Kvaddad

På eftermiddagen ligger det en död bålgeting i ateljéfönstret. Bålgetingar är stora saker, man känner faktiskt vikten när man försiktigt lyfter den. Den har liksom krupit ihop i fosterställning som att hon på något sätt värjer sig. Hon är en, låt vara steril arbetare, getingar, humlor och bin  är matriarkat, en mycket  vanlig samhällsordning på jorden. Och jag undrar vad som hänt mer än det faktum att du förirrat dig in i den här inglasade dödsfällan vilket jag tycker är mycket tråkigt. 
   Bålgetingar anses vara snälla nyttodjur och när det brummar runt i trädgården associerar man gärna till  golden retreivers lufsande runt, lite planlöst så där. Vänligt och lite självupptaget sökande efter godbitar. 

Krolllijorna som blommar just nu har den där tunga kamferliknande doften som fotografiskt nog kan översättas till aningen underexponerat, kort skärpedjup med påtaglig oskärpa både här och där. D800 55mm macro, ett ”analogt” objektiv. Idag fotograferar man macro och skapar stackade bilder, med högsta möjliga tekniska kvalitet som kan göra en kamerafabrikant överlycklig. Det är väl inget fel med det perfekta, men missar man ändå inte lite av en poetisk dimension.
   

Analogt, digitalt, filmsimulering…

(och, inte minst Sesambild-metoden, anden i flaskan eller AI som det också kallas.) Ämnen dyker upp med rätt jämna mellanrum om analogt vs digitalt, och det mesta handlar nog om personliga preferenser, om argument för att uppdatera sin utrustning eller kanske rent av en fotografisk nyfikenhet. Det förnuftiga tänket är så klart att gå all in i det digitala. Det finns ingen kvalitativ anledning att inte göra det. Digitalt fotografi och dess teknik passerade den analoga gränsen för femton tjugo år sedan. Så varför hålla kvar vid det analoga? Och svaren på det torde bli högst individuella. Men att det finns en teknisk nyfikenhet, och ett intresse för sånt som passerat bäst-före-datum är nog den fundamentala kryddan. Sålunda äger jag en moped av märket Ciao eller Yashica om den vore en kamera. Den tar mig från punkt A till punkt B på ett i huvudsak tryggt och smidigt sätt. Naturligtvis vore det roligare att åka till ICA med en Puch Dakota eller en Crescent "raketarslet" den som jag så länge hett eftertraktat och som väcker beundran. På samma sätt tar min Yashica, om jag nu ägt någon, fullt tillfredställande bilder. Men en Leica väcker mer beundran.

Taffeln är bruten. Vi njöt av en av döttrarnas canelloni, kreativt byggd av färska lasagneplattor. Vinet som jag valde i en urplockad vinkällare var inte på topp. Lite för mustigt för att gifta sig med ricotta och spenat. Och vi diskuterar AI och alla tänkbara applikationer av det. Bild, musik, litteratur. Tentamina. Hjälpmedel i jobbet. Nån slags samstämmighet? Kanske ett i något nyktert betraktningssätt. Svärsonen gör en AI-musik på min hustru och trädgård. Musikaliskt nånstans i trakten av  Melodifestivalens bottensegment. Vad är det som saknas? Kanske någon form av kontrapunkt eller de där moll7-ackorden, ett dim-ackord som förädlar, eller irriterar det förväntade. 

Olika typer av fysiskt arbete (  Nu  ska det sägas att barngenerationen var synnerligen involverade i bärande och pusslande med Ölandstenarna.)

Vi ser en serie på Netflix "Tom Ripley", en svartvit historia bokstavligt, filmad, eller konverterad till svartvitt vem vet. Men det som slår en efter trettio sekunder är att om man är ute efter en femtiotals svartvitkänsla så är man alldeles oavsett väldigt långt därifrån.
 Bildutsnitt, klippning, klipphastighet, allt talar om 2020-tal. Och det är kanske meningen. Modern film med en modern syn på det där med svartvitt. 
   Så alla svartvita nostalgiker, det är inte bara korn och kontrast som gäller. Skicka en tanke till utsnitt, skärpedjup också. Och vad vi vill berätta.

