Fotolördag i huvudstaden

Ibland får man tid, och tiden rullar ut sig framför fötterna. Jag grundar med Christer Landegrens bilder på Scenkonstmuseet. Snorbra bilder. Lokalen medger kanske inte den bästa hängningen. Men passerar ni huvudstaden är det här ett måste. Pågår till den 27 augusti. Jodå, jag har fotograferat Bernt Rosengren, Muffy Falay såväl som Don Cherry med flera. Christer Landegren gjorde det bättre. Punkt.

Mycket demostrationer denna  vårsommarens första dag. Mot NATO. Krig är krig, säg vad ni vill.

Våtmarker är kanske inte det mest upphetsande man kan tänka sig. Men ack så viktigt. Det är skönt att det finns några som tänker på sånt.

Och på Galleri Fotografi samlas fotografikoryféerna. Ett bra vattenhål. Och bra bilder av Fyra Fotografer. Snygga printar, angelägna bilder. Samtidigt trivsamt i det att fotografer gör något tillsammans. Inspirerande. Tack för det.

Toppar det hela med Wenche Arnesens bilder på gruppen Eldkvarn i Story Hotels bar.  Fina bilder, inte helt utan nostalgi över vårt gemensamma förflutna vars vägar då och då på den tiden korsades. Rätt ofta faktiskt. Det finns i alla fall en del kvar att avhandla till nästa gång vi ses.

Ingvar Staffans

är en intressant konstnär som just nu ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. Ingvar är psykolog till professionen men också en målare som jobbar rätt egensinnigt och inte alldeles lättsmält. Bilder med hög entropi, för att använda ett bildkommunikativt begrepp. Klart sevärt.

På tapeten, lite yrvaket kanske…

Men det är den där tiden. April i skärgården. Och är det inte inledningen till Hemsöborna, SVT:s filmatisering från 1966 som anger ton och klang. Alldeles särskilt Ulf Palmes berättarröst. Idag morsade jag på Strandskatan, och ett par sädesärlor som nått sin slutdestination. Lite trötta var de nog, motvind de senaste dagarna, Visst är det enormt, en liten fjäderboll tar sig från nånstans vid södra Nilens stränder, tillbaks hit till en skärgårdsstrand. Bara så där. År efter år kanske, eller är det avkomman. Saker funkar. Och barometern, en Schatz,  om inte barometrarnas Rolls Royce så åtminstone nånstans ditåt, som satt på skottet i min gamla  kustkryssare visar högtryck och inte förvånande är det också ordentligt lågvatten. Det där med havsytans elasticitet.  En barometer fungerar lite så där ungefär, som en ljusmätare från en annan tid. Man får tolka resultatet. Sånt man funderar runt när man går och skrotar ute på ön. Och tar några analoga bilder då och då.

 Så var det där med AI alltså. Och med anledning av den här länken som är i ropet. Och vad tror jag? Min första reaktion var, snygga stillbildsfoton från någon kommande film. Det är så uppenbart modernt bildspråk. Men det har den fotografi-intresserade allmänheten redan noterat.

    Min tro är, mer eller mindre väl underbyggt, att bildberättande, bilden som språk kommer att splittras upp i två olika spår än mer tydligt än vad som råder idag. Inte bara det kommersiella språket med sitt berättande, berättelsen om allt det du ska konsumera, allt du ska tycka, allt som har en sändarens avsikt. Men. Också ditt eget och alla andra på samma vågräta berättarplan som har något mer att säga.
  Tänk så här, vad skulle AI och de som drar i spakarna ha för glädje i att publicera x antal bilder på sångsvanar, tranor eller havsörnar? Bortsett från att AI kanske möjligen kan göra bilderna tekniskt sett bättre, skarpare med större omfång men blir bilderna bättre? Bilden som berättande språk.  Nä, i de fallen är bilden som sanningsvittnen så oändligt mer viktigt än bildens eventuella kvalitet. En bild är en bild och fortfar att var det. 
  Än så länge är det ganska lätt att avslöja AI-genererade bilder, åtminstone för intresserade bildmänniskor, inte minst fotografer. Och så kommer det nog fortsatt vara. Men visst är det en utmaning för det svenska skolväsendet. Hur lär vi ut de här kunskaperna. Att se tvärs genom en bild?
   Vad AI har svårt för tycks vara att hitta en undertext, för även bilder har en undertext. Nåt mellan raderna. Jag är inte så oroad, men visst, lite skärpt uppmärksamhet gäller numer i umgänget med bilder.

(to be continued:-)

Analoga äventyr och skilda världar.

