Med sju gärsgårdar under kudden...

...eller var det sju sorters sillar?
Midsommar, vårt alldeles egna vemodiga, sentimentala och melankoliska tillstånd. Det har man inte i tropikerna. Där håller man sig med andra uttryck för vemod och melankoli. Milonga triste, saudade. Bossa, fado, chanson. Blues fast på ett annat sätt och med en annan botten. Tonlägen som inte så ofta syns i dagens fotografi. Eller har jag fel? Är det fotografiska uttrycket i dag präglat av ett slags stämning, fin de siecle? Kanske inte överallt i världen, men på flera håll understött av den här mjuka mattpappersrepron och bilder som liksom berättar om, ja nåt iallafall. Frågan kan vara berättigad i en tid där den politiska verkligheten ofta tangerar något existensiellt. Eller kanske snarare, där existensiellla frågor, frågor om humanism, altruism och empati förväxlas med politiskt käbbel.
Osorterade tankar i årets kortaste nätter. Puck i en Midsommarnattsdröm.

Gick ut i trädgården i akt och mening att fotografera natten. Kom inte längre än till konstaterandet att färg och gråskala skiljer sig på flera sätt. 
Trevlig midsommar ändå!

Läser en text om Rune Jonsson

Göran Segeholm, den oförtröttlige banérföraren för bildanalys och bildförståelse har ett nyhetsbrev-Bildspråket. I det senaste skriver ha om Rune Jonsson, en inte oviktig person i svensk fotografi. Historikern, pedagogen, författaren och redaktören, men som fotograf rätt okänd i de breda lagren. Rune Jonsson säkerligen känd hos ett 0räkneligt antal bildpedagoger och fotografer som mött denne genuint intresserade fotopersonlighet under hans många år som lärare på Konstfack och skribent i fotosverige. Däribland jag själv. Det hände då och  då att jag senare i livet träffade Rune i något fotosammanhang, en utställning, på tåget eller en gata nånstans. Det blev alltid ett samtal om fotografi, ibland längre och inträngande, ibland om situation krävde något kortfattat, så alltid initierat och engagerat.
   Rune som fotograf är lite förenklat flanörfotografen där varje bild, som Göran Segeholm påpekar, står på egna ben för Rune hade nog dessutom förmågan att hitta guldkornen i sina egna negativremsor. Kleinkunst skriver Segeholm och det är nog något att skriva under på. Gatufotografer i gemen borde titta närmare på Runes oeuvre. Där finns något att lära av.
   Åsikten att fotografi, politik och samhällsfrågor går hand i hand fick jag bekräftad av Rune som var mycket kunnig i fotografiets historia. 

(Bild av typen flanörfotografi. Kyrktrappan i Reggio Emilia, en förmiddag och stundande bröllop. Fuji X10)

Morkullan, inte så mycket om

Trot eller ej men nog drog morkullan över taknocken när jag gick för att kasta vatten  nyss (som det heter på gammaldags läkarspråk). Är det ett tecken i skyn? Kanske.  
  Vad mer på ön. Rensning av avloppsrör hör kanske inte till de mest attraktiva sysselsättningarna. Bilder på det besparas läsaren. Bästa grannen har både högtryckspolningsapparat inklusive en "iller", en arton meter lång slang med ett litet munstycke i framändan som gör att slangen matar in sig själv i rörsystemet. Och så åker den in och man drar ut den långsamt fram och tillbaks. Det kan finnas väldigt mycket i ett avlopp. (I London lär man ha hittat en över trehundra ton vägande fettklump i avloppsnätet.) Till slut rinner vattnet hyfsat rent och klart. Dagens pyssel.

Så är det ett stohej i Los Angeles också. En president som inte smyger. Och nu hettar det till i Israel-Irankonflikten. Man vill gärna njuta av försommarens fägnad, det går väl så där. Och Gaza, där har förnuft, empati, mänsklighet lämnat planeten för länge sedan.
   Sånt här ägnade sig fotografer med att försöka gestalta för decennier sedan. John Heartfield var bara en av många. Men det fanns också många andra som verkade i samma anda, att gestalta, berätta, bekräfta det de sett. Sådana som Walker Evans, Dorothea Lange, Margareth Bourke-White, Ben Shan, Arthur Rothstein med flera. Alla de verksamma i FSA, Farmers Security Administration. Denna association till stohejet i  Los  Angeles och nu flera städer. När ska det gå upp för Trump  et consortes att det amerikanska välståndet till stor del beror på alla  dessa lågavlönade immigranter. Men tacksamhet över det är väl inte Trumpismens paradgren. 
  (Här försöker någon  bringa ordning i den allmänna röran. Går väl så  där.)

