Man hittar en del favoriter även om det på den tiden inte är gatufoto

Häromdagen plockade jag fram en bok med Saul Leiters bilder ur bokhyllan.  En av de här nittonhundratalets fotografer som lite oförskyllt anses som gatufotograf. För det är svårt att vara nåt som inte är uppfunnet, om man så får tycka. Samma gäller väl även Robert Doisneau, en annan av mina favoriter som också har något gemensamt med Leiter. Där Doisneau vandrar i den tidens parisiska förorter, kanske från Gentilly och bortåt Joinville-le-Pont, där vandrar Saul Leiter omkring på södra Manhattan, Lower East side eller Greenwich Village. Båda är milt sagt stationära . Båda fotograferar människor eller mänskligt. Båda har satt fotavtryck i den kommersiella fotografin. Doisneau som fotograf för biltillverkaren Renault, Leiter som modefotograf för Harper´s Bazaar (för övrigt världens äldsta modemagasin grundad redan 1867). (Värt att påpeka att Saul Leiter dessutom var en mycket bra målare.)

Saul Leiter arbetar ofta med oskärpan som berättarkomponent och det är verkligen olika former av oskärpa. Man förstår också ganska snabbt att valet av oskärpa inte är en slump utan ett genomtänkt val. 
Leiter används ofta som ett argument för användning av färg i den här genren som "uppfanns" i början på nittonhundranittiotalet, Street photography. Gatufotografi fanns nu redan tidigare i begreppsvärlden, bilder fotograferade i stadsmiljö, men då  mera som ett slags fack där man kunde sortera in vissa bilder som motivmässigt passade in. Och vi ska då definitivt inte tala om begreppet gatufotografer, det som på fyrtio och femtiotalen användes för att beskriva en grupp fotografer, ofta av klanderfull vandel, vilka förtjänade sitt levebröd på att fotografera människor i storstäder för senare utlovad leverans av kopior. Allt mot handskrivet kvitto, adress postbox...

Att färgfotot börjar dyka upp som ett alternativ till svartvitt beror till stor del på att det uppstår en möjlighet att få avsättning för färgbilder i det att trycktekniken gör ett tydligt kvalitativt och tekniskt språng under framför allt sextiotalet. Det blir nu väsentligt billigare, och enklare, att trycka fyrfärg än tidigare. Och i det sammanhanget finns det dessutom viss fog för påståendet att färgfotot erövrar först den privata amatörfotografin, alltså foto som inte avses att publiceras, och först därefter trycksaksvärlden. Reproduktionstekniken styrde med andra ord faktiskt en hel del över bildflödet, ett faktum som ofta förbises men som man bör ha i åtanke när man till exempel diskuterar gatufoto-genrens interna gnabb om färg eller svartvitt. Man ska inte glömma bort publiceringens makt och påverkan över bildflödet.

forts. följer nog. Tror jag.

Något för gatufotografer att tänka på

Häromkvällen satt jag i soffan och bläddrade i boken Rolf Wertheimer fotografier. På försättsbladet finns den här bilden. ( Jag gör mig nu skyldig till ett upphovsrättsligt brott. Men det kan Rolf W vara värd.) Platsen är almarna i Kungsträdgården. Tetleys tehus i bakgrunden. Grupper av människor, företrädesvis yngre. Det är sommar kan man tro. Aftonljus. En äldre man med spatsérkäpp passerar. Ljus hatt, ljus kavaj. Kan man gissa att han är på väg hemåt, kanske från ett besök på Operakällaren.  Med raska steg från Jakobs torg mot Arsenalsgatan, på väg i riktning Strandvägen eller längre uppåt mot Östermalmstorg, Floragatan, eller kvarteren däromkring.  Det finns en air av fin de siècle, av Hjalmar Söderberg, Bo Bergman. En annan tid möter en bildens nutid. Det är ingen märkvärdig bild, inte på något sätt men en dokumenterande bild. Överhuvudtaget finns det väldigt lite av gatufotografiets vurm för "gatan som teater" i den här bilden eller i RW:s bilder för övrigt. Bilderna är sällsynt fria från något av fotografens regi. Antagligen beroende  på att RW dokumenterar sin stad och stadens liv. Låt vara med någon form av existensiella glasögon. Gatufotografi är inte uppfunnet.
Att det finns en slags möjlighet  att reflektera så här  kan kanske bero på att tiden hunnit ikapp bilderna. Eller att bilderna har hunnit i kapp tiden.
Det finns kanske något att lära av det också. Att fotografiet inte är enbart ett nu.

Om brännvidder och annat som hör därtill

Som sagt. Ingen blogg utan en bild. Trött i fötterna. Jardin des Tuileries. Bilden har ytterst lite med texten att göra.

