Gatufotande och tredjedelsregler på dagens agenda

I det fotografiska samtalet ingår lite olika moment, eller avsnitt. Vill man vara grundlig i beskrivningen kan man så klart börja lite med utrustning, det roar vissa fotografer. Förr i tiden var det en inte oviktig detalj, det kan man se  i äldre fotobildböcker. Gärna ett appendix med både kameror, filmsort, bländare och slutartid. Man anar sig till allvarliga farbröder i vita rockar nånstans i kulisserna.
Fotograferingsögonblicket kan också vara intressant. Eller tiden alldeles däromkring. Sånt brukar naturfotografer gilla. Inte så konstigt för den delen. Smygningen, tystnaden, gömslet, dofterna och så vidare.
I gatufoto är det snarare en helt annorlunda alkemi som gäller. Lite svårbeskrivbar kanske. Något att grunna vidare på. Nånting får mig att tro att det smyger om kring herrar, och en och annan dam, med en Leica i skjutläge. Synpunkter emottages tacksamt.
Bildbearbetningen har också sin charm att få läsa om. Alldeles oavsett om det är plaskande i  mörkrum eller pysslet vid datorn.
Och bilden i sig, hur den ter sig, vad den kan tänkas berätta om  är en berättelse i sig. Från ax till limpa.

Och hur står det till med kompositionen då? Tredjedelsregeln är ju en omhuldad i princip, så befäst att den till och med finns inmonterad i de flesta digitala sökare. Och då måste den så klart vara rätt. Och är något rätt finns det såklart någon som bara måste vara mot strömmen och hävda dess motsats. Vilket det naturligtvis också finns.
Men tredjedelsregeln är såklart ingen regel, den är möjligen ett verktyg, och ett ganska användbart sådant i bildverktygslådan. Man vill ofta hävda att tredjedelen ligger nära gyllene snittet. Och gyllene snittet är klassiskt och enbart därför självklart bra. Dessvärre är det väldigt få människor som vandrar på denna jord som på ögonmått kan peka ut ett exakt gyllene snitt. Och även om det med viss rätt hävdas att gyllene snittet styr en hel del företeelser i naturen, snäckskal, kottar med mera så ska man komma ihåg att symmetri är dyrbart så evolutionen prioriterar hellre billigare lösningar, alltså lite mera ungefär. Och tredjedelsregeln är i sin tillämpning just liksom lite granna ungefär.
Här finns en snuddning på vissa fotografiska ismers problem. Fortfarande ett sökande efter den heliga Graalen. Den som förklarar allt, och allt blir jättebra. 
Ovanstående bild (Via Emilia San Pietro) har jättelitet med texten att göra, men en blogg utan bild gör sig inte helt och hållet.)

Intressanta ämnen i bloggarna och en fin utställning i Gamla Stan

Vissa dagar dyker det upp väldigt intressanta ämnen i bloggarna, ibland i en kombination som säkert är slump men skulle kunna se ut som en tanke. Lite teknik, om jpg direkt ur kameran är föralldel ett återkommande tema men för den skull alltid lika intressant och det kommer alltid nåt nytt. Hur vet man om en bild är bra är också en evig, men likväl alltid aktuell fråga. Om bilder och kontrapunkt, bildens kontextuella entropi visavi redundans som man också skulle kunna beskriva det som. Behöver en bild någon form av ledsagning? En text, en titel, ett sammanhang?
Det är väldigt få bilder som så att säga står av egen kraft. Bilder behöver ett kontext om det så är ett allmänt, eller är betraktarens eget individuella perspektiv. Ta till exempel bilderna här nedan. Den övre är påtagligt oskarp och känns åtminstone i en digital fotovärld påtagligt felexponerad. Den nedre har bättre skärpa, fortfarande lite korn men är ganska tydligt utfrätt i ljusdagrarna i fonden. ( Här finns ytterligare en liten poäng med RAW formatet eftersom det är så lätt att plocka fram olika versioner av en bild. Även mindre bra. Obs. jag har alltså högst medvetet bearbetat bilden på de här olika sätten.) Att skillnader i bilden som beror på tekniska ting är vi nog rätt överens om. Men om skillnaden i kvalitet beror på ett aktivt ställningstagande hos fotografen, hur tänker vi då? 

Hur ser en bra bild ut? Ja, men det handlar väl mest om bildens sammanhang, vem tittar och varför? En tekniskt dålig bild med högst privat kontext kan vara helt fantastisk, medans en välgjord, tekniskt driven bild kan vara helt ointressant. Där är nog de flesta rörande överens. 

