Några tankar om vidvinklar och perspektiv

Att förklara skillnader mellan utsnitt, brännvidd och perspektiv är en grannlaga uppgift, något jag ofta erfor som lärare i fotografisk bild. Man kan naturligtvis fråga sig om det ens är nödvändigt att förstå, det blir väl bilder ändå om man så säger. Men det kanske hjälper och öppnar ögat hos en del fotografer om man konstaterar att vidvinkelobjektiv inte utvecklades för att komma så nära som möjligt. Tvärtom. Syftet var att komma så långt bort ifrån det tänkta motivet som möjligt. Med ett vidvinkelobjektiv var det möjligt att få med hela rummet även om avståndet var måttligt, vilket var en pluspoäng inte minst för porträttfotografer som då kunde hålla sig till en betydligt mindre fotoateljé. Och dokumentärfotografer som kunde få med hela handlingen från ett avstånd  som var rimligt och närvarande, landskapsfotografer som kunde få med betydligt mer landskap i en exponering och tack vare det förhållandevis stora skärpedjupet också kunde få med ett passande staffage i förgrunden.

Fotograferat med motsvarande 35mm, därefter beskuret till 50-55mm. (bilden publicerad tidigare)

Och framför allt. Ett vidvinkelobjektiv skapade ett utsnitt som var möjligt att beskära efter tycke och smak. Kanske för att uppnå en komposition med det hett eftertraktade gyllene snittet, eller för att skapa en accentuering av en bildens tänkta berättelse.
   Många fotografer, inte minst gatufotografer tänker att ett objektivs brännvidd, alltså utsnittet ska vara samma som filmrutan eller sensorns utsnitt. De fotograferna har kanske inte stått i ett mörkrum, inte använt beskärningsramen eller höjdinställningsratten på en förstoringsapparat. Idén om att objektivets utsnitt ska vara opåverkat har kanske bäring på Cartier Bressons förmodade påståenden om exponeringen som "the desicive moment" att fånga händelsen i sökaren och låta den stanna där. Gärna med en svart ram, vilken även i den gamla analoga tiden var jätteenkelt att simulera.  

Fotograferat med motsvarande 50mm därefter beskuret till ca 85mm (bilden publicerad tidigare)

Och perspektivet då? Som beror på hur nära flyktlinjernas sammanfallande med horisontlinjen ligger bildens centrum. Fler än en har säkert tragglat det här nån gång i skolans bildlektioner. I fotografi som sysslar med linser blir perspektiv mera en fråga om sfärer eller tunnformade perspektiv. Ju närmare man är motivet desto mer tunnformat blir perspektivet ungefär som ett tecknat tvåpunktsperspektiv blir mycket dramatiskt, och något vi sällan ser eller upplever. För över alltihopa råder ett par ögon som inte gör som vare sig det tecknade eller fotograferade perspektivet gör. Ögat ser en avbildning av verkligheten och är förhoppningsvis utrustat med ett intellekt som förstår hur det förhåller sig. (Ögats "brännvidd lär" ligga nånstans runt 75-85mm vilket går rätt lätt att undersöka i en laboration. Har skrivit om det förut.)
   När vi fotograferar, eller tecknar skapar vi avbilder av verkligheten som mer eller mindre överensstämmer med synapparatens tolkning.
   Det om det, sen återstår det etiska, moraliska, bildberättande dimensionerna i bild. men det får bli en  annan gång.

Om bilden som vardagsvittne och modet att förstå.

