Varför ser man inget fotografi i tidningen Fotosidan?

Eller i andra fototidskrifter? Frågan kan så klart tyckas provokativ. En kvällstidningsrubrik kanske. Men sanningen är att fotografi ser vi inte i fototidningarna.

Däremot ser vi mängder av reproduktioner. Reproducerade fotografier. Reproducerade på en skärm eller tryckta och det är tekniskt sett ganska långt från något skrivet med ljus, ett fotografi. Därom är nog också de flesta överens.
   Bob Bovin har ett intressant inlägg här på FS (länk), tack för det. Om förebilder. Att försöka förstå och att efterlikna. Sebastiao Salgado, Robert Capa, HCB till exempel. När man tittar på deras bilder sker det sällan som betraktandet av ett regelrätt fotografi utan oftast som just en form av reproduktion. Där den reproducerande tekniken adderar något till bilden, det kan gälla kontrast, mättnad, valörrikedom, korn etc. Med en skicklig repro kan man förvänta sig en god samstämmighet med originafotografiet men så är inte alltid. Till exempel vid bildläsningen på skärmar. Hur vet vi ens något om hur väl ens upplevelse av bilden på  skärmen  stämmer med det inlästa? Det vet vi inte förrän vi jämför skärmbilden med originalfotografiet. Och ju längre avståndet är mellan betraktningstillfällen, desto mindre exakt blir jämförelsen. Ett fenomen som särskilt påverkar vår uppfattning om färgnyanser.
   Eller så struntar vi i det här och skapar våra egna tolkningar av originalen. Och gillar det. Försöker skapa något som påminner om, är en tolkning. Det är kanske där nånstans det digitala fotografiet faktiskt befinner sig, och hela tiden har befunnit sig.

Att det handlar om reproduktioner kan vara en viktig bit i tolkningen av AI-genererade bilder. Montage eller collage. Att ett fotografi blir ett fotografi först när tillkomstprocessen kan verifieras. 
   Något att återkomma till, som det heter.

(Fuji Xpro2, 18-55mm. En process som kanske påminner lite om Plus-X D-76, men är helt och hållet digital.)

Två utställningar. Två konstnärer. Nåt gemensamt.

Katrina Loelv är en konstnär jag känt länge. En konstnär med en konstnärlig integritet. Som gör väldigt fina bilder. Då och då tecknar och målar hon på ritfilm, nåt vi är överens om att det är ett utomordentligt material. Katrinas bilder är subtila men samtidigt väldigt påtagliga.De är det dom är, men samtidigt  mycket poetiska. 

Anders Rönnlund ställer ut i den andra lokalen. I rätt skarp kontrast till Katrinas, men helt uppenbart lirar hans skulptur, en avancerat uttänkt rörlig skulptur, datorstyrd som med droppar ritar beställda bilder med vattendroppar i en stor bassäng. Det här är ett maskineri som i sin framtoning av rostfritt, vatten och programmering uttrycker något synnerigen subtilt.

   Det här är nog konst som ligger en bit från mittfåran, både Katrinas och Andreas. Och det krävs nog lite, lite grann av betraktaren. ( Läs gärna lite mer om dem i länkarna.)

(Idag, en regntung plus tiogradig dag i mitten av november inbjuder till lite redigering i Tri-X anda.)

Att ha ödet i sin hand

Den här killen, Joma, kom till Sverige för sju år sedan. Vad han befinner sig nu vet jag inget om, vem vet, han kanske inte är i landet längre.  Att hans öde i mycket legat i andras händer. Att han nog börjat sitt liv i uppförsbacke. Att  som sexton-sjuttonåring ta sig själv från nånstans i gränstrakterna mellan Iran och Afghanistan själv, en resa på flera månader genom en inte alltid vänligt stämd omgivning. ( Ibland tänker jag tanken; skulle jag klarat av det, och inte minst, skulle ansvarig minister för frågor i detta ämne klarat av det? Jag kan bara svara för mig själv.)
  Förresten, du hade väl ungefär samma drömmar som dina kompisar. Fotbollsproffs. Eller något annat. Du kan ha haft tur. Kombinationen av din egen drivkraft och omgivningens empati. Ett jobb, en bostad (hoppas för guds skull att du i så fall  har en lön över 28 000:-)

Sannolikheten att du om du fortfarande är kvar i landet kommer att hamna på ett så kallat återvändarcenter är ganska stor. Och som en blixt far tanken genom mitt huvud; vad håller de på med? Hanna Arendt beskrev det i "Den banala ondskan". Då handlade det om Rudolf Eichmann, om han är bekant.

Och vad har detta med fotografi att göra? Bortsett från att inlägget är illustrerat med ett fotografi. Det kan man fundera på. Jag tänker nog mest på fotografiet som en möjlighet. I fotoklubbar, i fortbildning, på lokala bibliotek och andra ytor. Eller hur tänker du?

Motsatsen till den digitala mainstreamfåran

En bild från maj. månad. Gotland strax söder om Ljugarn. Nikon F Fomapan 200. Framkallad i Fomadon. Negativet blev onödigt tunnt. Så en hel del pyssel i CR och PS för att hitta nöjaktig svärta.
  Syftet. Att möjligen hitta ett bildspråk som i stället för den digitala knasterskärpan i stället gå mot det andra hållet. Lite mer korn och kontrast, lite mer ruff. Lite mer skav. Det blir ett annat bilduttryck. Kanske ett uttryck som får vara i fred  för AI-domptörer. Det verkar som de i huvudsak fiskar i mainstream-fotografiet när de skapar sina promptar. Och raspiga bilder får kanske vara i fred. För AI handlar om att plocka bitar ur det som redan finns. Utan större bekymmer om upphovsrätt och annat. Men skräpiga bilder går kanske under radarn i AI-pysslet. Väl medveten om att ett medvetet ”skräpande” ligger helt i linje med artonhundratalets pictorialism,

fortsättning följer.

Tour de France 2023 IV

Lite grann av omgivningens stränder. Jo vi tar en och annan simtur i Atlanten. Biscaya, det stora havet, nog går en tanke till morfarn vars atomer är rejält utspädda i världshaven (Morfar gick överbord i Stilla havet i början av 1930-talet). Och så är det det här med tidvatten. Väldigt påtagligt. Det är ett par meter. Havets andetag. Och en faktor att ta med i beräkningen när man resonerar om havsytehöjning. Och några grejer till.
Alldeles oavsett, Bretagnes granitklippor är lång ifrån "våra" av inlandsisar mjukrundade klippor. Hårt, skrovligt, brant.

La Maison Musée du Pouldu är ett litet trevligt museum i den lilla staden Pouldu. Ett rätt lyckat exempel på hur man med rätt enkla medel kan skapa stämning med ljud, ljus, föremål och associationer. Här i huset höll Paul Gaugain och andra konstnärssjälar till när det begav sig. Ett stativ och några reflexskärmar hade naturligtvis varit bra att ha med i ryggsäcken. Ett ställe som inbjuder till miljö och objektfotografi.

Önskas kanske en absinth? Lite avlägset kökslammer, en sång, lite stim och avmätt stoj bidrar till miljön.
(Fuji Xpro2, en kamera som med  rätt objektiv utan större krångel kan utnyttjas för beräknat skärpedjup och dess placering.)