Om den här bilden skulle få en passande ingång, alltså en rubrik, en hint om hur den skulle kunna läsas, vilken vore bäst?
Prova själv. A. Ferkens gränd. B. Siluett. C. Hinder på väg. Vilken rubrik finns redan tydligt i bilden?
Siluett finns redan i bilden. Likadant med hinder på väg även om det är lite mer index än en ikon. (Alltså att det står ett hinder i gatstenen är rätt uppenbart men genom att koppla det till på väg, alltså den rörelse som siluetten är i, så får hinder lite grann av en överförd och aningen mångtydig innebörd.) Men skulle vi kalla bilden för Ferkens gränd, vilket den dessutom föreställer så skulle den rubriken ge betydligt fler olika ingångar. För den som är hemmastadd i Gamla Stan kommer rubriken kanske signalera igenkänning och betraktaren kan använda blicken till att undersöka andra saker i bilden. För den obekante som kanske hellre läser A eller B alternativen ger rubriken en ytterligare dimension, en kunskap som inte fanns innan.

Och som avslutning på Gamla Stanrundan toppar jag med ett besök på en mycket fin utställning i den lilla men väldisponerade Konsthallen där Fyra fotografer ställt ut. Fina och på olika sätt angelägna bilder. Olika temperament men ändå, märkligt nog väldigt sammanhållet. Enkelt uttryckt, det känns som det är några som jobbar ihop.

De flyende

Ingolf Kaiser, är ett mycket intressant konstnärsskap. Ingolf som var som mest verksam under sjuttio och åttiotalen visas upp i en väldigt fin utställning på Uppsala Konstmuseum. Den är inte heltäckande men "Vagn för flyende" finns med. Det är en stillsam men samtidigt väldigt effektiv gestaltning av denna i historien ständigt pågående flykt. Ingolf har själv den historien i sin ryggsäck. En speciell detalj med verket är att det första gången, nån gång på sjuttiotalet visades på det lilla Galleri Ett i Uppsala. Samma galleri där jag sitter och vaktar min utställning "Allt det vi inte såg". Och hur Ingolf lyckades bygga upp vagnen i det lila rummet är om inte en gåta så åtminstone ett magnifikt sätt att utnyttja ett utrymme. Jag minns vagnen från den utställningen och hur gripande den var och att den hängt med i min bildminnesbank sedan dess.  

Objektet med rullarna, cirka 300 skisser inrullade och förslutna. "De flyende" är ett försök att gestalta det här med flyktingar som är siffror i en statistik. Men varje individ är en berättelse. Statistiken kommer antagligen leda till att berättelserna fortfar att vara stängda, inte sedda. Nåt vi aldrig såg. Man ska våga se. På väggen bakom hänger verket ”Allt det vi inte såg II”. Nittio blundande självporträtt.
Hela utställningen försöker gestalta detta att inte se. Vilket är en lite granna delikat uppgift om man ska arbeta med synliga saker. Alldeles oavsett ingår kamera och foto som en väsentlig del i gestaltningen även om det inte förekommer några foton i själva presentationen.
Det är kameran som skissblock helt enkelt.

Om sedan besökaren går därifrån med en gnagande tanke vad det nu var som besökaren själv inte sett i sin egen värld har nog konceptet lyckats hoppas jag.

Ak Garnapa

eller Elisabeth Bucht är en duktig konstnär i det textila facket. Dessutom är hon genuint empatisk. Nu arrangerar hon en utställning med bilder som grupper inom TRIS (Tjejers rätt i samhället) har gjort. Med stöd av Röda Korset. Vill ni se det kan ni bege er till Åhuset Walmstedtska gården i Uppsala. Vernissage de 16 mars.

(Och apropos det här med porträtt och ljus från fönster. Och rummets närvaro. Och väldigt mycket korn. Annars är det inte så mycket trix i photoshop. Lite, lite försiktig skärpa i ögonvråerna dock.)

Veckans funderingar kring gatufoto.

Hasselbladspriset delades i år ut till den japanske fotografen Daido Moriyama. Jättekul tycker jag som har haft honom i favoritstallet i många år. Moriyama beskrivs ofta både av sig själv och andra som en ”Stray Dog”. Att vara en herrelös hund, att vara den där strykande gathunden, ägd av ingen.
Moriyama har också fått epitetet "leader of the jerky blurrists", eller på japanska, buréboké-ha no kishu. Ledare eller kanske snarare inspiratör för en grupp fotografer som bland annat tog det där med oskärpa till nya högre höjder.
En lite intressant sak i sammanhanget är att DM i hyllningarna benämns som gatufotograf och hans bilder som gatufotografi. Fast ska man vara petig så är den tidige DM inte gatofotograf och hans bilder är inte gatufotografi. Men någonstans under hans verksamhetsbana blir han det och likaså bilderna. En definition och formulering med vidhängande "regelverk" dyker upp. Oklart är huruvida Moriyama själv definierat sig som gatufotograf. Och kanske en fråga av akademisk art.

Den arga hunden på bilden är nog mest arg för att den förväntas vara det. Och är definitivt ingen herrelös hund. Men är man nu satt i koppel för att hålla ordning på en spontandemonstration mot en nationalistisk och kulturkonservativ partiledare på den högra delen av högerkanten kan man ju bli förbannad så hund man är. Det finns roligare jobb för en hund. Hämta pinnar och nosa upp grejer till exempel.

( bilden är tagen med ett 50mm, beskuret till nånstans i  85-105 mms härad. Och hamnar då lite mer i det synfält som dikteras av näthinnans tappar.)