Om varför svensk press inte publicerar så mycket svartvitt kan man grunna över.

Varför publiceras så lite svartvitt fotografi i magasin och tidningar i Sverige? Finns det något särskiljande i svensk bildjournalistik som skiljer sig från övriga världen? Och det här är en lite senkommen reflektion på en blogg av Mikael Good här på FS bloggar. När det gäller dagspress kan det möjligen vara så att rätt många tidningar i andra länder fortfarande trycker i svartvitt. Full fyrfärg i alla sidor är i många länder fortfarande en ouppnåelig lyx. Det gäller inte bara Indien och många länder i Asien, Afrika och Latinamerika,  även en del US- amerikansk dagspress kör fortfarande svartvitt (möjligen en extra färgplåt för tidningshuvudet). Gäller det magasin så har väl färgbilden däremot varit med rätt många år. Vi som minns Life i tidigt sextiotal. Problemet med färg var väl på den tiden reproduktionstekniken. Att åstadkomma det som görs nu idag var helt enkelt inte görligt. Det har hänt så otroligt mycket i den grafiska branschen med digitala flöden, effektivare pressar, finare raster, bättre papper och bättre tryckfärger. Och kanske det att tryckmedia paradoxalt åker lite snålskjuts på etermedia, televisionen skapade ett naturligt och nödvändigt förhållningssätt till bilden som del av berättelsen. Från diskret illustration till påtaglig nödvändighet.
Men tillbaks till den ursprungliga frågan.
Idag är det alltså inget tekniskt problem med vare sig svartvitt eller färg. Skillnaden har alltså i stället för att vara en teknikalitet blivit en fråga om uttryck, gestaltning och tilltal. Där tilltalets utformning styrs av läsarens preferenser. Vad läser mottagaren in i en svartvit bild? 

I en tid när färgbilden är vardag blir det svartvita helgdag. Något därutöver, och är färgen dokumenterande blir svartvit gestaltandet. Det banala bildseendet är färg, just för att verkligheten är i färg och det banala bildseendet vill inte se annat än det som redan är sett. Där varje bild, varje synintryck är bekräftelsen på att allt är rätt och riktigt. Världen gungar inte, allt är lugnt och tryggt.

Och svartvitt som alltså var den förhärskande bildtekniken för väldigt länge sedan, ja färgen kom in i kameran för rätt länge sedan den också. Nån som funderat på när färgbilden blev lika med den banala bilden? ( tips. Kodak Instamatic introducerades för så där en sjuttio år sedan.) 
Att svartvitt har blivit ett uttrycksmedel mer än en möjlig teknisk  begränsning torde vara oomkullrunkeligt. En dialekt, kanske ett helt eget språk. Ett språk som närmar sig poesin, lyriken. Att svartvitt har blivit det som skaver.
(To be continued.)

Inte svartvit bild som inte har så mycket med texten att göra. Men när får man tillfälle att utnyttja en hårt skruvad bild?)

Inlagt 2020-07-15 20:05 | Läst 467 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera

Mycket intressant, tack för det!
/B
Svar från mombasa 2020-07-16 12:16
Ja, tryckteknikens utveckling är intressant och det faktum att tekniken skapar en berättande dimension. Man kan tänka på Paul Hansens vinnarbild med begravningståget i Gaza 2012 som öppnar lite grann för den här bildstilen. Och att där nånstans medger tekniken att man börjar berätta med färg och till och med själva färginställningarna.
ha det gott
/Gunnar S
När? Då det blev enkelt att få färgbilder på papper. Jag har kvar några urblekta bilder från tidigt 1970-tal, sen kom den stora floden, med Internet och att allt skulle kunna läggas ut omgående på nätet finns bara rester kvar. Några butiker med schysst egen utrustning och annars postorder.

