The Family of Man

Det har nog gjorts en hel del stora och ambitiösa fotoprojekt genom historien. Ett är August Sanders jättelika inventering av det tyska folket. Ett annat är Edward Steichens The Family of Man. Om man vill veta mer om detta så ligger det, som numera för det mesta, bara ett par knapptryck bort. 

En intressant detalj i Steichens mastodontprojekt är att det redan på sin tid var ifrågasatt. Dels själva uppsåtet, syftet och den form som utställning och bok kläddes i. Att det fanns ett postvärldskrigsperspektiv är odiskutabelt. Ytterligare ett försök till ett ”Nie wieder Krieg!” Fast med ett amerikanskt tonfall och, enligt en del kritiker, amerikanskt kolonialistiskt perspektiv. Och visst är det så. Bilderna uttrycker i många fall en exotiserande syn på resten av världen. Och hur är bildkvaliteten? Ja, skiftande tycks ha varit den allmänna meningen. Det är en blandning från professionellt foto till amatörfoto med vägen över entusiastiskt fritidsfotografi. Det var tydligen Steichens mening och avsikt att det så skulle vara.
The Family of Man gjordes främst som en utställning som turnerade jorden runt under ett antal år( Liljevalchs konsthall 1957). Som bok gavs den ut i flera olika utstyrslar, allt från foliant till lågbudget i magasinsformat. Uppslagen kännetecknas av olika stora bilder, ofta en radda av små bilder som ibland ligger nere i undermarginalen, ibland i yttermarginal. Det är som man säger en ”kreativ” layout, lite tidstypisk vilket även gällde själva utställningarna. Den utgåvan som gjordes av tidningen LIFE kan man rätt ofta hitta i en del boklådor och antikvariskt. Det är en utgåva som tyvärr har den billigt utförda rotogravyrens problem med bildskärpa. Rotogravyr är annars en utomordentlig tryckmetod numera ytterst sällan sedd i nytryck.
 Och hur gick det för August Sander i ett tyskt tjugotal? Hans Menschen des 20. Jahrhunderts var ett banbrytande verk. Att såna här sakliga redovisningar av ett folk senare inte skulle falla nazisterna på läppen var så klart givet. Det är inget insmickrande fotografi, egentligen helt sakligt. Die neue Sachlichkeit. Saklighet och sanning var väl (och är väl) inte nazisternas paradgren. Så blev det som det blev med det också. Men många bilder finns kvar. Sök på August Sander. ”Konditorn”  är nog den mest reproducerade bilden. 

Heja Rune

Aktuell Fotografi 1978. En ständigt aktuell fråga. Rune Jonsson var nog särdeles skickad att ta hand om den här frågan, som den gode pedagog han var. Och insatt i fotohistoria. Dessutom en lysande skribent, tycker jag. Som fotograf var han lite grann av flanörfotografen, han gillade England, engelska sportvagnar om jag inte missminner mig. Bland annat ska sägas. En grej jag särskilt minns var hans tydlighet med att man, även om man i sina ögon har hundra bra bilder till ett bildspel skulle man helst inte visa fler än ett dussin. Att berättelsen runt ikring var lika viktig som bilden.
Rune Jonsson blev, efter min utbildning, för mig och säkerligen många andra, lite grann av en mentor. Det hände att vi sågs då och då, på tåget, på nån utställning eller bara det att slå följe på nån gata och några kvarter framåt. Och det blev alltid utrymme att prata bild på nåt sätt.
Det är nog Runes förtjänst att jag är så intresserad av kommunikationsprocessen, det som händer när läsaren tar över bilden. Och i det känner jag en stor tacksamhet.

Det där med att plåta på arbetsplatser

Apropos signaturen Pics inlägg om arbetsplatsfoto och Jean Hermansson i synnerhet. Så hittade jag i min bokhylla, lite granna bortglömd Sara Lidmans bok  Gruva med Odd Uhrboms bilder. Den här boken är skriven året innan den stora gruvstrejken. Och det här är ett litterärt verk som är sprängstoff. Odd lirar i samma fotografiska landskap som Jean H. Och visst är det för det första märkligt att det går att ta sig in på såna här arbetsplatser. Det är ju inget wallraffande precis, utan med företagets inbjudan och goda minne. Men det är som att det i den tiden fanns en större acceptans eller oförstånd om eventuella konsekvenser för arbetsplatsreportage. Inte undra på att man blev bränd.

