Odd Uhrbom 1941-2020

Odd Uhrbom har gått ur tiden. Och det är ganska signifikant att han gör det utan större uppmärksamhet vare sig i dagspress eller fotopress. Det blir en notis. En enspaltare. Om man ska våga sig på att beskriva Odds fotografi så är det dokumenterande. Med en stor inlevelse. Det är som att Odds bilder svävar mellan just inlevelse och saklig dokumentation. Det finns säkert många andra fotografer som gör det också, på så vis är Odd inte unik. Men han tillhör en generation fotografer, och ett fotografiskt förhållningssätt som blir alltmer sällsynt. Sällsynt så till vida att den här typen av bilder inte publiceras i samma omfattning som förr. 
Det kan finnas invändningar mot det resonemanget. Det kan till något och en viss del förklaras i att fototekniken har förändrats sedan Odd dokumenterade Al Fatah i tidigt sjuttiotal. Det beror kanske också på att begrepp som solidaritet, altruism är begrepp som blir alltmer okända.
Den publicerade bilden (Aktuell Fotografi-Fotografisk årsbok 71) här ovanför är från ett reportage i Palestina. Den har det där lilla av ett punctum. När man sett klart bilden finns en tanke hos betraktaren.
I augusti ringde jag till Odd i ett helt annat ärende. Jag var intresserad av att höra om han hade några bilder från Musiksverige i tidigt sjuttiotal, ett projekt som jag just nu är delaktig i och arbetar med. Det hade han inte, åtminstone från sin tvättstugas horisont. Fast jag är ganska säker på att det finns några neg i hans pärmar. Jag var där när han plåtade. Jag plåtade också. Vi pratade om det vid nåt senare tillfälle.  Hursomhelst och bortsett från det är det sorgligt att han inte är med längre. En viktig fotograf i Sveriges fotohistoria. Hoppas nån tar hand om negativen.

Peter Simon, är han bekant?

(Inte coronasäker tillvaro är väldigt trevlig. Man får hoppas att tiderna återgår till nåt normalt och socialt.)

Men nu till något helt annat. För de som gillar musiker och konsertfoto är nog namnet Peter Simon inte helt obekant kan jag tänka. En fotograf med rötter i  tidigt sextiotal, låt vara att hans pappa var fotograf så debuten med kamera och mörkrum var betydligt tidigare. I mörkrummet fick han inträde när han var sex år gammal (han var född 1947) och det måste varit en upplevelse att se sin pappa trolla fram bilder ur vita papper. 
Jag plockade fram en bok med hans bilder härom dagen. Moving on, holding still. Det är reportage, eller vänporträtt, från olika hippiekollektiv. Det är journalistiskt dokumenterande från demonstrationer i ett polariserat Vietnamkrigs-USA. Manhattan NY. Folk. Lite konstnärligt landskapsfoto. Det är tidstypiskt foto och mycket amerikanskt. En rätt mångsidig fotograf får man säga. Och mycket produktiv. De senare åren fotograferade han mycket i och runt ikring Marthas Vineyard. Det är väl ingen orättvis reflektion om man tycker att hans tidiga fotografi är väsentligt mer intressant än de sista årens kalender och almanacksfoto.
Det finns en hemsida med en del av hans bilder, Peter Simon avled 2018, och just den här sidan är en av många sidor på nätet som säljer fotografers kvarlåtenskap. Antagligen till efterlevandes fromma.

Från dagens utevistelse. Prekariatet, gigekonomin gör sig påmint hela tiden. Tillvaron känns rätt kornig och grå.

Triviala bilder ska läsas de också.

Begreppet trivialbid kan av en del uppfattas som en smula stötande. Antagligen därför att vi ofta kopplar ihop trivial med alldaglig, banal, platt vilket också är definitionen enligt ordböckerna. Men trivialbild kan ha en annan betydelse, en betydelse som inte är värderande. Bilder som utger sig för att vara det de är. Bilder med en enkel konnotation, bilder vars främsta syfte är att skänka ett igenkännande. Bilder som ofta ger gott om plats för ett privat kontext. Bilder som oftast är 1+1=1, eller möjligtvis 2.
En bilds syfte kan ha som syfte att just vara trivial. Alldaglig, okomplicerad. Söker man på trivial bild på Google får man som första träff Shutterstock, vissa dagar Getty Images. Sidor där det tillhandahålls mängder av så kallade triviala bilder. Behöver du en bild på e gurka finns den där. Eller ett höstgult skogsbryn. Bilder som har teknisk kvalitet, som går att använda till något, som är grunda och lättlästa. Trivialbilder är sällan dåliga eftersom de sällan riskerar något. De är vad de är och gör oftast sitt jobb.