Varför bara färg? Troligen för att det är enklast. Bilderna tas i färg, tidningarna lägger ut dem i färg på sin nätupplaga och då blir det ju konstigt att trycka i svartvitt. Svartvitt kräver också ett annat tänk hela vägen. Det tänket är f n inte vad svensk dagspress har. I månadsmagasinen finns det kvar på ett annat sätt, redaktörerna kan spela med både svartvitt och färg. Jag tror att även dagspressen kommer tillbaka till det, bara den överlever dagens kaotiska mediesamhälle.
Svar från mombasa 2020-07-16 11:51
Enkelt att få färgbilder på papper skedde i och med övergången till offset. Fyra färgplåtar var äntligen rimligt och i någon mån kostnadseffektivt. De tidningar som var snabba eller låg rätt i moderniseringscykeln med att investera i nya pressar blev också lite av pionjärer när dagspressen fick färg. Färgbilder i den fotografiska världen var ju gammalt redan då i början av sjuttiotalet.
Ha det gott
/Gunnar S
Har funderat över bildfärgen i exempelvis DN, särskilt porträttartiklar och andra lite mer djuplodande artiklar på söndagarna, som ändå inte är så där gräll och/eller pastellaktig som om man tänker sig tidiga färgbilder, eller typ vykort. Färgskalan är här mer dov och dämpad, omisskänneligt i färg men inte så grann, liksom - om du förstår vad jag menar. Och det är mer eller mindre oavhängigt fotografen. Och då blir det inte så banalt.
Mycket att fundera över//GöranR
Svar från mombasa 2020-07-16 12:01
Hej. Här tror jag att fotografen går lite grann hand i hand med tryckteknikerna. Jag lyssnande på ett föredrag med Paul Hansen som pekade på vikten av att fotografen har en tydlig bild av hur bilden gestaltar sig i tryck. Om jag inte är helt fel är ett recept just nu att dra ner mättnaden lite grann och öka klarheten något. Då ökar man kontrasten i mellantonerna. Drar man sedan kurvan så att man får lite mer teckning i skuggdagrarna så hamnar man rätt så rätt.
Men att det är möjligt att göra de bilderna i porträttbilderna handlar om att trycktekniken klarar av det.
Sen kan man också fundera över varför den här stilen har blivit så populär som just ett uttrycksmedel i den typen av bilder. Det kommer säkerligen kännas rätt daterat om ett antal år.
Ha det gott
/Gunnar S
Hej Gunnar.
Tack för en text som fick mig att fundera. En fin bild som gav mig tanken på "Det våras för stumfilmen". Där en av skådespelarna inte ville vara med i en stumfilm, han får den stumma frågan om han vill vara med och svarar filmens enda replik -no. Stolen ville inte vara med i en svartvit bild, därför är den i färg. Sedan ger bilden ett intryck av fängelsegaller, fast det säkert är vanliga spröjs...

Idag när färgkompositionen ofta tar ut svängarna (tycker jag) med HDR-liknande kontraster och mättade färger känns nog svartvitt spännande. Tittar man på äldre svartvit bild, som ofta hade dramatik i ljus-skuggspel så öppnas en ny värld. Jämfört med färgbilderna. Svärta, motljus, siluetter och korn ger kanske nya ideer till bildskapande.

