Opponent

Jag brukar då och då ta en sväng upp till universitetshuset för att testa objektiv, inställningar i kameran och material för kommande efterbearbetningar. Där finns en del gipser som är fina, och lättillgängliga, ljuset är vackert men lite knepigt och det är dessutom en väldigt högtidlig miljö. Inte bara Torilds ”Att tänka fritt är stort. Att tänka rätt är större” över ingången till aulan utan hela miljön fylld av historiens vingslag. O, gamla klang och jubeltid...och sånt där. Det är där nånstans  som den där tanken dyker upp, inte så konstigt en gråfuktig dag sent i november, vid den här tiden åkte vi tefat i backen nedanför efter skolan, det där med klimat och väder och att det finns en hel del forskare som tycker annorlunda än rådande konsensus. Hur många forskare i klimat, väder och närliggande ämnen finns det i en befolkning som nyss passerade åtta miljarder? Hur många av dessa uttryckt i procent tycker annorlunda? Femtio, tio, en procent? Siffror på det. Det andra är, all vetenskap bygger på oppositionen som prövning av utsagor, teorier, hypoteser. Minsta doktorsavhandling utsätts för en opponent. Det finns och ska finnas en opposition och ett ifrågasättande. Det är en inte oviktig del av empirisk forsknings natur. Hela universitetsbyggnaden är som impregnerad med detta. Alla köper inte det...

   Det om detta. Objektivtestningen går så där. Resultatet blir under förväntan framförallt med 12/2.0 men även testet av det betydligt vassare 23/1.4 visar inte superresultat. Jag och den imaginära opponenten i bakhuvudet ser samma resultat. Opponenten ger med tvekan godkänt. Jag vet att 23:an är superbra, här gäller konsensus som opponenten vägrar ta till sig. Därför måste jag undersöka resultatet en gång till och i den undersökningen kommer nya fakta fram. Det som hänger på min näsa. Jag skaffade nya glasögon förra veckan. Där fanns orsaken. Höger öga i sökaren, EVF och "microprismor" i kombination med en felaktigt inställd dioptriväljare. Då blir det som det blir. Opponenten hade inte undersökt saken riktigt och det tog en stund innan jag kunde övertyga denne. Och ett nytt test nästa vecka.

Ja, så där kan man få dagarna att gå.

Norduppland 221123

     Att gå ut med hunden. Hjälmunge Norduppland i november.

       Lars Lerin-vibbar. Xpro2 och 18-55mm.

Wij zin 17

Kolla in den här:

https://youtu.be/oHR4M_1gjJM

Johan van der Keuken, en sjuttonåring fotograferar sina sjuttonåriga kompisar. Nånstans mellan spontanporträtt och dokumentation. Kan det bli bättre? Men samtidigt är det här historia. Inte bara fotohistoria utan också historien om bildens devalvering. Görs såna här bilder idag? Tveksamt.

Och vad övrigt är, visst är det roligt för farföräldrar att fotografera barnbarn. En inte oviktig dimension i fotografi. 

Fuji Xpro2 35/1.4. Lite svartvitt pyssel.

Klimat och väder.

Väder är ett samtalsämne eller hur? Och väder och klimat är inte riktigt samma sak. Vädret rör sig liksom inom klimatets ramar. Men eftersom klimat är genomsnittet av väder under en överenskommen period händer det då och då att klimatet ändras. Vilket just nu händer rätt ordentligt och påtagligt. Därför blir det en nyhet. Det ständigt pågående är sällan en nyhet. Avvikelser är alltid nyheter. Det är nyhetens logik och följaktligen också nyhetsmedias logik. Just nu ändras klimatet till lite mer besvärligt, åtminstone om man tänkt sig leva ett bekymmerslöst liv i det bästa av hörnen i den bästa av världar. Om man lever i ett annat hörn blir det dessvärre j-ligt bökigt. Vilket det kanske var redan innan.
    I skuggan under vår sjustammiga lönn. Den sänker temperaturen med ett par grader. Till ett annat klimat just där. Det är mycket skönt att sitta under den och äta lunch. Eller nåt annat.
  Vi toppade +32,9⁰ i förrgår vilket nog är rekord härute på ön. Vilket har ett visst nyhetsvärde i sig. Vi ligger oftast tre fyra grader under inlandet.
   Och länken här ovan, ”How is the weather in Paris?” Soundtracket till  Jacques Tati: Semestersabotören. Snitsig låt, kompositör Alain Romans. En låt som hängt i örat hela sommaren. Öronmask kallas det. Apropos väder och klimat. Ett kärt samtalsämne…

Om svartvitt eller färg, eller kanske nånstans däremellan och ett nytt objektiv.

