Lajva. Gruppfoto och historia

Året är 1996. Gottsundaskolan fyller tjugo år. En skola i ett miljonprogramsområde. En skola som öppnades i en tid där integration och blandning var ett honnörsord. 1976 var året. Långt innan kommunaliseringen av svensk skola. Långt innan privatskolorna och det vinstdrivande incitamentet. Långt innan experimenten med  läroplaner och betygsystem. Långt innan nyliberalism och långt innan nynazismen fick kostym och slips. När jag hittar den här bilden i negativpärmarna värmer det. Det var då det.
   Skolan fyller tjugo år och då ska det firas. Till att börja med maskerad, sen blir det multinationell och multikulturell mannekänguppvisning. Musik och mat från jordens alla hörn. Och en hel del tjo och tjim på alla de tungomål långt in i kvällen. Det var allt och det var tillåtande. Det var kul, helt enkelt.
   Min klass klädde ut sig till charterresa. (Bara det att vi gjorde det tillsammans!) Hon med bollnätet till vänster är min medklassföreståndare i rollen som hurtfrisk fritidsledare. Nummer tre från vänster föreställer resebyråns lokala representant (hon blev för övrigt senare journalist). Och, ja vart tog resten av de solbrända charterresenärerna vägen? Med solskyddsplåster på näsorna. Det gick nog hyfsat bra, eller mer än för allihopa. Det var ett skönt gäng om man säger. 

Gruppfoto är en genre i sig inom fotografi. Näst porträtt det viktigaste. Ett gruppfotografi låter sig göras  hyfsat enkelt jämfört med en oljemålning. Fråga Rembrandt eller Frans Hals om det nu ginge. Nikon FG 35/2.8 Tri-X säger negativarket.

Tiden är ett förunderligt ting

Kan det varit 1977? En skola i ett miljonprogrammets Sverige. Då hette skolämnet fortfarande teckning, inte bild som senare. Tre tjejer, hyfsat stolta över resultatet, att göra en förstoring av en liten bild med hjälp av rutförstoring.
   Och jag undrar så klart, vart tog ni vägen? Om ni ens finns. Ni var rätt kaxiga på nåt sätt, men goa. Bilden som minne. Och jag behåller allt fnas och damm i den här bilden. Det stämmer liksom med tiden. 48 år sedan. Tiden är ett förunderligt ting.
   (Miljonprogrammet ja. Som var både höghus och låghus som radhus men med det gemensamma att bostadsstandarden var vida bättre än det som föregick. Bilder väcker tankar. Men det får bli en annan gång.)

(Nikon F 35mm 2.8 Tri-X. Avfotograferat negativ med Valoi35 utrustningen. D800 och ett Vivitar 80mm macro, raw-format fungerar oväntat bra. Det går fort, och efterbearbetningen  går hyfsat snabbt med en funnen rutin.)

Man lär sig

Jag råkade på ett objektiv härom veckan. Även om förnuft och plånbok säger no no till nyheter i kamera-arsenalen så blev det ett Nikkor 35/2.8. Inget märkvärdigt, trodde nästan jag hade ett redan. (Har haft visade det sig.) Tekniskt sett har jag det redan i och med ett 24-75/2.8 visserligen dedikerat till digitalt foto, men den här gluggen är analog om uttrycket tillåts. Och så klart fullständigt onödig. 
   Bilder från Skeppsholmens folkhögskola i början av nittiotalet, alla fotograferade med 35 mm. Den övre beskuren till, tja nånstans runt 70mm. Någon lärde mig en gång i tidernas begynnelse hur en förstoringsapparat fungerar. 
Det är inte blixt rätt på här utan en rätt stor byggstrålkastare som är ljuskälla, som dessutom ger lite extra värme i lokalen.

Bygga båt måste man nog lära sig handgripligen, Youtubeklipp och instruktioner går nog bort. Det är också en massa muskelminnen som behövs, och en öppenhet för improvisationer och kreativa lösningar om än "ritningen" är tydlig och klar. Om läraren är i en skola, eller eleven är en lärling kanske inte spelar så stor roll. Lära handlar mycket om att härma, göra likadant. Med tanke, intuition, muskelminne och övning. Massor av. 
   Det är nog så med mycket. Fotografi inbegripet.