Lyssnade på Fotosidans poddradio i dag om "formatkriget–måste man ha fullformat?" Vi lever i skilda världar. Intressant samtal, även om jag har en del synpunkter på poddens tekniska framtoning och då menar jag inte vad den handlar om utan mer av hur man inkluderar lyssnaren i samtalet, men också några detaljer i inspelning och redigering. Men sånt bör man så klart ta med redaktionen direkt.
  Det om detta, som sagt.

 Just nu pågår det analoga äventyret. Igångkörningen av F till höger. Första rullen framkallad,skannad och utvärderad. Kameran verkar fungera som den ska dock kräver sökaren ett glasögonfritt vänsteröga för att snittbilden i sökaren ska fungera fullt ut. Fomapan 200 i D76, tider och agitering som beprövat. Skanning (avfotografering mot ljusbord) bidrar med yttterligare en felkälla–den inläsande kameran med sitt objektiv, och inte minst, tjänstgörande ögons bristfälligheter. (Man får inte glömma bort att kalibrera hela den inläsande kedjan.) Slutsatsen är att kameran fungerar som den ska, med reservation för gamla kamerors rätt ungefärliga ljusmätning, men det får man ta med vetskap om en rätt förlåtande tolerans i filmmaterialet. Att fortsätta jobba med: övergången från analogt till digitalt. 
( Det ska bli en rulle med FG också, bara så där ändå.)

En sån här har jag aldrig ägt och nog aldrig använt heller. Men andra gjorde det och gör, med goda resultat. För när allt kommer omkring, teknik i all ära, det är fler parametrar inblandande i en bild, både för utföraren och inte minst läsaren.

Trevlig helg.

(to be continued)

Nikon F Photomic och vad ska man egentligen ha en sån till

Nikon F systemet innefattade en hel mängd olika tillbehör, objektiv, sökare med mera som begreppet systemkamera betyder. Bland annat Photomic-sökaren, en anmärkningsvärt stor klump för att i princip bara innehålla en ljusmätare, ljusår i från dagens digitala teknik. En ljusmätare som dessutom visar resultatet ganska ungefärligt, något som redan då när kameran var modern var ja just det, ungefärligt, basalt är bara förnamnet.
Nånting som blir uppenbart är att dåtidens exponering inte var det exaktas vetenskap, eller rättare sagt, det behövdes ett öga och ett visst mått av kunskap bakom sökaren också, vilket dåtidens negativpärmar med brutal tydlighet visar att så inte alltid var fallet. 

Jag har alltså skaffat mig en sån här, nostalgifaktorn gick inte att runda, trots allt. Hur bar man sig åt? Ställa skärpan manuellt, i situationen utvärdera ljusmätarens utslag, lite större bländare, lite mindre? Ja, det är kanske det som är just den ungdomliga lockelsen med analogt fotografi. Man måste tänka själv, samtidigt som toleransen är rätt stor. Det finns något förlåtande över stora delar av analogt filmfotografi. 

Nåt annat? Nja, att systemet inte riktigt matchar föraren. Med höger glasöga blir sökarbilden plågsamt oskarp, med vänster öga, mitt sämsta men  utan glasöga fungerar det. Med en 24mm så blir hyperfokal metod praktisk och mycket användbar, med längre brännvidder i arsenalen inte lika lätt. 105mm, mitt favoritobjektiv, därmed lite knepigare. Dioptrilinser för det här ekipaget verkar vara kanske inte omöjligt men ändå rätt svårt att hitta.
    Samtidigt finns en viss glädje i att då och då återgå till det här sättet att fotografera, att gestalta. Långsamhetens lov som sagt. Något att återerövra. Men hur ställer sig detta i dagens fotografiska trend, som inte enbart är knasterskärpa utan också en rejäl portion av oskärpa, estetiskt formulerad oskärpa ofta som ett resultat av dagens tryckkvalitet och faiblesse för matta papperskvaliteter.
   Man omger sig med teknik, mer eller mindre beroende på vilken bildteknik man ägnar sig åt. Ett lagom grängat papper och en bra penna, enklare kan det inte bli för den som ägnar sig åt tecknandet. Fotografi är dock något annat.
   Nu ska sägas att slow-photo-arsenalen för min del redan är uppfylld, Rolleiflex, Minox, Robot, Nikon FG borde räcka för att upprätthålla ett nostalgiskt förhållande till fotografisk bild. Det om detta.
   Analogt fotografi börjar i dag, i och med AI och hysteriskt kompetenta kamerautrustningar, sakta närma sig ett förhållningssätt till bild och bildarbete som liknar den traditionella konstgrafikens. En process i flera steg, låt vara utan handens direkta närvaro som i koppargrafiken eller litografin till exempel. I det perspektivet är jag inte orolig för artificiell intelligens. AI kommer att verka på en kommersiell marknad och gör det redan nu. Mer om detta nån annan gång
Önskar alla en trivsam påskafton.