(Gula löv, solsken och en bekant miljö ger bra respons.)
Därför ska man helst inte jämföra trivialbilder med mer komplexa och mångtydiga bilder. Sådana bilder lirar på en helt annan plan. Jämför inte en beskrivande text om  ett naturskyddsområde med en lyrisk beskrivning av, tja låt oss säga Tomas Tranströmer eller kanske hellre någon naturpoet. Var sak på sin plats skulle man också kunna säga. Men eftersom bild är ett språk, mångfacetterat och med många olika dialekter och tilltal bör det kanske ändå hanteras som ett språk. Inte som ett mystiskt tillstånd av påstående. Och att läsaren bemöter bildernas påståenden som just språk. Något sägs, och det sägs på ett visst sätt därför att avsändaren har en viss avsikt. 
Men om läsaren inte har den insikten, eller kunskapen. Vad händer då? (Ja, det här är känsliga saker som "Bengan" brukar säga.)

(Svartvita bilder anses generellt tråkiga. Dessutom ifrågasatt soffa i stadens centrala delar. Färre gillande utrop.)

Detta resonemang förbjuder inte på något viss att läsaren att ändå utbrista "O, vilken fiiin bild!!" Eller andra uttryck för stort gillande. Men hur nu bilden kommer att läsas handlar först och främst om var den publiceras. På vilken yta som man ibland säger. Och här får sändaren finna sig att reaktionen blir olika beroende på vilken yta sändaren-fotografen väljer. Och, vilket är allmänt känt, olika ytor resulterar i olika respons. Beroende på läsarens preferenser. Så visst är det skillnad att lägga upp bilder på FS jämfört med FB.

(Exempel på bild som renderar få gillanden av typen "fiiin bild!!! Den här bilden gillas av olika skäl förmodligen inte heller av dedikerade fritidsfotografer.)

Gatufoto. Hur det går till?

Nu på kvällskvisten tittade jag på ett par Youtube-klipp. Om några fotografer som på ett handgripligt sökte berätta om hur legendariska fotografer som Robert Frank och Vivian Maier skapade sina bilder en gång i tiden. Och då blir man lite trött.
A. Vare sig Vivian Maier eller Robert Frank hade en filmfotograf i hasorna som dokumenterade varje steg.
B. Avsaknaden av tidsperspektivet. Man skapar bilder i den tid man är i. I Vivian-filmen staplar reportern upp en ansenlig mängd fyrpack med tri-x som nån slags illustration över hur många exponeringar Vivian gjorde. (Svartvitfundamentalister kommer säkert att protestera då dagens tri-x inte är riktigt samma sak som det material Vivian använde, om jag nu är riktigt underrättad.)  
C. Det finns ett problem i berättelsen. Jag tror att man glömt bort kopplingen med fotografens nervsystem, fotografens alldeles unika öga utifrån alldeles egna referenser. Fotografens egen botten av erfarenheter. Jag kan ha missat något där i klippet. Vem vet. Men jag har svårt att tänka mig att någon lägger ut ett klipp med till synes handfasta råd, samtidigt som denne någon säger att räkna inte med att ta liknande bilder eftersom du saknar det allt väsentligaste, en livserfarenhet och en alldeles egen bildsyn. 

Men nu får det bli en färgbild och vem kan man då osökt tänka på. Ja varför inte Bruno Barbey Magnumfotograf. Och även om han är färgfotograf av rang så är det egentligen den här svartvita bilden jag fastnat för nån gång i tiden. Och så hänger den med i bildminnet. En sextiotalsbild från Neapel. Orsaken till att jag fastnar för den är att den är ganska lätt att läsa samtidigt som de är rätt komplext uppbyggd. Många bildelement. Komposition? Ja, men sannolikt en komposition som Bruno hittade i negativet. Utsnitt? Ja, det är tight som det ska vara när alla gatufotots parametrar stämmer. Fast det är ju det där med gatufoto, som inte riktigt fanns på den tiden.

(Indisk marknad. Väldigt mycket plast. Man värjer sig. D300 24-70 2.8)

Blue Note

En fotogenre jag är lite svag för är skivomslag, gärna jazzplattor och särskilt Blue Notes utgivning. Och i synnerhet de med  Francis Wolffs bilder, ofta formgivna av Reid Miles, ett annat viktigt namn i Blue Notes utgivning. Miles plåtade en hel del han också men det är nog Wolffs bilder som blivit de ikoniska. Wollf var också en av grundarna av bolaget. Många bilder är tagna under repetitioner eller inspelningar och har i mitt tycke ofta väldigt tät atmosfär. Sen får man komma ihåg att på den här tiden var ett skivomslag 30x30cm, det fanns alltså gott om plats att göra omslag på.

 Det gick en film om Blue Note på SVTplay för nåt år sedan, "It must Schwing" tror jag att den hette. Den kan nog hittas nånstans, många trailers finns på Youtube. Boken The cover art of Bluee Note Records kan man nog hitta antikvariskt. Det finns för övrigt hur mycket som helst om Blue Note både på nätet och som sagt på Youtube. Och är man nöjd med detta kan man grotta ner sig i andra stora bolag som Prestige, Impulse, Atlantic och A&M. Med flera. Mycket foto. Mycket form.