Full stop. Over and out. För den här gången.

Baskerville. Inte hunden. Lite mer typografi och nördnivå.

I sånt som sorterar under begreppet ovidkommande kunskaper hör nog identifieringen av typsnitt hemma. Och vem behöver kunna skilja på en medievalantikva, en vertikalantikva eller en transantikva? Mina mediaelever, en gång i tiden tyckte i alla fall att det var onödig kunskap, ej värd att vare sig bekymra, eller ödsla kraft på. Och så kan säkert vara.
   John Baskerville (1706–1775) är inte bara känd för typsnittet Baskerville, som fått många uttolkningar sen det första gången 1756 satte sitt avtryck på ett pappersark. Och inte vilket pappersark som helst. John Baskerville utvecklade metoden att glätta pappret med varma järn, ungefär som när man stryker en skjorta. En sammanpressning av pappersfibrerna, ett aningen blankare papper som naturligt nog mötte trycktypen på ett nytt och annolunda sätt än det gängse förekommande lumppappret. Det fanns utrymme för mer exakthet. Typsnittskärarens alla små finesser kunde nu även nu ses av läsaren. 
   Och vad är nu speciellt med Baskerville, typsnittet alltså? (Det finns naturligt nog ett antal uttolkningar av det ursprungliga typsnittet.) Baskerville känns särskilt igen på två saker. Svansen på versala Q. Nu är versalt q milt uttryckt sällsynt i texter men gemena g har en typisk underögla som i Baskerville är öppen, bildar liksom nåt som ser ut som en liten släng. Gissa varför man benämner såna här g för glasögon-g. Men Baskerville är ganska brett, tar mer plats än till exempel Times. Färre ord per rad helt enkelt. Och bägge räknas till familjen transantikvor, alltså formmässigt nånstans mellan medievalantikvor och vertikalantikvor. En familj som lånar lite form och egenskaper från de bägge nämnda. Och det är väl här nånstans som medieeleven hoppade av tåget så att säga. Fast svårt att förstå är det inte. Häng på. Medievalantikvor har förhållandet tunn linje och tjockare linje diagonalt orienterat i Adobes Garamond inte så accentuerad men syns tydligt i gemena e. Den formegenskapen bidrar till att bokstäverna liksom rullar framåt. De har inte så stor skillnad i bredd i linjetjocklek vilket ytterligare förstärker den jämna läsriktningen. Garamond, uppkallat efter den parisiske stämpelskäraren Claude Garamond, han som lade grunden för ett otal medievalantikvor, alla stammande från ursprungstypsnittet. (Garamonduttolkningarna och alla andra är en källa för ett otal bloggar, och där hamnar vi lite väl långt från fotografi, typografisk överkurs kanske.)

Vertikalantikvorna, de strama eleganterna (här exemplifierat med Bodoni) är det sena sjuttonhundratalet, tidigt artonhundratal. Nyklassicism, empire och Giambattista Bodoni, formgivaren, megastjärnan från Parma. Känns igen från nutidens design och modepress. Vogue, Harpers Bazaar, Vanity Fair med flera. Älsklingstypsnittet, ofta i ohelig allians med Futura, den där strama sanserifen från tyska Bauhaus.
    Times som liksom Baskerville räknas som transantikvor, alltså typsnitt som lånar ur bägge familjerna, verikal och medieval.
  Och är vi nu nere på detaljnivå, titta på Jansons gemena a, den lilla knaggen på överdelen som associerar till kalligrafi, när en bredpenna tvärt byter riktning. (Om Jansons historia kan den som vill fördjupa sig här.)

Stilla dagar.

Det händer då och då att kvällarna blir varma och sydvästen mojnar. Då kan det, om andan faller på bli en tur ut till skären och en middag på klipporna som häromdan. Bekymmersfritt. 
   En geolog kan nog pricka in mineralet som meandrar vackert i hällarna.