Glädjen i att komma tillbaka från växthuset med dagens skörd fordrar ett fotografi. Bilden som bevis. Och bevisar för vem är den första rimliga frågan, vilken får stå obesvarad.
   Men nu ska det egentligen handla om allvarligare saker, i den fotografiska världen vill säga. Världsläget, klimatet, kulturpolitiken kan få vem som helst att gömma sig under en sten. Men det får som sagt anstå, så är det sagt. 
    Två tankar har cirkulerat i huvudet idag. Det där med bildens magi och problemet med att analysera bilder, om det nu ens är ett problem. I min profession ingick ofta att försöka studenten, eleven att förstå sin egen reaktion inför en bild. Du gillar eller ogillar en bild, varför? De flesta studenterna värjde sig för tanken att dissikera en bild. Var inte känslan "good enough", varför stöka till det bara för att någon bildanalysguru  har viktiga tankar om en bild. Eller var upplevelsen så fragil att den inte tålde att betraktas?  Så kunde man tänka men i det här fallet var det studenten själv som skulle göra arbetet, med tillägget att det var fritt fram att närsomhelst plocka fram Barthes, Sontag eller någon annan guru ur rockärmen. Men det är du som gör analysen, och det är din egen. Ungefär så var förutsättningarna. Och ska det fungera var nog en klassisk analysmodell bra. Denotationerna, konnotationerna, det privata kontextet och bildens allmänna kontext. Så långt är allt frid och fröjd. Men sen kommer den där frågan, mer eller mindre oundvikligen, det där något mer. Är det en utveckling av ett privat minne? Är det fyndet av ett punctum? Eller är det något som inte låter sig beskrivas–bildens magi, något som nog ofta blir synligt i porträttbilder, ofta de spontana där ett ögonblickets relation mellan fotograf och objekt uppstår. 

 Bilden  på Britt Marie är tagen med en Pentax spotmatic och ett Takumar 85 mm. Jag hade en förkärlek för det där korta teleobjektiven. Det där med brännvidd, bildutsnitt som berättarkomponent kan nog utvecklas mer. Var Britt Marie finns  just nu har jag ingen aning om. Men det slog mig när jag häromkvällen slölyssnade mig igenom spotifytrådar och sånt som jag på något sätt haft nån anknytning till, nära eller ytterligt avlägset så dök Clas  Jansson upp med den här låten. En tanke, en erfarenhet som säkert delas av många. Livet liksom.  

Tankar runt AI

Nu är vi inne i augusti och i min värld står årshjulet och väger. Om en vecka rullar vi in i den mörkljumma delen av augusti med kräftmörker och nattliga bad i viken. Sen kommer september med sin klarhet som i skärgården också innebär ett väder och makroklimat som ligger ett par veckor efter inlandet. Det fotograferas inte särskilt mycket. Bilderna är redan gjorda. Men här sitter Bo S och lirar lite förstrött och kameran greppas intuitivt. Utan all önskad kontroll över rådande ljusförhållande.

Jag läser Per-Erik Åströms blogg med ett fint porträtt av Moustafa Jano. Och ai-generad bild av nämnda konstnär. Det är en bild som sätter igång en tanke och fundering runt just det ai-genererade. Och det ska sägas först som sist; Moustafa Jano är kristallklar med att bilderna är ai-genererade. Ai som ett verktyg och palett helt enkelt. Det innebär också att tolkningen och läsningen av bilden, bilderna överlåts till läsaren-betraktaren ( en tydlig by-line i bildens underkant). Ett sympatiskt förhållande till sändare-mottagare-cykeln.
   Moustafas Janos ai-bilder är ofta präglade av en romantisk grundton inte långt från 1800-talets pictorialism. Den bilden jag vill studera närmare är den här (se länk).
Att bilden inte är dokumentär förstås ganska snabbt och Moustafa har, och utnyttjar rättigheten att utrycka sig poetiskt. Poesi har inga krav på sig att vara korrekt, naturalistisk eller ens rimlig. Men vore det inte bra om vi ändå tittade igenom bilden och söker bildens denotationer. Det finns ett antal denotationer som inte skulle fungera i ett realistiskt seende, men kom ihåg! De här bilden är poesi, inget annat.
   En anmärkningsvärt vacker kvinna i en klänning som associerar till ett mode från tiden före 1900,  med ett upprört hav i bakgrunden, håret blåser åt vänster, regnet drar åt höger., vågskummet drar åt vänster, men märkligt nog endast intill det som skulle kunna uppfattas som ett flytetyg. Taggtråden som är en fundamental del i bilden verkar att ha gått av, vilket kan vara en viktig pusselbit i en berättelse om frihet (?) men är samtidigt anmärkningsvärd tjock vilket kan utläsas av greppet i kvinnans vänsterhand. Fågelsiluetterna är påtagligt lika varandra. 
   Och frågan kommer naturligt, kan denna bild vara möjlig att åstadkomma fotografiskt? Nä, det blir nog svårt. Men, kom ihåg, den här bilden är poesi. Eftersom sändaren, Moustafa överlåter läsningen-tolkningen till oss, mottagare-läsare är det upp till oss att förstå bilden. Vad syftar den med hjälp av sina denotativa objekt till? Att det finns en hel del konnotation till flykt, i båtar är nog ganska säkert. Och att det ärt en poetisk reflektion runt Moustafas egen flykt från Syrien. Och det faktum att det som i all poetisk skildring finns gott om utrymme för allmänna konnotationer likväl som för privata.
   Jag ser Moustafa Janos bilder som ett tecken på att det går att utnyttja AI-genererade bilder med ett ärligt och uppriktigt uppsåt.