(Odd gjorde också några fina reportage från bland annat Palestina och Afghanistan men Gruva är nog hans Magnum opus.)
Sextio- sjuttiotal, det gjordes flera reportage från arbetsplatser ute i landet. Och då menar jag sådana som hade en kritisk utgångspunkt, lite annorlunda än KW Gullers framtidsoptimistiska reportage om svensk industri i världen. Jean, och Odd och en hel del andra för den delen beskriver arbetsplatser från ett underifrånperspektiv och det är tveklöst så att de här bilderna fick betydelse. Stor betydelse. Och kanske egentligen foto när foto är som bäst. Men något hände däremellan fram tills nu. Jo visst, det går nog att plåta på arbetsplatser numera också men man bör nog ha åtminstone en fot inne redan. Ha lite känningar. Och en stor portion tålamod. Har alla fritidsfotografer det? Och det finns en slags övergripande restriktion i samband med foto. Trots att det fotograferas mer än nånsin. Det här är lite svårt att sätta fingret på men skulle jag överhuvudtaget kunna komma in i  turbinhallen på Forsmark 2 med kameran fritt hängande på magen i dag? Skulle jag kunna fotografera på en sluten mentalsjukhusavdelning, ett sjukhuskök ( med kackerlackor) eller nåt så oförargligt som en förskola? Tveksamt.

Konstrunda

Igår kom jag tillbaka till människobyn. Och vem stöter jag på? Jekaterina Pertoft står där mitt i den visserligen ganska glesa söndagssmeten och skissar för nåt som ska bli nåt. Jekaterina är en mycket duktig porträttmålare och som många konstnärer skolade i ryska konstskolor mycket kunnig i det grundläggande tecknandet. Nu skissar hon alltså för nåt framtida arbete. Här gäller alltså inte kameran som skissblock. 

Det är invigningsutställning i Uppsala konstnärsklubbs  nyöppnade, nyrenoverade galleri. Vi är åttio deltagande konstnärer som visar stort och smått i alla möjliga tekniker och uttryck.  Sista utställningsdagen till trots är det oväntat många besökare. Däribland en väldigt liten spindel som firar sig ned från taket. Och uppmärksammas naturligtvis av Stina Wollter som är en av utställningsvakterna i dag. Det blir en liten film. En liten performance utförd av en mycket liten varelse. ( Och man kan också förundras över hur duktig en mobil är som kan återge den lille i anständig skärpa och ett riktigt njutbart kort skärpedjup. Ja,  man upphör aldrig att förundras.

Perigord Vert

Är en benämning på en del av Dordogne i Frankrike. Perigord som ord är lite som Österlen eller Roslagen. Lite diffust, lite traditionellt. Här tillbringade vi för ett par år sedan några dagar i den lilla byn Talivaud, så liten att den knappt finns. Och får naturligtvis anledning att hälsa på i granngården. Som har en djurbesättning. Och det är mjölkkor. Som får gå ute den mesta delen av året. Om inte står det i ett öppet stall. Och tuggar.

Att driva ett lantbruk i Södra Frankrike är lika knepigt som i Sverige och problemen verkar vara ungefär de samma. Här råder dessutom stenhård koll på användning av antibiotika. Ett enstaka piller i en kossa utan noggrant redovisad anledning och det är stängt i en månad. Inte bara i Talivaud utan i alla andra gårdar som levererar till samma mejeri. Snacka om att ha tummen i ögat på varann. Och vore det nu så att det är motiverat med antibiotika, det ska vara ett veterinärbeslut bakom, så hamnar kossan såklart direkt i karantän.
 Ett intressant projekt som monsieur  funderar över är ett lokalt metangasdrivet elverk. Vilket inte borde vara helt omöjligt med en besättning om sextio rapande idisslande kor. Ja, det är nu gödslet han tänker utnyttja. Rapandet är knepigare att hantera. Vi får återkomma om det nån gång. 

Madame odlar de finaste tomater man kan tänka sig. Och vi har frön därifrån som vi fortsätter att odla.

(Det får bli både färg och svartvitt idag.  Tomater gör sig inte så bra i svartvitt. Vilket och varför för övrigt var och är ett bra sätt att förklara likheten i luminiscens mellan röda tomater och gröna paprikor.)