Nu faller ett ihållande regn, vinden vrider på ost och det varnas för kuling. Båtarna är förtöjda som de ska med spring där det behövs. Det är ganska skönt i mörkret på ateljéverandan. Och osköna nyheter från Frankrike och valet där.

Fuji Xpro2 23/1.4 som råkar sitta påskruvad. Och kameran på fickan.

Mellanrubriker, hur gör man del2

 Det finns kanske en och annan som sitter med en äldre version av Adobe Design Standard 6 eller möjligen ännu tidigare. Och kanske drar sig för att gå in i InDesign eller Illustrator. Lite hög tröskel kanske och i alla lägen inte helt enkelt att förstå. Med all rätt, är man van vid att bilder alltid är uppbyggda av pixlar och den mesta texten görs i Word kan vektoriserade bilder och layoutprogram kännas främmande.
   En del fotobokstjänster exempelvis Blurb tar emot tryckbara pdf skapade i InDesign (eller QuarkXpress). Med lite typografiskt knowhow kan sådana produktioner ge ett lite mer proffsigt intryck. Nu startar så klart en sån produktion inte med att man sätter mellanrubriker, eller skapar olika styckeformat, men det är en del i arbetsprocessen. Och också att skapa ett arbetsflöde med förinställningar och inte minst, användbara kortkommandon. (Nåt man har stor nytta av i Photoshop med flera program.)

Att göra en mellanrubrik.
Efter att bestämt sig för det typografiska uttrycket, val av brödtypsnitt, rubriker, bildtexter, by-lines med mera infogar man en text i dokumentet. Markera brödtext och använd ditt valda typsnitt i den grad och med det radavstånd du tänkt dig. (Ställ in samma värde i inställningar ctrl+K rubriken stödraster. I mitt exempel 15 punkter.)
   I fönstret styckeformat (f11) högerklickar du på blädderlistan längst upp till höger och väljer nytt. Om markören står i det stycke du vill ställa in känner programmet av innehållet och ”fyller” så att säga i allt. Men kontrollera ändå att allt stämmer. Du ser i bilden härnedan att det finns två styckeformat, bröd u (bröd utan indrag) och bröd med (indrag).Man döper själv styckeformaten till något passande. I inställningarna , en diger lista att gå igenom men det mesta kan man hoppa över, skapar man ett av styckeformaten och passar på att skapa ett kortkommando (Viktigt, siffran ska vara från det numeriska tangentbordet.). Det andra styckeformatet för bröd skapar man baserat på det första men gör ett undantag, i det här fallet själva indraget, och ge det ett adekvat kortkommando. Kom ihåg att brödet alltid ska vara låst till baslinjen.
   Mellanrubrik som du ser i bilden är blåmarkerat och alltså det som gäller i det stycke markören för tillfället står i. I fönstret tecken ctrl+T ser du att i valrutan längst ner till vänster står det -13 pkt.  Mellanrubriken ska inte vara låst till baslinjen. Om värdet i rutan i det här fallet vore -15 vilar mellanrubriken på baslinjen så man ändrar värdet till -13 vilket ger en skillnad på -2, alltså en förskjutning motsvarande 2 punkter. Här gör man ett styckeformat, med kortkommando och relevant namn. Plustecknet till. höger om namnet indikerar att det finns en åsidosättning av styckeformatet, alltså något i det lilla stycket som inte stämmer med formatet ( i det här fallet en liten grej jag var tvungen att göra för att det skulle bli en visningsbar bild i den här bloggen).
  Intressant? Det finns förstås mängder och pyssel med inställningar och grejer att tänka på. Men allt är logiskt. Programmet följer snällt de typografiska konventioner, idéer och annat som du matar in. Om den typografiska konventionen säger att punktlista ska göras högerställd med röd stjärna i stället för punkt och inte låst till baslinje, eller vad du nu hittar på så gör programmet det. Bra va?

Så var det mötet på morgonens löprunda. Det är som vi bägge säger och tänker: V f-n glor ru på? Kameran i fickan.