Gatufoto. Behövs det eller är det en pluspoäng?

Det finns en bild tagen av Kary Lasch 1954 som föreställer en liten flicka som går balansgång på ett räcke nånstans i en park i Stockholm. ( Jag hittar inte bilden på nätet och kan därför dessvärre inte länka till den. Lundgren: Femtiotal. Max Ström Stockholm 2001). Det är en alldeles förtjusande bild ( får man skriva så 2019?) och den har ett uppenbart dokumenterande syfte. Men, om Kary Laschs  bild hade publicerats idag hade den otvivelaktigt kvalat in i genren gatufoto. Huruvida flickans blick är pur koncentration eller medveten om fotograferande farbror låter jag vara osagt, och dessutom ganska oviktig för så vitt man inte är ortodox.

Vissa dokumenterande bilder i  urbana miljöer tycks tydligen få ytterligare en dimension än det rent dokumenterande (straight photography). Och min tro börjar bli den här. Man kanske ska börja se gatufotokvaliteterna så som de definieras i genrens "regelverk" som något som går utöver bildens allra mest direkta läsning och tolkning. En pluspoäng. Varför inte stanna vid dokumentation? Möjligen med ett tillägg av "subjektiv kamera". (I så fall kan man med viss fog säga att ovanstående bild inte är särskilt dokumenterande. Det finns väldigt lite denotationer som hjälper oss att se det dokumentära.  Prova gärna att se hur många tids- eller miljömarkörer du hittar i den här bilden. Sannolikt ganska få.)
Eftersom många av förebilderna de facto ägnade sig åt dokumenterande fotografi är det kanske passligt att låta bilderna stanna vi just det. MEN. Om det nu skulle vissa sig att din bild har så kallade gatufotokvaliteter så är det bara att tacka och bocka. För då har din bild tolkats både konnotativt och i ett förmodat privat kontext till att innehålla något mer än din bild visar.
Detta är kanske ett möjligt sätt att ta sig ur det här skyttegravskriget. Att istället för att söka efter fel och brister och sådant som  är fel kan vi istället börja leta efter plustecken, extrabonus. Gemensamma konnotationer, och ett och annat kittlande privat kontext.

Tacksamt porträtt

En sån här solstråle eller kvicksilver är inte alltid så lätt att fånga. Motljus, kort skärpedjup och gärna ren om nosen vill fotograferande morfädrar ha. Spontanfotografen får nöja sig med vad som bjuds. Så det så.

Gatufoto. Att läsa bilder med consensus påslaget.

Snubblade in på Youtube och fastnade i en liten sak av Ted Forbes, en amerikansk fotopedagog skulle man nog kunna säga. Han gör en hel del riktiga "low budget"-publikationer. Pratar framför kamera i sju minuter. Visar lite bilder på Pinterest. Sen är det slut. Inte alltid. Ibland är det mycket mer bilder. Och som pedagog väjer han såklart inte för något fotografiskt ämne.

I ett avsnitt behandlar Ted Forbes fotografen Fred Herzog, en av många så kallade gatufotografer som fortfarande i någon mån är verksam. (Han har nog dessutom passerat den "magiska gränsen" och faktiskt blivit "Street photographer".) Det är mycket skyltar, en hel del ryggar och väldigt mycket anonym anglo-amerikansk, närmare bestämt kanadensisk urban miljö. Den typ av motiv som man gärna associerar med just gatufoto. Och det är i huvudsak färgbilder.

Men det som väcker mitt intresse, inte så mycket till Fred Herzog som till Ted Forbes är att han refererar till, och drar en del paralleller till Edward Hopper, nittonhundratalskonstnären, han med Nighthawks, den som Thunbjörk gjorde en så förnämlig pastisch på. Och han refererar också till Norman Rockwell, den konstnär och illustratör som säkert bidragit en hel del till bilden av amerikansk medelklass och amerikanska värderingar. Och det slår mig också hur olika  ett amerikanskt  consensus rimligen är jämfört med ett svenskt, skandinaviskt.  Till samma bilder. Hur bilderna färgas in av olika erfarenheter. Amerikanen ser hembygd. Vi ser ett en viss kittlande exotism.

