Fotografi eller reproduktion. Var går gränsen?

Jag har sysslat med fotopolymer ett par veckor. Fotopolymer är en reproducerande teknik där fotografiet inte längre är fotografi utan mer av en råvara för att skapa en bild. Det här föder också en del diskussioner i vår grafiska verkstad. Vi  har kurs i fotopolymerteknik.

(Ett tryck, eller avdrag som man säger av polymerplåten till höger. Själva tryckprocessen är samma som vid koppargrafik-etsning, torrnål m.fl.)

Utan att gå in på de tekniska spörsmålen så händer det något med bilden när den reproduceras. En  reproduktion kan göras på massor av sätt. Som en oljemålning (otaliga äro de målningar man sett som försöker efterlikna ett fotografi så nära som möjligt. Och  då undrar man vad bilden egentligen vill berätta. Bildens berättelse, formfulländning eller upphovsmannens skicklighet i att exakt återge.) Även ett fotografi tryckt i en tidning är också en reproduktion, en bild som föreställer ett fotografi.

Fotopolymer är en modernare och mindre giftig form av fotogravyr. Man "framkallar" plåten i rent vatten. Metoden är dock ganska dyr. Man behöver raster, uv-ljus, polymerplåt som kostar en hygglig slant, koppartryckspapper, tryckfärger och kanske (till slut) en komplett grafikverkstad.
    Bilden ovan är ett fotografi behandlat i photoshop. Bitmapp med diffusionsgitter 1200 ppi. Utskrift på ritfilm som läggs ovanpå plåten vid exponeringen i uv-ljus. Därefter belysning med ett raster över plåten  i stället för filmen. Det är rätt många moment och en hel del tider och värden att hålla rätt på.
    Jag tycker att bilden påminner en del om Niepces första bild, den med taket ni vet och faktum är att Niepces bild faktiskt är en fotogravyr alltså föregångaren till de bilder som vi ett par kvällar och eftermiddagar pysslat med på Uppsala konstgrafiska verkstad. Och är det kul att arbeta tillsammans med flera. En del jobbar mot det exakta, där fotografiet är helt och hållet närvarande i trycket, medans andra lägger till och drar i från. Att använda fotografiet som en råvara för något nytt. Bilderna här är att betrakta som provtryck. Nu återstår det att fundera på om det ska bli en upplaga. En får se.

Nils Bergqvist 2024-10-23 17:28

Det är ju ingen fotografisk process i själva slutdelen, utan en grafisk tryckprocess med tryckfärg/bläck och tryckplåt. Alltså ingen silveremulsion i själva trycket. För mig är detta lika lite ett "riktigt" fotografi som en vanlig bläckstråleutskrift. Utskrift med skrivare är en fotoutskrift, inget egentligt fotografi. Men det är ju inte det viktigaste, utan att det blir en bra bild, oavsett framställningssätt. En ren definitionsfråga alltså. Det finns sk ädelförfaranden som bl.a kom under pictorialismen, och en del av dom är ju riktiga fotografiska processer även i slutdelen där även den framställs på material med en ljuskänslig emulsion. Andra inte, bl.a fotopolymer/fotogravyr.

Svar från mombasa 2024-10-23 22:36

Precis. Och min undring är, när övergår bilden från att vara ett fotografi till att bli en reproduktion, något som föreställer ett fotografi. Händer det något med bildens berättande (allt som syns ska betraktas som berättarkomponenter) och hur mycket påverkar reproduktionstekniken läsningen av bilden? När tekniken ligger relativt nära det fotografiska originalet behålls sannolikt läsningen av att det är det verkliga fotografiet, alltså det som fotografen såg i sin sökare. När ett fotografi översätts till oljemåleri som till exempel i amerikanskt superrealistiskt måleri, läs Ralph Goings, Chuck Close med flera blir distansen stor. Det blir uppenbart att målningarna föreställer fotografier. Men i fotogravyr och fotopolymer är övergången från fotografi till reproduktion mer svävande. Papperskvalitet, handens närvaro i avtorkningen av tryckplåten och lite andra saker, men ändå otvetydigt inte fotografi utan reproduktion.
Tål att diskuteras.
/Gunnar S

Nils Bergqvist 2024-10-24 10:24

Som jag skrev är det bara en definitionsfråga. Det är bilden i sig som är det viktiga i samnanhanget, och det kan ju bli kalas ned denna teknik. Vad som kan bli fel är om en fotogravyr/fotopolymer saluförs som fotografi. Den som tittar och ser bilden (och ev köper den) ska veta vad det är. Men som sagt, det är bilden som är huvudsaken.

