Garderobstädning, pappans bilder och tankar om det.

Begreppet dödstädning är än så länge inte relevant i  min värld. Visserligen gör jag tafatta försök att decimera antalet böcker räknat i hyllmeter, enligt en princip att allt som handlar om foto sparas, båtar och nautica likaså. I segmentet konst inte fullt lika förlåtande. Romaner kommer inte ens på fråga att spara. Nja, det finns väl några, med snygga omslag. Eller de som man borde läsa om. Känns det igen? Helt konsekvent är urvalet inte.
   Nyss hittade jag , förutom pappans pliktskyldiga barnfotoalbum även en liten kartong med hans senare verk. Mestadels instoppat i  negativfickor med kortfattade angivelser om motiv och tidpunkt, i huvudsak färgnegativ av tvivelaktig kvalitet och än mindre fotografiskt intresse. Men många bilder på favoritrosorna, i medljus.
   Nu ska sägas att pappan en gång i tiden var en habil amatörfotograf på silverplakettsnivå i den lokala fotoklubben. Om han nu varit medlem i  någon  sådan.
   Ja, vad gör man med såna här samlingar. En samling som i mycket påminner om bildmappen i en ordinär mobiltelefon. Bilder med kort datum, bilder med möjligt intresse endast i den allra trängsta kretsen. Bilder som sannolikt bara blivit tittade en gång. Ja, med någon form av pietet, ett överlämnande till nästa generation ser jag tvånget att bläddra igenom och, ve och fasa, behöva scanna eller fotografera ett urval.  Men tomtebilder? Njä, där är gränsen passerad.

Fotografiet som ett snitt i tidspilen. En sextiondels sekund i en för närvarande ungefär 13,8 milliarder år lång tidspil. Dokumentation gjord för stunden, ögonblicket. Frestelsen att skruva färgerna till Tunbjörks nivå dyker upp men passerar. Eller att skruva den mot svartvitt. Jag låter färgerna stanna så nära negativet som möjligt. Och erfar en djup känsla av melankoli.

syntax 2026-04-24 19:08

Ack ja - den som ändå kunde förmå sig att tro på tomten...