Den nordiska traditionen att bygga klinkbyggda båtar är upptagen på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv sedan december 2021.

Hitta grejerna

Fler än jag har nog lyckats samla på sig en hel del mer eller mindre användbara grejer. Det kan vara idé att gå igenom förrådet av kameror och objektiv. En del hamnar så klart i vitrinskåpet men en del är, trot eller ej i högsta grad fungerande. Som till exempel ett  Nikkor 105/2.5 som fortfarande fungerar alldeles utmärkt. Fullständigt manuellt och följaktligen ljusår i från allt vad pre-capture handlar om. All den stund som den sitter skruvad på en NikonF med photomicsökaren.  Så även Micro-NIKKOR 55/2.8, manuellt macroobjektiv som fortfarande levererar. Idag inbjöd landskapet till analogt fotograferande. Atmosfärisk dramatik, hårt ljus i ena stunden, regntungt i andra stunden. 

Bilden ovan tagen idag med Xpro-2 och 23mm/1.4. Lite plus-x simulering.
 

 Gamla objektiv levererar ofta sånt som idag är oönskat. Abberation, kantoskärpa och vinjetteringar, till exempel. Sånt som i vissa fall kan ses som kvaliteter i bildberättandet, på samma sätt som ett grängat papper eller en speciellt mjuk blyerts kan göra det.
   Det ofullkomliga bidrar till berättelsen, det ger ofta det skav som triggar. Det perfekta är sällan mer än perfekt. Karaktär kan kanske beskrivas som en dissonans. Där tekniska brister till och med kan ses som en komponent i ett kontrapunktiskt berättande. Tål att fundera vidare på. 

  Landskapet inbjöd till lite fotografering med ett kort tele, oklart varför. Ekipaget idag, som sagt en NikonF med photomicsökaren och 105/2.5. Framkallning om ett par veckor kanske.

Fotografi i en mer oskuldsfull tid

Den här bilden  föreställer ett av de tre kärnkraftverken i Forsmark, Norduppland, fotograferat nångång 1974-75 eller kanske rent av lite senare. Och det är väl inget särskilt med den här bilden, bortsett från att ett kärnkraftverk på den tiden var en rätt öppen plats. Inget större problem med att traska runt med en systemkamera hängande runt halsen. Skillnad mot i dag då det minsta surr i luften sätter igång alla alarmklockor. Hursomhelst, cyklar och en scooter med ett sånt där vindskydd, när såg man ett sånt senast?
   I skrivande stund är Forsmark 3 ur drift för en mer omfattande reparation än den vecka som var planerad, tre och en halv månad är prognosen. Ett rätt stort avbräck i levererade Terrawatt-timmar. Och Forsmark 2 planeras nu att kallställas, stängas av. Anledning, det blåser mycket, vattenmagasinen är fyllda, det är ganska varmt  och solkraften levererade rätt hyggligt under sommaren, energieffektiviseringen slår igenom snabbare än trott. Det är för tillfället inte lönsamt att driva tvåan. Energiförsörjning är inte någon altruistisk verksamhet, det är pengar. Inget annat.
    Om det inte blåser nu då? För det första blåser det nästan jämnt, nånstans. Om det inte blåser har man vattenkraft. Sparad energi redo att plocka ut när den behövs. Att det blåser innebär att man kan spara på de energislagen som man kan spara på, vattenkraft, kärnkraft som vi kanske får dras med ett tag till.

Nu blev det här kanske lite politiskt, energi eller miljöpolitiskt och då får det väl bli det. Fotografi och politik har gått hand i hand sen mitten av 1800-talet.

(Bilden som inte är speciellt bra varken tekniskt eller berättande tjänar kanske sitt syfte ändå. Jag borde nog dammat av den lite noggrannare. Nikon F ett 28mm och Plus-X.)