Nostalgin

Jag följer Micke Bergs blogg på FB. En del träffar rätt i själen. En del  blir till aha-upplevelser. Sånt jag inte  tänkt på, dissonanser som  passerat. Som ett inlägg om Daido Moriyama, en fotograf som jag håller högt. Antydningen att ett japanskt fotografi, läs en annan kulturs uttryck gestaltar sig på ett annat sätt. Som detta att man upprepar intill förbannelse samma motiv, samma uttryck år efter år, tid efter tid.
   Ungefär som jag i stunder av högmod brukar tänka att efter femtio år med pennan i hand  nog fått till  en linje som om inte annat, säkert är utvecklingsbar. Men det här handlar inte om fotografi, utan om ögats förlängning i handen. Som John Berger skrev i sin essay: att teckna är att se. Nu  är bara grejen det att fotografera är inte att samma som att teckna. Det är något annat.

Den här bilden har ett digitalt ursprung men det finns en (förmodligen) analog exponering också. Utan att dra in Schrödingers katt i det hela så finns det sånt som kan gå fel på vägen mot ett synligt fotografi. Kan det vara en del av lockelsen med analogt foto? Oförutsägbarheten?

Vibybo 2025-09-02 11:17

"Att teckna är att se" håller med fullt, ser inte möjligheten att lyckas annars, och seendet är något mycket komplicerat har jag kommit underfund med, allt från ljusets fysik via en bristfällig kropp ända till de djupaste minnena.

Svar från mombasa 2025-09-02 19:16

John Berger menar att handen är en förlängning av ögat eller synen. Och sen är det som du skriver, seendet är komplicerat och innehåller så många parametrar. Det där med minnenas djupaste hålor inte att förglömma.Tack för titten.
/Gunnar S