Om fotolusten

När fotolusten går i dvala kan man ju alltid ägna tiden åt läsning av andras fotograferande. Som den här. En bild av Ralph Nykvist.  https://medieman.com/wp-content/uploads/2023/01/img_20230108_123714.jpg
(Jag länkar till en blogg publicerad av någon annan och hoppas att upphovsrättsintrånget är avklarat.)

Ralph Nykvist kallas ibland fotografernas fotograf. En lite egendomlig titulatur, ungefär som Dick Bengtsson tituleras konstnärernas konstnär. Hur som helst runt detta, men bilden i länken har i sin enkelhet väldigt mycket berättelse. Vadan denna bitterhet och besvikelse? Flickan, kvinnan, klädd i en som det ser ut grötrock inköpt på Överskottsbolaget för en femma, jag har själv haft en likadan, han en något dyrare uniformsjacka. Besvikelsen över något, sakernas tillstånd marinerar hela bilden, Men, Ralph Nykvist serverar ingen lösning, ingen ingång till en tolkning. En öppen bild helt enkelt. Vad handlar det om, det vet vi inte och lämnas över till vår egen tolkning. I detta  infinner sig ett punctum. I hans bröstficka sticker det upp en kulspetspenna, en Ballograf och jag sätter en tia på att den är ljusblå och märkt - tillhör statsverket. 

 Jag tar en bild med mobilen på hagtornet som nu blommar för fullt. Det blir inte en bra bild i min mening. Därför tar jag ett par bilder alldeles nyss i sommarskymningen med en mer dedikerad kamera. Får se hur de ser ut i morgon. 
  När hagtornet blommar tänker jag på bortgångne FS-bloggaren Björn Tundahl, varför ska jag inte gå in på nu. Vi var inte överens om mycket när det gäller klimat och sådant. Jag har nog dedikerat det här trädet och dess blom till en meningsmotståndare. Sånt händer. Man är inte överens och så får man landa i det.

Början på juni i skärgårn

Det har varit kallt och blåsigt. Ingen anledning till vare sig strömmingsryckarturer eller småturer i kajaken. Och tänker tanken att är jag kapabel till en eskimåsväng om jag välter? I tiogradigt vatten. Tveksamt. Åtminstone tillräckligt för att undvika en sån situation. Härom året insåg jag att jollesegling, åtminstone med Europajolle går bort. Förmågan att böja knäna räcker inte till. (När man slår, går över stag, måste man böja knän och  kropp olidligt mycket för att ens få bommen att gå över huvudet.) Världsliga problem och i jämförelse intet och inget. Apropos Gaza till exempel. Jag hävdar med bestämdhet att man ska försöka hålla två bollar i luften men är det inte så att den ena bollen  blir allt  mer diffus, svårfångad.
   Och frågan är, åtminstone för mig hur man gestaltar såna här frågor fotografiskt. Frågan är inte ny, den förekom på flera håll i den fotografiska disciplinen  för åttio år sedan. I brinnande världskrig.
   Im back film har väl inte undgått någon. Ett (i raden?) digitala lösningar för analoga kameror. En tillsats som man stoppar in i den analoga filmbanan på sin systemkamera. en sladd och en låda att skruva fast under kamerahuset och ett avtryck också med egen liten sladd. Det ser ut som det fungerar och utan att gå in på  teknikaliteter som sensorns upplösning och annat kan man fundera på om det här är ett sätt att friställa Schrödingers katt - den där tiden som uppstår mellan exponering och framkallning, när man inte vet om bilden finns eller ej.

Man tar studenten. Ett viktigt steg i livet. En tid för eftertanke. Lite granna av ett sluttande plan.