En fråga och regelbundet uppdykande fråga är den där om svartvitt eller färg. Vad  är rätt? Vad är riktigt? Varför svartvitt när nu verkligheten är i färg och fler frågor därom kring och runt detta. Och även om den är regelbunden som ett årsvarv så är den likt förty alltid lika intressant. Den tangerar hela tiden avsikten med bildskapandet, vad bilden egentligen vill berätta, eller inte berätta.

Testbild med det nya. Det är inte direkt såna här motiv som var syftet med objektivet.

Jag har blivit med ett nytt objektiv. Ett Meike 12mm 2.0. Lite granna tack vare, på grund av en recension på FS. Ska jag säga tack, Calle Slättengren…en får se. Meike är ju inte direkt ”top of the hill” men ändå hyfsat stabila och fungerande konstruktioner. Det som direkt saknas är klickstopp på bländaren. Jag har sen tidigare en Meike 28mm 2.0 som jag inte använder så mycket, men det är ett bra objektiv det också, Men i och med att brännvidden -utsnittet inte är så alarmerande märkvärdigt så blir det alltså mest liggande. De finns andra grejer i arsenalen som är vassare.

Testbild 2. Bildredigering i Snapseed. Tja, man vet inte riktigt vad man gör. Det finns bättre mjukvara. 

   Det kommer nu att dröja tills jag hamnar i den situation jag egentligen tänkt mig att använda objektivet, i händelser av mycket folk på samma ställe och relativt liten yta. Nåt som kanske tangerar gatufotosegmentet. En grej med så här riktigt breda vidvinklar är att skärpedjupet i normalsituationen räcker och blir över. Har objektivet dessutom hyperfokalskala så är autofokusegenskap egentligen inte så viktigt. Och saknar man rädsla för lite oskärpa, oskärpa som allt som oftast kan användas till nåt småkreativt så är det bara att köra på.
   Nu ska det bli intressant att i lugn och ro undersöka det här objektivets egenskaper, fel och brister, men kanske också en del positiva egenskaper. Det är liksom inte som med en del obsoleta objektiv från fjärran tider, med de där spännande egenheterna som ger den där lilla extra finessen i bilderna. Här är det frågan om ett nytillverkat objektiv i den digitala verkligheten och nånting säger mig dessutom  att under två tusen spänn är inte direkt en Leicaglugg.
    Även om jag är mest intresserad av bilden och berättandet, om bilden och språket är det svårt att bortse från att tekniken också är en berättarkomponent. Det man ser ser man och ser man nåt så berättar det nåt. Enkelt uttryckt.

Ja så kan man sitta och fundera på verandan medans den ljusa sommarkvällen övergår till ljus sommarnatt. Nån morkulla drar inte längre  över taknocken, vi är ändå i början på juli. Så varför läser jag slutraderna i Gunnar Brusewitz Vinterdagbok om en del av årsvarvet, som råkar ligga på det lilla bordet vid sidan om fotöljen i verandaateljén? ” Äntligen börjar varmluften stiga mot nordost från de brittiska öarna och Atlanten. Den svaga vinden är sydlig och regndoftande, termometern vsar plus sex grader och världen ligger svept i ett blått tödis. Det droppar också från det norra takfallet, snödrivorna suckar tungt och alla fräthål vidgar sig ute på fälten.
På natten kommer vären sköljande som en ljum dyning in över Roslagen.” Är det en bitteröm sårskorpa att pilla på?
Det där med färg eller svartvitt får väl anstå till nåt senare tillfälle.