Om fyrkanten och varför den är så bra

Dagen börjar med en fotosafari i närområdet. Arbetet med att driva fram och sätta ut aklejaplantor förra året har gett resultat. Det är ymnigt förekommande, särskilt under hagtornet som nu precis blommat över. (bild för uppmärksamhet som det heter)

Mer om typografi.
En skriven text består så klart inte bara av bokstäver utan lika mycket av mellanrum, det som finns mellan tecknen, och de flesta mellanrummen har fyrkanten som byggsten. En fyrkant, är idag ett kvadratiskt tomrum lika högt som typsnittets grad. I gamla tider var fyrkanten lika med käglet, alltså från baslinje till baslinje. Sätter man texten i 10p så är det alltså en kvadrat som är 3,528 mm bred och hög. Men vi blandar inte in millimeter här. (I typografi är basen 12 och inte 2 som i binära system.)
    En helfyrkant passar bra som ett styckeindrag. En halvfyrkant lika bred som ett tankstreck (pratminus säger typografen) och ett pratminus är ett tecken som övriga tecken har ett stipulerat mellanrum runt sig, dikterat av typsnittsformgivarens kerningstabell. 

   När man sätter en  replik, som de facto är ett nytt stycke, med direkt anföring är det vanligt att man först sätter ett fyrkantsindrag och därefter pratminus. Om man inkluderar tecknens inneboende avstånd (kerningstabellen) blir indraget, eller det ljusrum som skapas onödigt långt och är repliken såpass kort att om nästa rad i repliken är utgångsrad och rentav avstavad blir det en glugg, ett ställe där texten släpper igenom ögats vandring till raden under. Fyrkanten kan också delas upp i mindre delar, en halvfyrkant motsvarar alltså  ett pratminus, en sjättedels fyrkant passar bra för att i bland skapa bra mellanrum (se ovan). Inte minst är fyrkanter och delar därav ganska bra hjälpmedel om man behöver korrigera en rad med olyckliga avstavningar. Och glöm inte bort de osynliga tecknen, jag har markerat dem i exemplet härovan. Har man dem aktiverade förstår man ganska snabbt var felen finns.  Sånt här kan såklart ses och uppfattas som petitesser, och är kanske det, men det finns ändå en vilja och tanke att göra läsningen så jämn och behaglig som det bara kan. (Här söker jag efter en fattbar metafor från de fotografiska disciplinerna.)
    För det är kanske så att de här småttigheterna ger läsningen det flyt som läsning behöver och lite extra därutöver. Som en filmsorts särskilda korn eller omfång. Något extra som ligger framför en på upplevelsens väg. Något mer än nivelleringen.
För den som tycker det här verkar intressant kan jag rekommendera https://boktypografen.se/category/typsnitt/. Bra och tillgänglig  fast på en punkt har han fel, tycker jag, men det tar vi nån annan gång.

