Triviala bilder ska läsas de också.

Begreppet trivialbid kan av en del uppfattas som en smula stötande. Antagligen därför att vi ofta kopplar ihop trivial med alldaglig, banal, platt vilket också är definitionen enligt ordböckerna. Men trivialbild kan ha en annan betydelse, en betydelse som inte är värderande. Bilder som utger sig för att vara det de är. Bilder med en enkel konnotation, bilder vars främsta syfte är att skänka ett igenkännande. Bilder som ofta ger gott om plats för ett privat kontext. Bilder som oftast är 1+1=1, eller möjligtvis 2.
En bilds syfte kan ha som syfte att just vara trivial. Alldaglig, okomplicerad. Söker man på trivial bild på Google får man som första träff Shutterstock, vissa dagar Getty Images. Sidor där det tillhandahålls mängder av så kallade triviala bilder. Behöver du en bild på e gurka finns den där. Eller ett höstgult skogsbryn. Bilder som har teknisk kvalitet, som går att använda till något, som är grunda och lättlästa. Trivialbilder är sällan dåliga eftersom de sällan riskerar något. De är vad de är och gör oftast sitt jobb.

(Gula löv, solsken och en bekant miljö ger bra respons.)
Därför ska man helst inte jämföra trivialbilder med mer komplexa och mångtydiga bilder. Sådana bilder lirar på en helt annan plan. Jämför inte en beskrivande text om  ett naturskyddsområde med en lyrisk beskrivning av, tja låt oss säga Tomas Tranströmer eller kanske hellre någon naturpoet. Var sak på sin plats skulle man också kunna säga. Men eftersom bild är ett språk, mångfacetterat och med många olika dialekter och tilltal bör det kanske ändå hanteras som ett språk. Inte som ett mystiskt tillstånd av påstående. Och att läsaren bemöter bildernas påståenden som just språk. Något sägs, och det sägs på ett visst sätt därför att avsändaren har en viss avsikt. 
Men om läsaren inte har den insikten, eller kunskapen. Vad händer då? (Ja, det här är känsliga saker som "Bengan" brukar säga.)

(Svartvita bilder anses generellt tråkiga. Dessutom ifrågasatt soffa i stadens centrala delar. Färre gillande utrop.)

Detta resonemang förbjuder inte på något viss att läsaren att ändå utbrista "O, vilken fiiin bild!!" Eller andra uttryck för stort gillande. Men hur nu bilden kommer att läsas handlar först och främst om var den publiceras. På vilken yta som man ibland säger. Och här får sändaren finna sig att reaktionen blir olika beroende på vilken yta sändaren-fotografen väljer. Och, vilket är allmänt känt, olika ytor resulterar i olika respons. Beroende på läsarens preferenser. Så visst är det skillnad att lägga upp bilder på FS jämfört med FB.

(Exempel på bild som renderar få gillanden av typen "fiiin bild!!! Den här bilden gillas av olika skäl förmodligen inte heller av dedikerade fritidsfotografer.)

Gatufoto. Hur det går till?

Nu på kvällskvisten tittade jag på ett par Youtube-klipp. Om några fotografer som på ett handgripligt sökte berätta om hur legendariska fotografer som Robert Frank och Vivian Maier skapade sina bilder en gång i tiden. Och då blir man lite trött.
A. Vare sig Vivian Maier eller Robert Frank hade en filmfotograf i hasorna som dokumenterade varje steg.
B. Avsaknaden av tidsperspektivet. Man skapar bilder i den tid man är i. I Vivian-filmen staplar reportern upp en ansenlig mängd fyrpack med tri-x som nån slags illustration över hur många exponeringar Vivian gjorde. (Svartvitfundamentalister kommer säkert att protestera då dagens tri-x inte är riktigt samma sak som det material Vivian använde, om jag nu är riktigt underrättad.)  
C. Det finns ett problem i berättelsen. Jag tror att man glömt bort kopplingen med fotografens nervsystem, fotografens alldeles unika öga utifrån alldeles egna referenser. Fotografens egen botten av erfarenheter. Jag kan ha missat något där i klippet. Vem vet. Men jag har svårt att tänka mig att någon lägger ut ett klipp med till synes handfasta råd, samtidigt som denne någon säger att räkna inte med att ta liknande bilder eftersom du saknar det allt väsentligaste, en livserfarenhet och en alldeles egen bildsyn. 

Men nu får det bli en färgbild och vem kan man då osökt tänka på. Ja varför inte Bruno Barbey Magnumfotograf. Och även om han är färgfotograf av rang så är det egentligen den här svartvita bilden jag fastnat för nån gång i tiden. Och så hänger den med i bildminnet. En sextiotalsbild från Neapel. Orsaken till att jag fastnar för den är att den är ganska lätt att läsa samtidigt som de är rätt komplext uppbyggd. Många bildelement. Komposition? Ja, men sannolikt en komposition som Bruno hittade i negativet. Utsnitt? Ja, det är tight som det ska vara när alla gatufotots parametrar stämmer. Fast det är ju det där med gatufoto, som inte riktigt fanns på den tiden.