Det finns en i någon liten  mån märklig bild i fotohistorien.”Le petits enfants au Laits”. Robert Doisneau fotograf,  är tagen redan 1932 i Gentilly utanför Paris. Märklig därför att den är dels lite mot vedertagna fotoregler är tagen i medljus och ett ganska kraftigt sådant, och den antagligen är tagen med en ganska liten brännvidd, fototeknikhistorikerna får ta hand om den biten, och att den definitivt inte är tagen i något slags påträngande 35 mm manér. Men också att den skildrar väldigt mycket rum. Figuranterna, de två barnen, storasyster och lillasyster som ska gå och handla mjölk i det stora Sociéte Latiere, deras bestämda och idoga steg. Halsduken på den lilla som berättar om en lite snålkall kyla. Något som särskilt frapperar är att det är en bild som så tydligt har stannat i steget. Ett frozen moment. En bild utan dramatik, utan något häpnadsväckande. En bild som enbart berättar om ett då. Nu, alltså.

En fin sak med Robert Doisneau är att hans bilder  har ett respektfullt avstånd till personer och till händelser. Det är inte påträngande på något sätt. Och det beror på ett utnyttjande av brännvidd. Att använda brännvidd för att åstadkomma en rumslighet som i Doisneaus fall eller att använda brännvidden för att uttrycka närhet som ligger farligt nära  innanför ”Comfort zone”. Man kan använda objektiv på olika sätt. Tiderna förändras.

Ständigt detta gatufoto

När uppstod begreppet gatufoto? Nån som vet? Och nu menar jag inte när klassiska, så kallade gatufoton togs. Utan begreppet. Nånstans i tiden uppstår en definition, inte helt olikt en naturalist som i linnéansk anda sorterar tillvaron. Och det innebär på ett lite märkligt sätt att bilder fotograferade i en tid långt innan begreppet uppfinns helt plötsligt får en etikett, till och med en ny etikett. Och så kanske det får vara. Men i debatten om gatufotografi som blossar upp med regelbundenhet saknar jag någon som diskuterar fotografi och gatudito i synnerhet utifrån ett språkligt perspektiv.
Bild är ett av många språk. Som vi läser. Och som vi författar. Precis som någon skriver en avhandling, en artikel, ett reportage, en novell, ett kåseri, en dikt så fotograferas det, alltifrån bilder med saklighetens som mål till bilder vars syfte är att gestalta fotografens/författarens sinnestillstånd. Och det är här nånstans jag tror att man kan hitta en annorlunda och möjligen ny ingång i den eviga diskussionen. Vad är fotografens berättelse? Med vilka medel förmedlar fotografen denna berättelse? Vad vill fotografen berätta/ gestalta?
Bilden här ovan är en bild utan stil och finess, den är språkligt ett ogenomtänkt yttrande, kanske väldigt färgat av stunden. Det regnar i ett ständigt halvdunkel. Tristessen ligger som en evigtlång gångmatta framför fötterna. Sinnet är ofokuserat, vänt inåt. det är inte Ferlin, det är inte Stagnelius,. Det är möjligen en pubertal grymtning i tillvaron.

(En fotouppgift jag ibland körde, på den tiden det begav sig-jag är numera emeritus, var att eleverna fick i uppgift att skriva en liten dikt, gärna en haiku,  som beskrev samma sak som den bild de valt ut. Det fungerade ganska bra, lite som en ögonöppnare. En känsla, en upplevelse, en insikt eller upptäckt kan förmedlas med olika språk. Ibland fungerar bildspråket bäst.)

En stund på biblioteket

Idag är jag i människobyn och passar på att gå till biblioteket för att rösta. Och slås av tanken att biblioteket, demokratins ”tempel” lämpar sig alldeles utmärkt för det. Folkbiblioteken är verkligen jämlikhetens och toleransen nav. Man kan bli högtidlig för mindre.
Efter att tjänat demokratin med min röst slår jag mig ner i en fotölj med ett par kilo Lee Friedlander. Och slås av att mycket av hans bilder som faller in i gatufotografiets härad har en, åtminstone i de tidigare bilderna, nästan kalejdoskopisk känsla. Fragmenterade där bildplanet är nedbrutet till mindre beståndsdelar. Det blir som bilder, händelser i det stora sammanhanget. Ofta förekommer speglar och spegelbilder, ofta TV-skärmar eller andra bilder. Det är mycket kommunikation i bilderna. Saker som samtalar. Och bilder som samtalar.

( En annan sak i sammanhanget är att Friedlanders bilder, och många andra fotografers bilder från den tiden inte går att åstadkomma längre. Det handlar inte om teknik, utan mera den tid som bilderna skildrar. Amerikanska bilder före Martin Luther King, före Rosa Parks, före Malcolm X. Nån som såg ”I´m not your negro”, en mycket bra dokumentär. Fanns på SVTplay tills för några dagar sedan. Det finns många dimensioner i historien.
Fuji xpro1, 23mm lite pyssel i CR.)