Kunde man sedan publicera det som i en fototidning med matt papper så blev nog upplevelsen att se bilderna spännande.
Ha de gott.
Jerry
Svar från mombasa 2020-07-16 12:11
Hej. Det var en rolig och träffande jämförelse som bildkommentar.
Det har nog varit lite väl mycket HDR i bildvärlden men kanske inte så mycket i dagspress ändå. Desto mer i magasin och på blankt bestruket papper. Dagens offsettryck klarar av bilder med stort dynamiskt omfång. Men frågan är kanske lite som hönan eller ägget, vad kom först? Fototekniken eller trycktekniken.
Jag brukar läsa den norska tidningen Fotografi. Den trycks på matt papper med mycket fint raster och bra svärta. Riktigt djupsvart blir det aldrig eftersom matt papper får en slags hinna över sig. Den matta pappersytan funkar som en diffusion. Men snyggt är det.
Ha det gott
/Gunnar S
Jag tycker tvärtom att jag ser svartvita eller monokroma bilder i dagstidningarna lite nu och då. Lite ojämnt fördelat mellan dagarna förstås men de finns. Jag tycker gott de kunde vara flera. Det är lite mer dokumentär tyngd i en svartvit bild (förstås lite beroende på vad det handlar om).
Svar från mombasa 2020-07-16 20:39
Hej. Jo det dyker upp en och annan monokrom bild men var? Jo i huvudsak på kultursidorna och gärna i samband med porträtt på konstnärer och musiker med flera. Noterade det nyss för ett par veckor sedan i lokaltidningen. Så jag tror att tesen om att svartvitt är en dialekt, språk, tilltal i det fotografiska landskapet är rätt så rätt. Alla är ju inte lika fotografiskt nördiga som vi läsare på FS bloggar.
Ha det gott
/Gunnar S
Själv tror jag det finns en väldigt enkel förklaring och den förklaringen handlar inte om varför man väljer färg idag utan varför man tidigare valde svartvitt. Det har du fö redan beskrivit i din text - färgbilder förr i tiden var helt enkelt i dom allra flesta sammanhang för krångligt och för omständligt, annorlunda uttryckt, för dyrt. Dessutom tog det nästan alltid längre tid att få fram färgbilder än svv bilder. Med betydligt mer än 50 års prägling på svv bilder förvånar det mig inte alls att dom idag i många sammanhang anses mer äkta, mer dokumenterande och ofta mer konstnärliga än färgbilder. Jag är fullständigt övertygad om att hade det redan då för 70 eller fler år sen varit precis lika enkelt att producera färgbilder hade det blivit standard redan från början. Att du kallar färgbilderna för dom banala bilderna får mig att känna att du har en bias där. För säkerhets skull vill jag bara tillägga att jag absolut inte är emot svartvita bilder, det svv uttryckssättet tillför flera saker som jag vid tidigare tillfällen kommenterat och då och då utnyttjar. Många hälsningar/ Björn
Svar från mombasa 2020-07-16 21:52
Hej. Det här om färg eller svartvitt är sannolikt en evighetslång diskussion i fotokretsar och kommer nog heller aldrig till något som ens kan kallas konsensus. Men en intressant grej med färgbilder i tryck är att det var ganska lätt att åstadkomma färgbilder på exempelvis femtiotalet. Jag har själv en diger samling bilder på mig själv i kortbyxor på olika badstränder och andra sammanhang, ur pappans rätt digra samling av diapositiv. Men trycktekniken hängde inte riktigt med. Det behövdes helt enkelt fyrfärgsoffset för att det hela skulle falla på plats. Teknisk möjlighet, rimlig ekonomi. Men det tog ett tag innan fyrfärg var legio i dagspress, vi fick faktiskt vänta ända in på 2000-talet. Så det är en skillnad mellan vad man fotokemiskt kunde producera och vad som var möjligt trycktekniskt.
Och det här om banala bilder, ett begrepp som jag inte har hittat på själv, utan ett vedertaget begrepp inom bild och fotoanalys. Det är dock viktigt att komma ihåg att det egentligen inte finns en värdering i begreppet. Det är bättre att se banal bild som en beskrivning av en bildform än en betygssättning. Svartvit bild tycks däremot ha blivit en slags markör för konstnärlighet eller ett större värde i bilden. Vilket är ett ganska billigt sätt att köpa ett större värde till bilden. Gör den svartvit så blir den konstnärlig (och inte banal eller trivial). Och här har vi ett bildkommunikativt problem vill jag säga. Men det får vi ta tag i längre fram.
Allt gott!
Gunnar S
Khalad 2020-07-17 00:23
Låt mig bara för skojs skull göra ytterligare några kommentarer. Jag känner mig varken värderad eller på annat sätt förnärmad bara för att jag själv oftast visar bilder i färg, tycker däremot begrepp och uppfattningar är roliga att diskutera, vända och vrida på. Fortfarande är jag övertygad om att det svartvita fotot har sin särställning genom att det under så lång tid varit så dominerande, på tekniska och ekonomiska grunder. Även om man hade kommersiella tekniker för färg på 50-talet var det knappast möjligt för en tidning som ville vara rykande färsk att ta färgbilder på eftermiddagen, sen framkalla och kopiera på kvällen för att så tryckas under natten. Det gjordes däremot tidigt med svartvita bilder.
Såvitt jag förstår betyder banala bilder just det. Har googlat på begreppet och hittar inget annat än just värderingen, gissar dock att tanken är att det står i motsats till konstnärliga bilder, åtminstone bilder med konstnärliga ambitioner. Någon sådan uppdelning har jag aldrig hört talas om när det gäller konst. Personligen skulle jag säga att svartvita bilder nästan alltid innebär en viss grad av abstraktion. Färgbilder kan såklart också ha inslag av abstraktion men det följer ingen abstraktion av formatet färg i sig. Det gör det däremot med formatet svartvitt.
Tack för ordet, nu hoppar jag i säng, många hälsningar/ Björn.