(Indisk marknad. Väldigt mycket plast. Man värjer sig. D300 24-70 2.8)

Favoritfotograf?

Gå gärna in i en tråd här på FS-forum om fotografer som betytt mycket. Tack Terje Hellesjö för det. Det är en intressant tråd och utan att förringa den  rätt förutsägbar. Gissa vilka som hamnar i topp? Samtidigt dyker en del okända lite yngre namn upp. Och det kan såklart sätta igång en fundering. Eller ett par. Först den om de som ofta hamnar i topp. Det är de gamla namnen, nittonhundratalets stora elefanter. Med all rätt. Det är nästintill ett axiom att HCB har betytt otroligt mycket för det dokumentära fotot, och att Anselm Adams är landskapsfotografiets nav. Men stopp där. Alla elefanterna, mina favoriter inräknade, har väl tagit en del halvkassa bilder de med? Men vilka bilder ser vi? Vi ser naturligtvis ett urval, de bra bilderna, de som publicerades, de som passerade utställningarnas nålsögon, de som likt ett envetet sandpapper slipats fram och curerats i sammanhang efter sammanhang. Och där tiden, historien i sig hjälper till att curera urvalet.

Och inte att förglömma de omständigheter som kan göra en fotograf extra intressant. Som Vivian Maier är ett bra och välkänt  exempel på. Maiers bilder är naturligtvis fantastiska i sig men håll med om att historien ger en alldeles extra krydda. Och samtidigt hur man så att säga sållat, curerat de enorma mängderna negativ hon lämnade efter sig.

Man kan också ställa frågan, vilka är dina favoritfotografier? Vilka bilder tror eller anser du har betytt mest för ditt fotografiska bildseende?

Och här i detta sammanhang kan man låta sanningens minut infinna sig. Hur många av dina (mina) bilder håller hela vägen ut? En bra terapi för det fotografiska egot är att vi tillfälle gå igenom sina lådor och diskar och med stränghet välja ut de bilder man själv tycker håller hel vägen ut. Och gärna motivera det på ett trovärdigt sätt. Och kanske tänka bort bildernas privata kontext. 

(Och mina egna favoriter då? Jo, jag instämmer nog i en hel del av det som skrevs i tråden.)

Möjligen insikter om gatufoto

Sånt här skulle så klart inte publiceras i semestertider eller i pågående pandemi då det mesta kreativa hamnat i ett förlamande tillstånd av paralys. Men jag förstår helt plötsligt, efter att tagit del av en hel del gatufoto på FB och andra sociala medier varför jag när ett sånt motstånd mot gatufotots som det gestaltas idag. Det här är bara min alldeles egna åsikt och helt och hållet baserad på min alldeles egen upplevelse. GF må fortsätta bäst genren vill, men jag vet nu vad min njugga inställning beror på när det gäller GF. Och försöker nu formulera min egen fotografiska tanke om vilka bilder jag själv skulle vilja försöka åstadkomma och vilka bilder jag föredrar och premierar. Att hitta rätt så att säga.

Jag satt en ljus afton i verandaateljén och läste William Klein och Saul Leiter. Jag bläddrade på flera ryska fotografers hemsidor. Tittade så klart på Eugene Smith. Josef Koudelka, naturligtvis. Jag tog en liten oväntad sväng i Gunnar Smolianskys ”Barn”, en långsam promenad i Anders Petersens h´ouvre. Och en hel del annat som får vänta till en annan kväll. Det finns mycket inspiration. Och mycket som är värt att titta på. Allt modernt och dagsaktuellt inte att förglömma.
   Ett flertal av dessa fotografer var verksamma innan gatufotografi som genre uppstod. Däremot används de ofta och betraktas så som goda inspirationskällor för just GF. vilket i sig inte är fel. De goda exemplen ska inte föraktas. (Det är inte konstigare än att en akvarellmålare i en studiecirkel sneglar på Anders Zorns sätt att skildra vattenytor.)  Men. Det är sannolikt inte möjligt att nå upp till den typen av bilder, inte ens om man vore över nivån extrabegåvad. Tiden är en annan. Utrustningen är en annan. Människorna är andra. Och fotografen som individ, som egen röst är dessutom i en annan tid. Dokumentärt fotografi är bilder i sin tid, naturligtvis. 
   Men modernt GF försöker vara bilder i komposition där bildens berättande ibland hamnar långt bak på prioriteringslistan. Jag har sett exempel på att gf-fotografer försöker beskriva sina bilder med en uppräkning av bildens denotationer. Fotografen vill till exempel  skildra tre personer i samspråk i en bild. Och om hen då visar tre människor i samspråk så blir bilden till en tautologi och beskrivningen inget annat än en denotation. Förutsatt att fotografen inte hittar en berättelse som utgår från denotationen. Utan har något att berätta. En bild ska helst inte säga samma sak som den ledsagande texten. Förutom då det gäller rena faktabilder vill säga.
 
