Finnisage och dagsrapport

Så var det klart. Två veckors utställning och två veckors vaktande av densamma. Man blir liksom lite trött. God respons på mina utställda bilder, känns bra i själen. Nåt slags kvitto på att idé och bilder fungerat.

    Läser en intressant artikel om fotografiet som sanning: https://www.bildspraket.se/blog/den-oumbarliga-ingrediensen-ar-sanning-2/ 
Det handlar inte bara om att ljuga med bild, det handlar om lögner som är kopplade till bildskapandet, till bildskaparen och till sammanhanget där bilden skapas och lever i.
   Jag blir dessutom särskilt intresserad av Andreas Gedins nyutkomna bok om Christer Strömholms förflutna. Inget nytt i och för sig. Mycket av CS nazistiska ungdomsförflutna är känt. Men vad mer är det vi behöver veta? Omfattningen av det hela? Eller personen, CS? Självbilden CS som byggs upp och varför? Och det här nånstans de flera bollar studsar in på arenan. Men jag har ännu inte läst Gedins bok, så jag vet inte och väljer att inte tro. Varken kan eller ska ge en recension.    

I en värld av lögner och friserade sanningar får man hålla två bollar i luften, ibland fler. Världen är uppochner.

Jag läser Björn Wiman i söndagens  DN om  Den " gåtfulle" prästen Abraham J Muste. Det berättas att han under en av sina ­oupphörliga protestaktioner mot Vietnamkriget fick frågan av en tidningsjournalist: ”Tror du verkligen att du kommer att kunna förändra det här landet genom att stå här ensam utanför Vita huset med ett litet ljus mitt i natten?”
Hans svar kan fungera som ett slags manual för fortsatt mental hälsa i en allt mer vanvettig värld: ”Å, jag gör inte det här för att förändra landet. Jag gör det för att landet inte ska förändra mig.”

Håll ut.

Om korn

Jag gillar korn så är det sagt på  en gång, och en del ruffighet, kontrast och vacker berättande oskärpa. Och det går såklart att åstadkomma på flera sätt. Att efterlikna filmkorn med Silver Efex låter sig göras eller med PS filter.
Bilden här har fått sitt korn i  Photoshop genom att utnyttja bitmapp. En rent svartvit bild, gråtonerna skapas av ögat precis som när vi  läser av en tidningsbild. Jag använder diffusionsgitter och  600ppi upplösning. ( Det har den fördelen att det passar rätt bra om och när bilden  ska vidare till fotopolymer och koppartryckspressen. Men det är en annan historia.)
   En bitmappsbild sparas i tiff-format men det är inte webbens format. Därför gör jag bilden till  gråskala för att senare kunna spara den som en jpg-fil. I den processen blir bilden gärna lite blaskig, därför avslutar jag med en rejäl dos kontrast och lite minusvärde på intensitet. Det går faktiskt att skruva kontrasten ännu hårdare men nånstans passerar man gränsen mellan fotografiet och reproduktionen. Bilder är de dock oavsett vilket.
   Ja, ett av många sätt att mixtra med bilder.

Japansk aprikos och en liten tanke om färgrymder

Nu är det tid för den japanska aprikosen att blomma i Botaniska trädgårdens orangeri. Och också årets tillfälle att kalibrera luktsinnet. Den här blomman har en svårslagen subtil doft. Men det är även tillfälle att prova ett gammalt manuellt objektiv, ett Vivitar 90mm 1:2.8 macro på min D800. En kamera som blivit medelålders och ett objektiv som om inte är direkt veteran så dock med frontlinsen riktad mot pensionen.
    Och man kan så klart fråga sig vad poängen är med gamla objektiv. Bortsett från en i mina ögon rätt snygg bokeh även om de oskarpa cirklarna inte infinner sig här. Det  finns en kromatisk aberration som inte är så lätt att trolla bort. (Lite skakningsoskärpa får trots enbent stativ skyllas på operatören.)

Om uppsåtet med en bild är att beskriva en doft, hur går man då tillväga? Liljors kamferartade doft gör sig bäst med lite underexponering och en dos oskärpa. Den japanska aprikosen har en friskare doft, men ändå mjuk, kanske lite mer kontrast? Lite ljusare? Och här slirar jag in på parfymörernas professionalitet, ett område som är fullständigt outforskat i min värld. Bäst att hålla sig utanför.
   Men frågan kan vara berättigad. Vad är syftet med en bild? Vad vill fotografen beskriva? Något mer än en välexponerad bild, något mer än en förväntad komposition? Oavsett motiv.

( Med raw-format har vi som bekant en fil som kan användas på alla upptänkliga sätt. Att börja med att tilldela bilden en färgrymd. Det är ofta frestande att använda Prophoto i tron att den gör underverk med färgåtergivningen, men Prophoto pysslar så att säga mycket med färgtoner som inte kan ses på de flesta bildskärmar. Profilen ska helst användas med det i bakhuvudet. I många fall är de här stora färgrymderna onödiga då man inte alla gånger vet hur stor färgrymd fotografens öga kan tänkas ha registrerat i fotograferingsögonblicket. Färg är ingen exakt vetenskap. Det blir nog fortsättning följer på det här. När tiden och andan faller på.)

