Grangärde femtio år sedan
Jag hittar bilder, nästintill bortglömda. En bunt fuktskadade ( det var en takläcka i ett hus jag bodde i för länge sedan). Den här bilden föreställer en entusiastisk lärarkandidat i svenska språket. Han introducerar oss i Dan Andersson, i Stig Sjödin ( och antagligen i en hel massa annat i den svenska parnassen). Han lyckas med konststycket att frakta en klass fjortonåringar med buss från Uppsala till Grangärde socken nånstans "out of nowhere", fast så sa man inte på den tiden, och en därpå följande promenad till Dan Anderssons Luossastugan. Där sjunger han till eget lutackompanjemang. Jag väntar vid min mila, får man förmoda. Och att han, den entusiastiske lärarkandidaten, lyckades få en hoper fjortonåringar att förstå att det fanns en värld utanför en fjortonårings horisont.
Det här är en oskarp bild. Fuktskadad. Några negativ finns inte längre. Repor och annat får vara kvar. Det hjälper mig att förstå. Rolleiflex i det udda formatet 4x4.


Tack för kommentaren. Ja, mitt synminne av blånande åsar och dimmfukten som den här bilden framkallar sitter perfekt exponerad i minnesbanken.
Tack för kommentaren. Jo, man har ju ett bildarkiv i hjärnan också, och då kan de enklaste oskarpaste bilderna fungera som nycklar in i minnet.
Tack för kommentaren. Märkligt är hur sådana här oprecisa bilder kan locka fram alla möjliga minnen. Som till exempel hur en buss doftar.