Lite mer om typografi och vad en baslinje kan vara bra för.

I typografi talar man ofta om linjering. Att text och bilder är så placerade att underkanter, sidor, x-höjder^∗ med mera linjerar med varandra. Att det finns en grid eller raster av linjer som så att säga knuffar grejerna rätt. Baslinjer helt enkelt, nog så viktiga. Idag i desktopmiljö är baslinje i praktiken samma sak som kägel eller radavståndet. Så en typgrad på 10 punkter får då lämpligen en baslinje på 12 punkter. Själv föredrar jag att sätta brödtext i 9 punkter och 11,5 punkters baslinje om det är en antikva vill säga. Jag använder nästan alltid Adobe Garamond som är ett opentype-typsnitt och har därigenom alla tänkbara typvarianter inbakade i fonten. Riktig kursiv, kapitäler, gemena siffror och annat typografiskt smågodis. Janson är en annan medievalantikva med rötter i renässansens typografi som också är trevlig att arbeta med. Man hittar sina favoriter, ungefär som med  fotopapper.
   Rubriker, mellanrubriker, styckeingångar och bildtexter sätter jag ofta i sanserifen Helvetica, Max Miedingers typsnitt från 1955, världens mest använda typsnitt faktiskt. I löpande text fungerar det däremot mindre bra, det har slutna former i flera tecken, s,g,e bland annat. Typsnitt med öppna former lämpar sig bättre i sådana fall (bokstäverna ska liksom öppna ”munnen” mot nästkommande tecken). Ett bra öppet typsnitt är Gill, ritat av den engelske bokkonstnären Eric Gill framför allt verksam under det tidiga nittonhundratalet. Trist nog, för typografin, Eric Gill har nu mest gått till historien som en person med  sällsynt liberal syn på pedofili och allmänt erotiskt förhållande till den trängre familjekretsen. Synd på ett bra typsnitt som flera organisationer slutat använda sen Eric Gills eskapader blev kända för några år sedan. En liten parentes bara.

   Det finns två andra välanvända typsnitt att uppmärksamma. Times och Futura. Två typsnitt som trots sina uppenbara kvaliteter blivit lite missuppfattade i sin användning och historiska rötter. Times, sedermera Times New Roman blev Microsoft Words standardantikva, men med kännedom om hur ett standardiserat A4-dokument med radlängd bortåt hundra tecken ser ut, och Stanley Morrisons uppdrag och intention var, nämligen att skapa ett nytt typsnitt för tidningen Times som skulle klara av den nya tekniken rotationspressar med dessas krav hur tryckfärg och pappersbana interagerar, och att dagstidningar sätts med smalspalt, sällan mer än 45-50 tecken kan man förstå att Morrisons tankar inte klaffar helt och hållet med Microsofts.
   Vad gäller Futura, ritat av Paul Renner och introducerat i Bauhaus 1928 har kommit att bli synonymt med stil, klass och modern sparsmakad elegans ritades när den tyska Bauhausskolan var som mest sprittande med typografiska experiment som i dåtidens typografiska värld nog betraktades som halsbrytande.

x-höjd är avståndet mellan baslinjen som tecknet står på och en tänkt linje i höjd med gemena x. Avståndet mellan baslinjer styrs av hur höga uppstaplarna är, och hur långt nedstaplarna sticker ner. det ska finnas tillräckligt med utrymme så att nedstapel inte krokar i uppstapel på nästkommande rad och lite till, så att ögat kan särskilja raderna och få en bekväm och ostörd retur till raden under. Med baslinjen som hjälp kan man linjera bilder på ett snyggt sätt i uppslaget. Men det tar jag nästa gång.