Universellt lekande

Finns det överhuvudtaget något barn i världen som inte lekt affär? (Jo, det finns det såklart.) Men nog är det är en prövning och träning i tålamod. Kommer det någon kund eller? Stenar, snäckskal, det mesta går att sätta prislapp på. En ljummen afton vid strandpromenaden i Piran, en liten stad vid Sloveniens väldigt korta kust.

Lipica

Jag bläddrade i en fotobok*; Berätta inte för någon-tjugo fotografer med bilder från Slovenien. Bland annat en serie av Gunilla Sikström om Lipizzanern, de vita hästarna som är helt förknippade med Spanska ridskolan. Som föl är de grå eller gråbruna. Först vid åtta tio års ålder blir de vita. 

Den här bilden är tagen i  Lipica i Slovenien. En helt vanlig dag i ett lippizzaner-liv. Tittar man noga ser man ett föl till höger i bild. För några år sedan gjorde jag en rundresa i det lilla landet inklämt mellan Italien och Kroatien. Hittade en lite bortglömd mapp på en av hårddiskarna med bilderna därifrån. Slovenien gav intrycket av en hel del forn öststat, en hel del EU-pengar. Lite mix av det mesta.
Ska botanisera lite mer i den här mappen tror jag. 

*(Lindberg m.fl. Berätta inte för någon. Kartago förlag 2005.)

Vernissage för "Konsten att delta".

Så var det vernissage för "Konsten att delta" på Enköpings konsthall. Här är Awnis bilder.

 Awni Mohamad (född 1981) är journalist och fotograf, född i Syrien, idag bosatt i Enköping. Han
är utbildad vid Institutet för fotografi i Damaskus. Awni har arbetat som journalist och fotograf
på olika tidningar och tv-produktioner i Syrien där han bland annat bevakat kulturella
evenemang, politiska händelser och kriget. Han undervisar i fotografi och klassisk gitarr.
År 2010 vann han fotopriset ”Universal Press Council”.
Jag är en slags mentor eller kontakt in i det svenska konstlivet. Vårt samarbete är ömsesidigt. Jag får till exempel veta en hel del om Syrien och hur man tar sig därifrån. Och en del annat.

Och här hänger jag med några bilder.  En serie teckningar "Formlära" – en liten och försynt dialog med konstnären Torsten Renqvist (1924-2007).

och God Jul föresten!

(Konsten att delta är ett nationellt projekt som syftar till att underlätta för utlandsfödda bild- och formskapare (nyanlända och de som varit en längre tid i landet) att bli en del av den svenska bild- och formbranschen. Det öppnar även för att det regionala kulturlivet ska kunna ta del av de interkulturella nätverk som utlandsfödda bild- och formskapare kan bidra med.  Konsten att delta är uppbyggt som ett ”mentorskapsprogram” och drivs av Konstnärernas Riksorganisation i samarbete med Svenska Tecknare, Illustratörcentrum, Svenska Fotografers Förbund och KLYS (Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd) m.fl.

Utställningen pågår till 20/1. Männen i förgrunden är anonyma besökare som får agera staffage.)

Accordeon är ett märkligt instrument

Irina Serotyuk är en ukrainsk accordeonist som lirar i mästarklass. Meisterklasse. Masterclass. Flink i fingrarna är ett understatement.

Och eftersom hon spelar helt utan notställ, rätt ur huvudet så får fotografen vara diskret. 
Ett accordeon är ett dragspel, storlek mindre garderob, där man kan ställa om lite knappar så att det går att spela melodibasar också. Nåt som dragspelare verkar ha som en utmaning.
( Fri konsert Uppsala Stadsbibliotek en fredagslunch. )

Tårar och om att ha en berättelse.

För några år sedan for vi till Berlin. Jag hade bespetsat mig på en riktig streetphotography-vecka. Men misstog mig kapitalt. Allt sannolikt beroende på min egen oförmåga. Jag hade helt enkelt ingen berättelse. Man måste ha en berättelse om man vill berätta om något. Annars blir det bara bilder. Möjligen, i bästa fall, lite komposition. Men en bild fungerar ändå fortfarande. Monumentet över the Holocaust. Stenblocken, de tysta monoliterna och tårarna som rinner från dem. Tydligare kan inte mänsklig dårskap illustreras.

 (Jag kan fortfarande undra om Peter Eisenman som ritat monumentet kalkylerat med lagen om den kalla väggen i kombination med en höstfuktig berlinerluft. I så fall gjorde han det väldigt bra.)