Och skulle man jämföra Hopper och Rockwell med svenska lika folkkära konstnärer, ja var hamnar man då? För vi har knappast några nittonhundratals konstnärer i Sverige som sysslar med urbana motiv i en realistisk figurativ anda. Det närmaste skulle kunna  vara Carl Larson men då är vi inne i en annan tid och miljö, nationalromantikens estetik. Men antagligen lika folkkär.

Nu skulle väl jag ha haft lite bilder från raksalonger, lite stora femtiotaliga neonskyltar, kanske en och annan Chevrolet Impala i motljus och lite annat ur det amerikanska fotoattributförrådet. Lite mer av något som går att läsa in som en amerikansk storstadsångest. Men det har jag inte nu när botten börjar synas i mappen Manhattan och dess omgifvningar. Och inga tåg kan man ta från Europa till NY heller.

TToskärpa

Som sagt, jag grävde ner mig i tidigt sextiotal, färgbilder och publicerade färgbilder framför allt. I gamla nummer av LIFE kan  jag få mitt lystmäte av den varan. Och nu snackar vi  oskärpa. Men nu är det inte alldeles säkert att oskärpan i nedanstående bild beror på fotografernas preferens för oskärpa eller ofullkomlighet, sannolikt är det plåtat med god utrustning och i de flesta fall gissningsvis med Kodachrome eller Ektachrome. Så oskärpa beroende på film eller utrustning är inte det troliga. Bara för att ge sken av en viss seriositet får en färgsticka hänga med i bilden. Så att ni ser att det är på allvar.

Om jag inte är helt felunderrättad trycktes LIFE i rulloffset från sextiotalet och framåt. Det innebar en helt annan färgåtergivning än tidigare rotogravyr och andra tekniker. Framför allt billigare, vilket gjorde att det utan allt för stora kostnader gick att trycka en tidskrift med ovanligt många uppslag i färg. (Att räkna ut utskjutningen av tryckplåtar  är för övrigt en sällsynt delikat uppgift om man inte kör fyrfärg genomgående.) Men. Nu ska man ha i åtanke och minne att de här hände sig för femtio sextio år sedan. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Bättre papper, vilka i sin tur medgett fina raster och därovan som grädden på moset en digital bildteknik. Som efter de trevande begynnelseåren swishade förbi den analoga suveräniteten. Och där är vi nu.
Vilket får mig osökt att återkoppla till den tidigare bloggen, om att bli inspirerad av ölfyllda vattenhål. Nämligen  annonskampanjen för TT. Det är mellanölets förlovade tid. Och den här bilden har alla sextioplussare sannolikt en relation till, Alf Mork Art Director och fotografen Francois Gillet. Arbmans. Det här är reklamhistoria. Och om du nu frågar mig om reklam så svarar jag reptilsnabbt; kapitalismens krona på verket. Men. Det finns i några få tillfällen en reklam som är horisontell, med det vill jag säga att den kommunicerar på lika villkor med mottagaren. Den medger en kommunikations återkoppling på ett rimligt och vad man skulle kunna benämna ett schysst sätt. ( Jaja,  Prippens fick sälja en hel del pilsner ändå.)
Nåväl,  nu ska det inte handla om reklamhistoria eller mediakommunikation, utan om korn. För i den här reklambilden, som låg över uppslag i olika  magasin ( det hände nog att den låg över uppslag i tabloid också)  har ju ett alldeles överdrivet korn. Varför?
För det första, den här bilden hade varit omöjlig idag, i en tid som i alla sammanhang premierar tokskärpa. För det andra,  i den tiden, lägg märke till att det är hon som sippar pilsner vilket då är anmärkningsvärt och i någon mån framsynt.  För det tredje, det är inte bara korn, det är dessutom oskarpt också. Tänkte inte inte Alf Mork och Francois Gillet på det? Jo. Det gjorde de. Väldigt mycket. Men,  det finns väldigt mycket, eller ska vi säga fanns, associationer till värme, mjukhet, nån slags trygg atmosfär i det här lite brunmurriga. Brunt är det sena sextiotalet och sjuttiotalets grundfärg. Ett decenniets alldeles egen  imprimitur.