per-erik åström 2024-10-23 17:58

Kul! Jag gick också en fotopolymerkurs för några år sedan under ledning av Thomas Holmqvist. Själva bildresultatet är svårt att styra tycker jag, men resultatet kan bli fantastiskt. Det jag gillade var att det tog tiiiiid att få fram avdraget. Plus känslan av bästa tänkta papper och färger som lär ska hålla mycket länge. En dag när jag blir ”gammal” ;-) ska jag välja ut 25 av mina bästa bilder och göra polymertryck. Till barnbarnen tänkte jag…. Farfar hade många strängar på sin lyra, liksom…
Allt gott/per-erik

Svar från mombasa 2024-10-23 22:40

De här konstgrafiska teknikerna har sina poänger. Det kan återge ett fotografi på ett vackert sätt men tillåter också en del utsvävningar. OK för att mycket går att åstadkomma i den digitala världen men pappret, plåtens relief i pappret och handens närvaro går inte att efterlikna. Kör 25 bilder så klart:-)
/Gunnar S

alf109 2024-10-23 19:54

Egentligen är väl alla former av tryck "avbildningar av fotografier" sedan kan man ju i så fall också påstå att en kopia gjord på ett ljuskänsligt material egentligen också är en avbildning även om det i detta fall handlar om "ett fotografi av ett fotografi". Men jag tror att alla sådana hårklyverier egentligen mest förvirrar.

Om jag inte har fel så har ju även en del tekniker använts för att komma runt en del "svagheter" när det gäller till exempel silvergelatin-kopior. Bland annat har man använt fotogravyrer för att kunna återge maximal djupsvärta även i matta material om jag inte har fått något om bakfoten.
/Affe

Nils Bergqvist 2024-10-23 20:51

Fotogravyrer tycker annars jag har sin största fördel i att det blir otroligt vackert, om det nu är den egenskapen man eftersträvar. Det liknar ju mera just en gravyr/tryck och behärskar man tekniken kan det bli otroligt snyggt med fina toner. Jag såg Garciela Iturbides fotogravyrer på Hasselblad center när hon fick Hasselbladspriset. Fantastiskt vackra men utan någon jättedjup i svärtan. Hennes silvergelatin på samma utställning hade mera djupsvärta i skuggorna. Ser man på Goodwins fotogravyrer från Stockholm, så är de heller inte särskilt djupa i svärtan, utan visar en vacker lite bruntonad gråskala med mera struktur. Men det går också att få väldigt djup svärta i trycket, nästan som fotografik, det finns många exempel på det också. Om man t.ex tittar på Kåre Holgerssons fotopolymerer (han håller till här i sydöstra Småland), så är de nästan som fotografik utan mellantoner och med djup svärta, eller som typ t.ex lithprintning kan bli. Så det går variera uttrycket mycket, precis som med vanlig fotografi. https://www.holgerson.se/prints/

alf109 2024-10-23 21:38

Om du tittar på djupsvärtan i till exempel Brassaïs bok Paris de nuit som är tryckt på matt papper så förstår du vad jag menar. Jag syftar alltså på fotogravyrer som reproduceringsteknik och inte att olika fotokonstnärer använder det som tekniker för att de just söker ett annat uttryck än det som ges av en silvergelatinkopia.

Det finns olika anledningar till att använda denna teknik där just djupsvärta i matta material är en.
/Affe

PS. Jag har fått detta förklarat för mig av Lasse Mellberg att man ibland gick över fotogravyer för att lyckas åstadkomma riktigt djup svärta på matta material om jag inte totalt missuppfattat honom. Det är givetvis inte omöjligt att Lasse har fel, men jag betvivlar det.

Svar från mombasa 2024-10-24 16:24

Naturligtvis är det bilden i första hand som räknas och här kan man nog se att vissa bilder på något sätt fungerar bättre i såna här grafiska tekniker. Oklart vad.
Tekniskt har bildupplösningen en inte försumbar betydelse samt inte minst graden av exponering innan bilden blir ett streckoriginal, alltså fortfarande inne i datorn så att säga. Rastreringen efter bilden exponeras mot plåten styr resultatet. Man använder oftast fm-raster och exponeringstiden har så klart betydelse och är i mycket en avvägning hur mycket man ska hantera de helsvarta ytorna. De är ju att betrakta som flatbitningar i plåten och skulle bli mer eller mindre vita efter avtorkningen av plåten.
Sist men inte minst, valet av tryckfärg och metoden att torka ur plåten. Jag trycker själv med en vattenlöslig lampsvart
tryckfärg som är smidig och lättarbetad. Jag torkar ur plåtarna med ett klassiskt manér, välskrynklat tidningspapper i roterande rörelser, därefter tarlatan och sist handflatan. Det handlar en del om hur mycket tryckton man vill ha kvar i plåten, den tryckton som står i kontrast till de djupast svärtade partierna i plåten. Mer tryckton ger mindre kontrast och därmed också mindre upplevd svärta.
Det handlar verkligen om små nyanser.
/Gunnar S
PS. Holgersons bilder är verkligen fina och han tycks arbeta med olika tryckfärger i bilderna.