Om gamla båtar

Båtar, skärgård och allt vad därtill hör är en pålitlig källa att ösa ur för fotografen. Strindberg hade kameran med på Kymmendö och Zorn var en flitig fotograf med sittbrunnen i yachten Mejt som trygg bas. Och visst fotades det livligt bland båtfolk. Vi är ju benägna att skildra det positiva, semester, ledighet och äventyr.
En särskild genre inom skärgårdsfotografi är de fotograferade seglingsbeskrivningarna, och dessutom en alldeles särskild litteraturform alltid åtföljda av mer eller mindre lättförståeliga teckningar eller andra avbildningar. Ungefär så här, ”Väl passerat styrbordspricken SO om Högsös södra udde tas kursen mot Blåkobben som nu syns tydligt om babord, Utan att kära Gnutteskärs södra udde som rymmer en farlig grynna vilken dessutom  ligger längre ut än vad kortet anger kan nu tas en enslinje med”...och så vidare. Texten åtföljs gärna av en eller annan så kallad förtoning oftast tecknad men då och då fotograferad, inte sällan en hyfsat under eller överexponerad bild ofta med en charmig oskärpa som antyder en stående fotograf på fördäck till en lätt gungande skärgårdskryssare. Dessutom reproducerad i dåtidens seglartidningar och allt vad den tidens reproteknik innebar. Det blev liksom lite diffust och ungefärligt över det hela. Skärgårdseglingsprosa med andra ord.

Fotograferad seglingsbeskrivning. Tidskriften Till Rors, tidigt fyrtiotal.

Mästarna i den här genren är naturligtvis Svenska Kryssarklubbens nestor Åke Améen och Åke Janhem där Janhem kanske odlat en mer poetisk ådra, än Améens mera kärva uttryckssätt. (Mitt Améenfavoritcitat är ” ...så uppfylld av grynnor och andra försåt att den obekante intet har där att skaffa.”)

Exempel på typisk tecknad förtoning. Åke Janhem-Arholma Landsort.

Men för att riktigt avnjuta en seglingsbeskrivning bör man ha en båt, gärna med segel. Och nu tänker vi oss tider utan GPS och andra moderniteter. Navigation sker med andra mer handfasta metoder. 19-gradersmetoden, spottlogg och död räkning inte att förglömma.

Nu har det emellertid dykt upp nya uppgifter om mina gamla båtar som måste kontrolleras. Så om båtarna får jag återkomma. En bild på en liten koster kan jag ändå publicera,

Om att ta det lite lugnare.

Så det handlar kanske om hur man får den digitala bilden att gå ner i tempo. Att fotografera digitalt med samma förberedelseprocess som i den analoga tiden. Detta skrivet efter att ha läst en fototidningsartikel om bildstil. 
”Med en del kameror kan man välja olika bildstilar. Man spar en massa tid tack vare smarta förinställningar. Du kan välja den bildstil som passar bäst för just det motivet, och det direkt i kameran”. Nåt åt det hållet. Då blir jag liksom lite  trött. Jag som alltid trott att bildstil är något man tillägnat sig genom idogt arbete och kreativ eftertänksamhet. Långsamt reflekterande och en kreativ process. Inget man snyter fram med en knapptryckning. Men ack så fel jag haft.  Uppenbarligen. Eller handlar det om att återerövra fotografiet och bildskapandet från massbilden, den triviala bilden, de sociala mediernas bildsyn. Att återvända till ett fotografi som ärligt utan  sneglingar på snabba gillanden gestaltar tanken, intentionen.

Var och en får väl göra som den vill, jag tänker fortsätta att hitta en slags bildstil som jag kan tro på och känna som min egen. Det är nog en bit kvar dit. Men trägen vinner som man säger.

( Idag i skogen bakom huset. Några hektar blandskog, just nu källan till förrådet av torkade trattkantareller. Kan man fotografera rödsvingel i motljus med lätt pressad Tri-X. Och en ram runt. Naturligtvis bara på låtsas. Lite pyssel med Silver Efex.)

Om processfoto

Tillbaka i människobyn och en titt på en aktuell utställning på Köttinspektionen ( en fristående konshall inrymd i den av stadens främste och omhuldade arkitekt Gunnar Leches ritade byggnaden för just köttinspektion. Nu snackar vi tjugotalet och en annan livsmedelssituation.)
Det är inte alltid man (jag) är på humör för performativ nutidskonst som visas den här gången, men det finns andra saker som fångar ögat.

Nere i centrum är det lite granna förströdd verksamhet. Man flaggar för den kommande kortfilmsfestivalen. Och en liten manifestation med och för Synskadades Riksförbund. Nog så viktig. För även om kommunen vinnlägger sig om att göra tydliga markeringar i gator och torg så finns det andra sabotörer i form av gatupratare och inte minst,  el-sparkcyklar. En fotograf är städslad för att dokumentera eventet kan jag förstå. En fotograf som uppenbarligen har både blick och fokus på 100 procent. Smygande gatufotografer gör sig icke besvär...
Och processfoto ja, kameran på magen och så får man se vad det blir av det...

