Om bilder som saknas och borde ha tagits

Det finns bilder som borde ha tagits, de där triviala familjebilderna. De bilder som är minnets stöd, de bilder som kanske skapar de där länkarna eller bryggorna till nästkommande  generationers minnen. Det handlar inte om bilder som har tappats eller städats bort utan just de bilder som borde finnas där. Men genom underlåtenheter i samtidens registrerande helt enkelt aldrig existerat.

Min kära moster läser julklappsbok för mig. Det borde finnas fler bilder på henne, bilder fram till början av åttiotalet. Då kliver du av som det ibland heter. Bilderna saknas.

Och bilder som hade varit bra att ha till hands för att berätta den historia som kommer nu. Med anledning av premiären på en ny film om konstnären Tove Janson.
Vid ett par tillfällen under efterkrigsåren gick moster ombord på finlandsbåten. I bagaget hade hon färg, duk, penslar och annat konstnärsmaterial. Sånt material som det rådde en skriande brist på i det krigsuttröttade Finland. Hur det kom sig att moster agerade konstkurir är lite oklart. Någon kontakt måste ha upprättats tidigare. I samband med leveranserna kalasades det bland annat på lokal och kinesades både här och där. (Jag har ärvda restaurangnotor som med tecknade mumintroll, poem och andra dekorationer ger syn för sägen om man så säger. Man hade kul om man så säger.)
Tackar för groggen bedårande Clio
skåda vår lyckligt dansande trio
Trenne elektriska ´lespiska´ spöken
mera citronsoda käraste fröken
om ni vill höra
min mening om konstutställningen klart och tydligt en öken (för det mesta)

tagom 〈ishi......?〉 och gladelig kör
man får inte mera skoj än man gör (sig)
Gosh! Fly mig en grogg före fem
För när Clio är sömnig ska alla gå hem och spela Beethoven. Hej hej.

(Tillsammans med Clio och Barbro på Bellevue ätande ryss-seljanka och borschsoppa berättande rövarhistorier
Tove 6/2 48

Moster kom aldrig ut, som det heter. Däremot konverterade hon på femtiotalet som en hel del andra homosexuella intellektuella, till katolicismen. Lite oklart varför, men antagligen måste det ha fungerat som någon tröst och möjlighet. Moster var underhållande och en mycket kär vän. Trots att hon stundtals led av svår psykisk ohälsa, det gick så långt att hon genomgick en så kallad kapsulotomi, en något förfinad variant av lobotomi, lyckades hon ändå leva med nån slags framtidstro och bekymmerslös lekfullhet. Sammansatt skulle man kanske säga i dag. De sista åren hade vi ytterst sporadisk kontakt, no news are good news, något vi var ense om . Moster gick ur tiden 1982 vid 57 års ålder.
Jag ser fram emot  att se filmatiseringen om Toves liv under det sena fyrtiotalet. Och att spara så mycket trivialfoto som möjligt.

Om vikten av att skydda sig

är inte alltid helt styrt av logik och vilka faror man utsätter sig för. Men det är samtidigt bra eftersom den som skyddas av munskydd är den befinner sig i närheten. I det här fallet jag. Med eller utan munskydd. 

Förintelsens dag

Kommendantens kontor. Terezienstadt. Att dokumentera sina övergrepp. Den banala ondskan.
Var det vanligt folk som  hänrycktes av nazismen? Och i så fall, hur var det med de andra? De som inte hänrycktes.

Om bildsyn.

Läser Micke Bergs blogg https://mickebergphoto3.blogspot.com/2021/01/workshops-fungerar-det.html på inrådan av Bengt Björkbom här på FS.

Idag snöar det elakt och det är inte svårt att hålla sig inomhus. Jag plockar lite förstrött i en bokhylla och drar ut en pocket, R. Broby-Johansen Bara konst. (En dansk produktiv konstvetare på sextiotalet.) Så läser jag det återigen, de där texterna om hur människan för trettiotusen år sedan redan då kunde avbilda på ett naturalistiskt sätt. Om de ville. Och att vetenskapen, när bilderna återupptäcktes hade svårt att acceptera att de inte var falsifikat. Men uppenbarligen fanns det individer som hade bildsyn redan då. Både de som utförde bilderna, men inte minst, de som såg bilderna, läste och förstod både form och berättelse.

Det jag främst fastnar för i Mickes blogg är tanken om bildsyn. Är bildsyn något man kan skaffa sig eller är det på något sätt medfött. Är det en förkovran eller ett resultat av DNA? Arv eller miljö. Såna frågor blir nödvändiga. Jag  har arbetat som bildpedagog i ett helt yrkesliv och tanken väcks så klart om detta yrkesliv var helt tillspillo. Eller har det gjort någon nytta. Ibland tror jag att bildsyn kanske är en kunskap som människan skaffar sig genom en intuitiv process. Både i skapandet som i läsandet. En intuitiv process som kanske kan smörjas lite grann med en eller annan kurs, eller workshop som det ibland heter. Fast workshop är väl när deltagarna befinner sig på samma nivå, i samma utvecklingsfas. I ett ömsesidigt samtal. Kurser får väl betraktas som mer undervisande. Någon lär ut handgrepp eller förhållningssätt och sånt. Och delar ut uppgifter. Och det är så klart ett sätt att lära sig en hel del. Men bildsyn? Jag tror att bildsyn hänger ihop med mer än själva bilden. Om bilders undertext. I gatufoto och liknande, inte nödvändigtvis, gärna med en underton av empati eller humanism. Alltså, att känna människans närvaro, fotografens närvaro och uppsåt. När bilder blir något mer än komposition eller nån slags prestation.

(Bild: Seminarium-bildanalys Konstfack nån gång tidigt sjuttiotal. Pentax spotmatic, Takumar 90mm Tri-X. Några oprickade dammkorn kvar.)

Vad blev det av?

En milt sagt rätt kaxig kille. Nån gång i tidigt åttiotal, möjligen sent sjuttiotal. Först lite oklar över vem som är fotograf. Men vid närmare grävning i negativen förstår jag att det är jag själv. Kameran är en Olympus Trip, en i princip okrossbar kamera. Ljusmätning utan batterier. Med ett mycket förlåtande nästintill idiotsäkert ”auto-läge” vad gäller  skärpedjup, brännvidd och val av tid och bländare. En toppkamera helt enkelt. Men kanske inte med den där superskarpa optiken. Tri-x så klart. 
Men vem är du? Jag har tappat ditt namn och om din bakgrund och din familj vet jag ingenting längre. Eller frågan borde kanske vara vem var du? Finns du fortfarande? Så mycket minns jag att det där fingret och den där sparken avlöstes av ett skratt, nåt slags leende. Liksom ett försök att göra något man inte fick. Att testa. Jag var ju bevars läraren.
Ett lite obehagligt skav i de här bilderna från såpass långt tillbaka är att historien, tiden kan ha ändrat på mycket. Rumsterat om liksom. 
Jag arbetade i tjugofem år på en skola i ett sånt område som numera kategoriseras som särskilt utsatt. Vad utsattheten är och beror på har nog skiftat över tid. Det blev många bilder. Många namn är borta. Men ögonen minns jag ofta. En del gick det inte alls bra för. För vissa riktigt dåligt. En del blev delar av det proletariat de stammade från. En del hamnade rent av på positioner i samhället, chefer, överläkare, professorer, generaldirektörer med mera. En och annan blev rent av så kallad kändis.