   Så jag väntar på en annorlunda ingång till gatufoto. Nåt försök till berättelser. Gärna dokumentärt. Gärna med en personlig avsikt. Helst inte bilder som i en studiecirkel i akvarellmåleri om den något långsökta liknelsen förstås. Där bild handlar om möjlig komposition, lite färg, kanske lite teknik och flyhändhet. Som sagt, om liknelsen tillåts.
Visst är dessa tider lite frustrerande? Eller hur. Och visst är såna här texter lite, lite provokativa.Och visst finns en gnagande oro att tankarna skenar iväg åt galet håll. Man kanske inte borde bry sig. Fast det gör man.

(Bilderna beskriver det rum skribenten befinner sig i. Inte ett rum där gatufotografi kan tänkas äga rum i. Fuji Xpro2 Fujinon 23mm. 1.4. Inga excesser i efex eller PS.) 

Mest om brännvidd och jättelite grann om gatufoto.

Alla fotografer känner till att brännvidd kan översättas med termen utsnitt. Att göra en delförstoring av en bild, croppa säger en del anglicister, är samma sak som att byta brännvidd, eller att zooma om man vill göra det steglöst. Men om man delförstorar för mycket uppstår kvalitetsförsämringar, skärpa, pixlar, brus med mera. Det är så klart inget nytt. Alla som stått i ett mörkrum har den erfarenheten. Att öka brännvidd är inte att komma närmare. Man kan inte zooma med fötterna, som en del lite lustigt uttrycker det. Ungefär så. Ett givet resonemang och föremål för laborationer om just brännvidd och hur motivet fyller ut bildutsnittet. Självklart kan man tycka. 
  Men vad är egentligen ett format? Bra fråga.

En särskilt bra fråga när man börjar prata om olika brännvidders fördelar i olika genrer. Nu kan vi bortse från ornitologfoto. Där gäller mest är bäst. Men i andra genrer och uttrycksområden? Där utsnittet handlar mer om subjektiva idéer. Om känsla och liknande.
Och nu lite om ovanstående tabell. Inom stafflimåleriet finns ett antal format där förhållandet längd x bredd varierar beroende på vilken genre eller motiv konstnären kan tänkas skapa sina målningar i. Längst till vänster har vi K som står för kubistformatet, ett relativt modernt format (typ 1900-talets början). F för figurformat, särskilt lämpat för modellstudier. L som står för landskapsformatet och M de som har störst skillnad mellan bredd och höjd, marinmålningar ska av tradition vara mycket långsträckta. 
   Det här med givna format är ett mycket gammalt påhitt, så gammalt att det var norm och rättesnöre på den tiden fotografiet tog sina första stapplande steg. Och hur tänkte man då runt fotografiets utsnitt? Bortsett från de rent tekniska begränsningarna som linser och kamerahus skapade? Ja, man hade ju en norm som sa vad som borde gälla, även in om fotografi. Nån som blir förvånad om jag påstår att gyllene snittet poppar upp även här? Och den mer hanterbara tredjedelsregeln.
   Men vad har brännvidd med format att göra? Vad ska man fotografiskt beskriva inom ramen för ett format? Och det är här nånstans det klurar till sig. Formatet är en avgränsning av den verklighet som man har för avsikt att beskriva. Utsnittet är kamerans och objektivets avgränsning av vad som ska och kan  beskrivas. Och var befinner sig nu kameran-fotografen i den verkligheten? Hur mycket verklighet går det att klämma in i utsnittet kan man fråga.
   Det fotografiska formatet kan vara negativrutans proportioner men lika gärna det utsnitt man skapar med maskrutan under förstoringsapparaten. Det är naturligtvis även fullt möjligt att beskära bilder så att de följer måleriets gamla principer även om det nog  sker mer sällan.
   Och hur mycket har nu detta med gatufotots faiblesse för 35 mm kan man undra. Hur mycket som ska hända, eller handla innanför formatet är så klart kopplat till vad fotografen förmår. Detta vill jag ha med i min tavla. Jag väljer mitt ögats position i förhållande till det jag vill beskriva inom formatets gränser. Och ögats egen brännvidd som ligger nånstans runt 100 mm om man bortser från ögats förmåga att scanna av verkligheten. Omärkligt, nästintill automatiskt.
   Och räknar vi in skärpedjupet i det här resonemanget blir det nästintill ogörligt att tänka tanken färdigt.

Men, antagligen, går det alldeles utomordentligt att åstadkomma bra fotografi utan såna här tankar.