Jag skriver ibland att jag gillar bilder som har den där lite krafsiga stilen, som ritkol på grängat papper. Med det menar jag så klart inte att det ska se ut som om så vore gjort. Den effekten fanns redan i Photoshop 3.0, kanske rent av tidigare. Det handlar mer om tilltalet. Det ruffiga, krafsiga. Inte såsigt och inställsamt. Inte onödigt mycket dynamiskt omfång.

(Fuji Xpro 2 23/2.0. På gator och torg behövs inte så kort skärpedjup så då får 1.4 stanna hemma. Lite pyssel i Silver Efex.)

Om tråkigheten

Naturligtvis hade det mer passligt och spännande att traska runt i Paris just nu. Men så låter det sig inte göras, av olika anledningar. Det blir inte ens storstad. Så det är fotografiskt lite tråkigt just nu. Man får krama ur så mycket det går ur närtillvaron.

Jag har en viss förkärlek för "krafsiga" bilder. Lite för mycket av svärta och korn. Ibland så mycket att det syns, som en kolteckning på grängat papper. Men också bilder med en aning mer subtil svärta. Inte som den här ovan. Ser jag en raspig bild, analog eller digital reagerar jag. Funderar på hur fotografen har åstadkommit det. Att återskapa en slarvigt överpressad Tri-X i digital form kräver sin redigerare. Överhuvudtaget är det inte alls lätt att få till det på ett trovärdigt sätt. Trovärdigt för den lilla kader fotografer som har en relation till sextio sjuttiotalets svartvita fotografi. Därför kan det vara idé att som en del fotografer återgå till det analoga, åtminstone i vissa lägen när det är det tonfallet man vill åt. Ett tonfall är också ett uttryck för avsändarens sinnestämning. Eller borde vara. Eller är kanske bara en yta. Ytan är det moderna digitalfotografiets så som det manifesteras i det sociala mediernas bubbla, dess problem och akilleshäl.

(Fuji Xpro 2 23/1.4. Silver Efex, rätt mycket, milt sagt. I kväll laddar jag en Nikon FG med Tri-X. Får se vad det leder till.)

Om bilddjup eller djup upplevelse

Och fotografen som en i dramat. Kommunikation kräver en sändare och en mottagare. Som återkopplar. Utan återkoppling blir det ingen kommunikation men möjligen information. Informativa bilder ska helst vara så enkla att någon återkoppling inte behövs.
Men hallå, stopp där. Hur vet man att det inte uppstår en återkoppling? Om man i förhand inte vet när återkopplingen ska komma. Den kan ju komma långt senare än vid publiceringstillfället. Till exempel. Eller att återkopplingen sker i ett annat forum eller media än  det där publiceringen sker. Det finns många hakar.
   Gör du bilder för din egen skull? Antagligen, åtminstone oftast. Åtminstone så länge du (vi) är den dedikerade fritidsfotografen. Vi berättar, oftast, inför en förväntad åhörare, som kanske inte finns.. Annat är det om vi fotograferar för tidning, annons eller andra uppdrag. Men hur ofta gör vi det? Såklart kan fotografi vara glädjen i att lära sig och förstå vad fotografi är. Eller kan vara. Utforska möjligheterna.

Är det ens möjligt att applicera ett bildkommunikativt tänkande på fritidsfotografens bilder? Det handlar om publiceringen. Var, vad när och hur? Det fyra ständiga frågorna i all bildkommunikation. Vilken fråga väljer du som fotograf att börja med? Var behöver kanske helst en avståndsbild som visar hela miljön, enkelt uttryckt. Men det går så klart att ta en närbild, hur för att skapa en spänning i berättelsen. Som fungerar eller inte.Bildkommunikation har ett batteri av verktyg. Men ett oändligt antal av möjligheter. Något, som sagt, att återkomma till.

Bilder från den stora tråkigheten.
Jag återupptog ett spår som handlar om bildens ram. Finns det någon skillnad mellan en oramad bild och den som har den svart ramen som man får fram i förstoringsapparaten när man gör kopian en aningen större än negativet. Den ram som så att säga står som en garant för att det här är hela bilden. Vilket kan vara en osanning. Fler än jag har "fuskat" och med hjälp av kartongbitar skapat den där eftersträvansvärda ramen. En observant fotograf och fotografibetraktare kan naturligtvis avslöja att såna där falsarier skulle innebära ett helt batteri av unika brännvidder. Brännvidd är lika med utsnitt, icke att förglömma. Men för att poängen med den svarta ramen ska gå fram helt förutsätts att betraktaren förstår innebörden. Vilket inte alltid är fallet och även ett problem med olika digitala manipulationer.
Vad är skillnaden upplevelsemässigt om en Kodachromesimulering av en bild upplevs som "liksom lite gammaldags" eller "som en blinkning till Kodachrome och sextio-sjuttiotalets färgfoto"? 
Något liknande kan man tänka om den svarta ramen. Det är kanske så, även här att kunskapen berikar.

(Fuji Xpro2 23/1.4. Tri-x simulering. Bilderna sotar lite granna men det är så att säga meningen det också. Som när man gnuggar ritkolet extra hårt. Jag gillade tri-x och gör det fortfarande. Både på låtsas och i verkligheten.)