Och som den bildanalytiker jag gärna vill framstå som, vilket privat kontext rullar den här bilden in i? Jag ser det ganska tydligt. En ynglings väg mot ett aningens vuxnare liv korsas, just då, i en slags ögonblicklighet av bilder som sannolikt träffar väldigt rätt in i vuxenblivandets scenografi. På nåt sätt. Gulbrunt och varmt. Violett som passionens färg.

( I den här har jag gjort mig skyldig till två upphovsrrättsliga övertramp. Hoppas jag är förlåten. Jag lät mig inspireras av Saul  Leiter och korniga färgbilder när jag hängde över en pilsner en sen lördags eftermiddag härförleden.)

gatufotandet och oskärpa

Jag återkommer gärna till det här med oskärpan som berättarkomponent. Det avsiktliga valet av oskärpa. Inte de subtila formerna  av oskärpa orsakade av särskilda brister eller egenheter hos vissa objektiv och kameror. 
2019 får bli ett oskärpans år det också. Det är som att oskärpan gör att de riktigt skarpa bilderna får det värde de förtjänar. Man uppmärksammar skärpan. Och på samma sätt som det finns olika former av oskärpa finns det olika former av skärpa. 
Det var något som slog mig när jag för några år sedan köpte en bok med Walker Ewans bilder i en liten fancy bookshop i Prenzlauer Berg Berlin. Hans bilder med tokskärpa även i tryck, naturligtvis som en konsekvens, eller helt enkelt tack vare ett sällsynt fint raster i trycket. När man pratar om skärpa ska man nog  inte helt bortse från hur bilden publiceras och reproduceras. 

Jag har lite svårt för den skärpa som träder in på scenen i den digitala bilderan, Det har som ofta påpekas här i bloggarna blivit liksom lite granna skärpa för skärpans egen skull. En teknikalitet. L`art pour l`art fast i skärpetermer. Fast det ska sägas att vissa motiv mår bra av skärpa, men den ska helst vara rimlig.

Däremot tycker jag att  är det väldigt svårt att digitalt få fram den oskärpan och den färgen som exempelvis Saul Leiter plockar fram. Något jag kom att tänka på helt nyligen. Efter att ha bläddrat Leiter hemma i soffan hittade jag härom veckan en väldigt trevlig edition (Tames&Hudson) snyggt typograferad dessutom, med en hel del fina bilder varav en del i  färg och en i mitt tycke väldigt snygg ganska kornig oskärpa med en som man kan misstänka, ganska mjuk kontrastkurva. Snygg oskärpa i färg är nu inte alldeles enkelt att åstadkomma och var nog inte då heller, på Sauls tid, sent femtiotal. Man ska komma ihåg att det inte handlar om rörelseoskärpor eller oskärpa utanför skärpeplanet, utan just bara en alldeles övergripande oskärpa i hela bilden. Man skulle kunna tänka sig att det handlar om lite granna underexponerat men personligen tror jag att det handlar om något annat, ett medvetet val. Och att det var ett val som faktiskt tog hänsyn till den tidens reproduktionsteknik. Och det är egentligen inte så konstigt. I dag refererar många fotografer till skärmen som den plats där bilden möter betraktaren.
Väldigt inspirerad, ja nära nog exalterat tog jag nedanstående bild. Att det skedde i ett vattenhål där det serveras öl och andra drycker har kanske en viss om än ganska långsökt koppling, men det vill jag återkomma till. Bortsett från en del oskärpa utanför skärpedjupet så är det egentligen bara en oskärpa som ska efterlikna filmkornet. Hur mycket jag borde  dra i spakarna är inte alldeles undersökt ännu.

`