En dokumentation 2004-2024.

Jag är inne på sluttampen av ett mer än tjugoårigt projekt: konstnärer-publik-händelser-möten, en dokumentation av Uppsala Konstnärsklubb 2004-2024.
    Montera bilder, med tilltagande skrivkramp försöka få till nån slags ledsagande text. Finputsa ett bildspel och allt som oftast drabbas av den där "gör om-gör rätt"-rösten. (Så tänker man att det är väl ingen j-vl som ser att det klickar på en sekund i en övergång. Eller gör de?)
    Spontanporträtt-porträtt som är tagna i stunden i befintligt ljus och en spontan överenskommelse med den fotograferade. En del har jag som sagt låtit printa.

Hursomhelst, på lördag blir det utställning. Spontanporträtt och bildspel. Galleri 2 Walmstedtska gården i Uppsala . Alla använda bilder har digitalt ursprung och ser man det inte annars så ser man det nu. Den enormt snabba utvecklingen inom digitalt fotografi. Vem minns till exempel en Sony Mavica idag?
    Samtidigt i denna vånda dyker frågan upp, hur mycket ska man retuschera? Digitalt foto drabbas ju sällan av dammkorn eller andra brister i negativen. Eller ska bristerna i bilderna få hänga med. Som tidsmarkörer för hängivna fritidsfotografer. Nån trycksak lär det inte bli, då hamnar ribban på en annan nivå.

Istvan Varga, skulptör.

Göra böcker, upplösning i bild och lite enkel huvudräkning.

Bildupplösning blir alltid aktuellt när en bild ska skrivas ut, tryckas eller på något sätt reproduceras. Man har de pixlar man har i en bild, även om det så klart går att interpolera den och hitta på fler pixlar än vad originalbilden innehåller^∗. 

Men nu direkt på lite huvudräkning och tack för att vi så gärna räknar upplösning i ppi, pixels per inch (pixlar per tum), för då har vi tolv som bas i räkningen. Det engelska systemet har sina poänger framför decimalsystemet.
   Du har en bild som är låt oss säga 1200 pixlar på bredden. Den önskade upplösningen är 300ppi. Dividera 1200 med 300 viket blir fyra, alltså 4 tum. En tum är ungefär 25 mm. Din bild är alltså i 300ppi ungefär 100 mm bred. (4x25=100). 
  Nu kanske du tänker göra en bok i A4 stående. Då är sidbredden 210mm inräknat marginaler. Låt säga att du kalkylerar med en satsyta (området innanför marginalerna) som är 180mm bred. Med en bild som är 1200 pixlar bred täcker du alltså halva satsytan. Vill du ha utfall på bilden, med det menat att bilden går ända ut till papperskanten lägger du på 5mm på överkant och ytterkant så att bilden sticker utanför pappersytan. Det behövs för att skäret ska bli rätt. (Kolla med tryckeriet viket utfall de vill ha.)

Hur mycket bild behövs det då för 180mm bredd? 180/25 = 7,2 alltså 7,2  tum. Och du behöver 300 pixlar till varje tum, 300x 7,2 = 2160ppi. Eller om du vill att bilden ska vara 150mm bred? 
  Du behöver sällan räkna ut höjden på bilden då den naturligt nog ger sig  självt.
   Om nu tryckeriet eller utskriftstjänsten vill ha en annan upplösning (Crimson förordar 400ppi, kvalitetstryck på bestruket papper 350ppi, normal offset 300pp, i dagstidning i skrivande stund 200ppi.) Sånt där är lätt att kolla med tryckeriet. Och glöm inte att tryckerierna är angelägna om att det ska bli rätt från början så de svarar mer än gärna på frågor från funderande beställare.

Om nu huvudräkningen blir krånglig finns ju alltid miniräknare att tillgå. Och nån tycker säkert att tum=25mm är slarvigt uttryckt, rätt är 25,4, men det finns något förlåtande i förhållandet i upplösning och faktiskt storlek som låter de där tiondels millimetrarna slippa igenom.

^∗Kom ihåg att göra storleksförändringar av bilder i bildredigeringsprogrammet så att de har rätt storlek och upplösning när de monteras i layoutprogrammet. Det går, och kan vara frestande att förstora och förminska bilder i layouten. (In Design och Photoshop kommunicerar bra och det är rätt enkelt att hitta en fungerande arbetsgång. Det lär finnas en fristående plug-in  som kan automatisera det flödet, alltså utifrån ett kommando i layoutprogrammet automatiskt göra bildredigeringen  och uppdatera bilden i ett svep så att säga. Jag har inte provat det, jag vet inte ens vad det heter...)