Ständigt detta gatufoto

När uppstod begreppet gatufoto? Nån som vet? Och nu menar jag inte när klassiska, så kallade gatufoton togs. Utan begreppet. Nånstans i tiden uppstår en definition, inte helt olikt en naturalist som i linnéansk anda sorterar tillvaron. Och det innebär på ett lite märkligt sätt att bilder fotograferade i en tid långt innan begreppet uppfinns helt plötsligt får en etikett, till och med en ny etikett. Och så kanske det får vara. Men i debatten om gatufotografi som blossar upp med regelbundenhet saknar jag någon som diskuterar fotografi och gatudito i synnerhet utifrån ett språkligt perspektiv.
Bild är ett av många språk. Som vi läser. Och som vi författar. Precis som någon skriver en avhandling, en artikel, ett reportage, en novell, ett kåseri, en dikt så fotograferas det, alltifrån bilder med saklighetens som mål till bilder vars syfte är att gestalta fotografens/författarens sinnestillstånd. Och det är här nånstans jag tror att man kan hitta en annorlunda och möjligen ny ingång i den eviga diskussionen. Vad är fotografens berättelse? Med vilka medel förmedlar fotografen denna berättelse? Vad vill fotografen berätta/ gestalta?
Bilden här ovan är en bild utan stil och finess, den är språkligt ett ogenomtänkt yttrande, kanske väldigt färgat av stunden. Det regnar i ett ständigt halvdunkel. Tristessen ligger som en evigtlång gångmatta framför fötterna. Sinnet är ofokuserat, vänt inåt. det är inte Ferlin, det är inte Stagnelius,. Det är möjligen en pubertal grymtning i tillvaron.

(En fotouppgift jag ibland körde, på den tiden det begav sig-jag är numera emeritus, var att eleverna fick i uppgift att skriva en liten dikt, gärna en haiku,  som beskrev samma sak som den bild de valt ut. Det fungerade ganska bra, lite som en ögonöppnare. En känsla, en upplevelse, en insikt eller upptäckt kan förmedlas med olika språk. Ibland fungerar bildspråket bäst.)

Universellt lekande

Finns det överhuvudtaget något barn i världen som inte lekt affär? (Jo, det finns det såklart.) Men nog är det är en prövning och träning i tålamod. Kommer det någon kund eller? Stenar, snäckskal, det mesta går att sätta prislapp på. En ljummen afton vid strandpromenaden i Piran, en liten stad vid Sloveniens väldigt korta kust.

Lite mer processfoto och skönsång

Som sagt, jobba på det där med en bild om dagen. En välstämd skönsjungande sångkör i söndagens shoppingbestyr dämpar kanske köplusten en aning. Vad säger krämarna om sådana tilltag?

(Även idag visar sig X10 från sin vänliga sida. Allt verkar fungera. Lite Tri-x i efterbehandlingen. Oklart varför.)

processfoto med kameran i fickan

Idag blev det kameran i fickan, den lilla Fujix10 som för ovanligheten skull hade vänligheten att bortse från den störande glappkontakten  i sitt objektiv. 
Processfoto är att fotografera för att man ska ta bilder helt enkelt. Inte en dag utan en bild eller två. Och det är ju en trevlig inställning. Som jag har lite svårt att uppfylla. Men skam den som ger sig.

Tyvärr hade jag inte ljudfilm i kameran, men hornmusik är mjukt, förlåtande och vänligt till sin karaktär. 
Trevlig helg!

Tårar och om att ha en berättelse.

För några år sedan for vi till Berlin. Jag hade bespetsat mig på en riktig streetphotography-vecka. Men misstog mig kapitalt. Allt sannolikt beroende på min egen oförmåga. Jag hade helt enkelt ingen berättelse. Man måste ha en berättelse om man vill berätta om något. Annars blir det bara bilder. Möjligen, i bästa fall, lite komposition. Men en bild fungerar ändå fortfarande. Monumentet över the Holocaust. Stenblocken, de tysta monoliterna och tårarna som rinner från dem. Tydligare kan inte mänsklig dårskap illustreras.

 (Jag kan fortfarande undra om Peter Eisenman som ritat monumentet kalkylerat med lagen om den kalla väggen i kombination med en höstfuktig berlinerluft. I så fall gjorde han det väldigt bra.)