Rosa alba

Så var det dags. Nu blommar Rosa alba, den vita bondrosen. Lika flyktig som sin doft. Den här blommar i bästa fall en vecka. Om inte regn och kyla kommer. Det är juni och veckan innan midsommar. Hundkäxen står som skyar längs med vägrenarna. Olvonet blommar. Men göken har jag inte hört.

(Jag plockade fram ett Micro-Nikkor 55mm 1:2,8 ur gömmorna. Helt manuellt. Inte en tillstymmelse till autofokus eller annan automatik. Det går det också. Fotokursen individuellt val 100p är slut för den här gången. Hoppas att ni haft en fin tid. Och förstått ett och annat om slutare och bländare, om skärpedjup med mera.)

Överlevare

Att vara anpassningsbar är en dygd. Då kan man bli gammal. Man provar att sticka upp, ibland funkar det, ibland får man ge vika. Formad av vinden sticker man upp bara precis så mycket som det går. I stället kan man breda ut sig. Hitta ett hålrum i luften där det blåser aningen mindre helt enkelt.
Får nästan en känsla av intelligens hos det här trädet på Nordkoster.

(foto indval. Det svartvita jobbet är endast gjort i Camera raw. Angående beskärningen så är det meningen att den vänstra grenen ska vara aningen beskuren även  om det strider lite mot resonemanget om att "sluta bilden".)

Vasst eller mjukt

Idag gråare än grått och regn. Innesittarväder.  Rotar bland gamla bilder. Man kan skildra grått på olika sätt. På pappans tid var det mjukare än mjukt. I min tid skulle det vara hårt och raspigt. Pappan skruvade gärna på ett soft-filter på sin Rolleiflex. Ett sånt där med koncentriska ringar i glaset. Hos mig var det pressad tri-x som gällde. (den här vassruggen är dock plåtad digitalt.) Vasst liksom.  Får bli två vassiga bilder ur arkivet i dag. Det är pappans, den undre bilden.