog har upptäckt är att sjuttiotalets ESR-kameror ofta drevs med ett eller två små kvicksilverbatterier med 1,35V spänning. Kvicksilverbatterier är numera förbjudna och ersättningen silveroxid eller lithium leverar högre spänning, 1,5V nåt som stökar till det i ljusmätningen. Den här frågan har nog varit uppe på FS tidigare, hur kompenserar man den högre  spänningens inverkan på ljusmätarens utslag. Hur många bländarsteg och så vidare? Hur man gör en ickefråga till något viktigt.
   En annan grej som analoga nostalgiker ibland får ta hänsyn till är att dåtidens kvicksilverceller hade omkastad polaritet i förhållande till själva cellens yttre skal (bland annat Pentax spotmatic-modeller). Den som vill använda ljusmätning där får förutom spänningskompensation också finna sig i att mätaren visar "baklänges", minus blir plus och omvänt.  "Sunny 16" är även här bättre.
En annan olägenhet är att Photomicsökaren inkräktar på utrymmet för filmframdragningsspaken. Men som sagt, nostalgifaktorn är svår att runda. 

Om nutidens pictorialism. Reflektion.

Tänker man på pictorialism är det väl 1800-talets fotografiska  försök att ernå samma betydelse och status som stafflimåleriet.

Finns det pictorialistiska synsättet på fotografi än idag. Ja, sannolikt även om dagens fotobilder jämförs  på ett annat sätt. Inte med konstmåleriets form och utförande, utan mer som i konstmåleriets förväntade innehåll och berättelse. Eller egentligen i sin egen form– den högupplösta knasterskarpa bilden som bara tillåter en läsning. Och då är det alltså inte avantgardets uttryck utan mer, det lite oförargliga berättandet som finner sin form. (Det här inlägget har stått i skafferiet ett tag om uttrycket tillåts.)
  Så tänkte  jag alltså när jag tittade på SM i fotografis resultatbilder. (se länk på FS huvudsida.) Normen tycks vara det vackra, det högupplösta knasterskarpa. Det sentimentala eller det allmänt sett väldigt emotionella.  Så ser dagens bildberättelse ut i den mån bilderna inte är rent sakligt redovisande. Ganska nära den verklighet vi lever i och läser om men som vore de i ett helt annan berättelse. Det finns som sagt en hel del undantag, men mainstream är kanske ett uttryck för den ibland, i vissa kretsar omhuldade tanken om någon specifik svensk melankoli som genomsyrar bildkonst i synnerhet och kultur i allmänhet. Då är det dags att lite smått frondera. I de här frågorna är vi farligt nära den punkt där en oförarglig nationalromantik övergår i en nationalromantik med bestämda mål och syften, inte sällan av mörkbrun karaktär.
   Bortsett från en sådan irriterande politisk synpunkt, finns kanske en annan bäring här. Den digitala pictorialismen som den uttrycker sig idag, och lite avlägset, också i samklang med de  ofta lite krystade diskussionerna om hur man bäst kalibrerar, profilerar, etc, etc kameror, skrivare, skärmar, ja bara fantasin kan sätta hinder för vad som behövs skruvas på för att få ett resultat bättre än någon annat. Teknikaliteter krokar arm med berättelsen skulle man också kunna säga.  Så kan man tolka dagens superexakta exponeringar.

Nu kan det här så klart låta lite gnälligt. Man gör väl de bilder man vill. Skapar det man skapar. Men så kommer den där lilla jävulen in, publiceringen. Och det är då den privata bilden med sina tankar görs till någon annans. Och vi vet inte alltid vilka mekanismer och syften som ligger bakom en publicering. Är det möjligen det basala; att bli sedd. Eller är det att bli uppskattad lite mera, på en kommersiell arena där att bli sedd är lika med en inbetalning på bankkontot. Inget fel i det, inte på något sätt. Men visst är det bra om vi är öppna med vad som sker. Och vilka syften vi har och vad som kan rymmas  inne i den lilla ruta som kallas bildutsnitt.

(Bild. Inte dagens mainstreamskärpa. Nikon F Photomic  24/2.8. Fomapan 200 i D76. Inläst som rawfil. Därefter omsorgsfullt rådbråkad och plågad i Photoshop.)